Första dagen på festivalen var en salig blandning av bleka gäspningar och riktiga wow-upplevelser (och långa köer till det mesta). Koop var till exempel grymt mycket skönare och roligare att se än jag hade vågat hoppas: snyggt, ekivokt, svängigt. Laleh var däremot bara lallig, CocoRosie nådde inte alls ut i det stora tältet, Primal Scream var en lång gitarrig gäspning - men till slut kom då räddaren som alla väntade på: Manu Chao, och visst, visst, han levererade, energin sprutade ut i korthuggna pulser och studsades tillbaka av en hänförda publiken. Kul att äntligen ha fått se honom på en scen, och rätt otumlande att inse hur stor han blivit, jag går liksom fortfarande runt och tror att det bara är jag som upptäckt honom...
Dag två: såg bara Erykah Badu, och wow, vilken stjärna hon är. Så enkelt. Så tvekanslöst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar