Ikonika: Contact, Love, Want, Have

Ikonika: Contact, Love, Want, Have (Hyperdub/Border)
Mer dubstep - läs min recension av brittiska Ikonikas debutalbum på Sonics webb!

Mulatu Astatke: Mulatu steps ahead

Mulatu Astatke: Mulatu steps ahead (Strut)
Sent ifjol kom äntligen ett fullvärdigt skivretrospektiv över denne urfader till etiopisk afrojazz. Här får vi höra den 67-årige vibrafonisten med mera i hög dagsform när han för första gången på evigheter spelar in under eget namn, med ett handplockat band av jazz- och afromusiker. Några nytolkningar av gamla favoriter varvas med helt nya kompositioner, där funkigt driv möter varm storbandsjazz, afrikansk instrumentering, karibiska dofter och tätt svävande Alice Coltrane-psykedelia. Starkt.

David Byrne & Fatboy Slim: Here lies love

David Byrne & Fatboy Slim: Here lies love (Nonesuch/Warner)
I hyllan för udda konceptalbum hittar vi David Byrnes och Fatboy Slims överdådigt ambitiösa verk kring den famösa filippinska presidenthustrun Imelda Marcos och hennes barnflicka Estrella. Storyn, utvecklad i boken som medföljer, är djupt fascinerande och precis som den brokiga musiken säreget mångbottnad. Samtidigt är det förstås ett hopplöst yvigt projekt med 22 sånger och lika många färgstarka sångare (Tori Amos, Cyndi Lauper, Martha Wainwright, Florence Welsh…). I mindre doser fungerar det dock utmärkt.

Hindi Zahra: Handmade

Hindi Zahra: Handmade (Blue Note/EMI)
Hennes bakgrund tränger verkligen inte på, tar inte över sångerna. Men finns som en ständig underton skapande färgdjup och klangbotten. Hindi Zahra är uppvuxen i Marocko men hämtar lika gärna inspiration från knastrig vokaljazz, akustisk singer-songwriterpop, Manu Chao-chanson och innerlig modern soul, som nordafrikanska traditioner. Att just Blue Note ger ut denna debut kan tyckas förvånande, men kanske ser de i Hindi Zahra en ny Norah Jones. Och kanske har de rätt. Bra är hon i alla fall.

Scuba: Triangulation

Scuba: Triangulation (Hot Flush/Border)
Burials lite otypiska men ack så själfullt förtrollande dubstep har fångat många otypiska dubsteplyssnare. På sitt andra album erbjuder britten Paul "Scuba" Rose en liknande bred ingång till dubstep. Men från ett mer rytmdrivet, techno-inspirerat perspektiv där ekon av atmosfärisk drum'n'bass möter mörkt dubbig minimalism. Bredden är imponerande, likaså den påtagliga intensiteten och det melodiska drivet som präglar spår efter spår. En av många tunga dubstep-releaser i vår!

Goldfrapp: Head first

Goldfrapp: Head first (Mute/EMI)
Jag har aldrig blivit riktigt klok på Goldfrapp. Älskar hälften av vad de gör, ryser åt annat. Här har duon skakat av sig det tripfolkflummiga från förra skivan för en oförfärad djupdykning i ett farligt kitschbalanserande åttiotal. Hemska singeln Rocket låter som Van Halen och Samantha Fox i ohelig allians, men oftast funkar det långt bättre. Mer återhållsamma spår som Believer och den Tracey Thorn-iga Dreaming är alldeles utsökta, och sprudlande Alive är oemotståndlig. Men lite schizofrent är det allt.

Amparo Sánchez: Tucson-Habana

Amparo Sánchez: Tucson-Habana (Wrasse/BAM)
Amparanoia var hennes partyband, ett drivet kollektiv som hörde till Barcelonascenens giganter. När Amparo Sánchez nu går solo är approachen delvis en annan, mer hudnära och reflekterande. Och med ny musikalisk klangbotten: skivan spelades in omväxlande i det mexikanskt doftande Tucson och i Havannas klassiska Egrem-studio, med herrar Burns och Convertino från Calexico som ständiga sparringpartners. En logiskt möte mellan traditioner som landar elegant och tryggt i sångerskans säkra famn.

Faudel: Bled Memory

Faudel: Bled Memory (Wrasse/BAM)
Liksom nyligen Khaled blickar den betydligt yngre Faudel (lille raiprinsen kallad, jämte cheb-kungar som Khaled, Hasni och Mami) bakåt och hemåt. För även om han är uppvuxen i Paris förorter har ursprunget i Algeriet präglat honom, vilket han här betonar med relativt tidstrogna tolkningar av äldre rai-klassiker. Ett rejält steg framåt för en artist som tenderat att överanpassa sitt sound för europeiska öron. Men i jämförelse med nämnda kungar ter sig prins Faudel fortfarande aningen lättviktig.

Mavis – Presented by Ashley Beedle and Darren Morris

Mavis – Presented by Ashley Beedle and Darren Morris (!K7/VME)
Mavis föddes i passionen för soulgospeldrottningen Mavis Staples och kom till stånd genom att producenterna Beedle och Morris skickade identiskt musikaliskt grundmaterial till en rad prominenta vokalister (Ed Harcourt, Kurt Wagner, Candi Staton, Sarah Cracknell, Edwin Collins…) som satte ord och melodi. Vilket Beedle/Morris sedan spann vidare på. Det blev tio rätt olika låtar med samma varmt, djupt souliga sound i botten (Beedle är ett geni i ämnet). Klart starkast är Saint Etienne-Sarahs bidrag.

Kailash Kher & Kailasa: Yatra

Kailash Kher & Kailasa: Yatra – Nomadic souls (Cumbancha/Colectivo-BAM)
Den musik som når hit från Indien är ofta, om vi generaliserar, antingen klassisk traditionsmusik eller klatschig bollywoodpop. När sångarstjärnan Kailash Kher nu ger ut sitt första internationellt lanserade album möts de två världarna, filmhitsens färgrika utlevelse matchas med jordnära akustisk reflektion. Ofta blir det riktigt bra, låtar som Jhoomo re och Tauba tauba är klockrena. Men ibland känns det som att viljan att tillfredsställa västerländska lyssnare tar över. Då stannar det vid anonym funkig pop.

Chumbawamba: Abcdefg

Chumbawamba: Abcdefg (Westpark/BAM)
Det förvillande namnet matchar verkligen detta engelska bands musikaliska spretighet. Via anarkistisk postpunk och klubbig topplistepop har de på senare år mjuklandat i politisk folkpop. Väna harmonier och underfundigt vassa texter (som trudilutten om att tortera James Hetfield), gammaldags yta och form men dagsaktuellt innehåll (som Dance idiot dance, en drift med det högerextrema British National Party). Tur att de är så skickliga låtmakare, annars kunde de lätt avfärdas som plojiga plakatviftare.

Nedry: Condors

Nedry: Condors (Monotreme Records)
Till skillnad från triphop, jungle och grime har dubstep inte fått något bredare genombrott annat än via remixar. Londontrion Nedry lär inte bryta den barriären, men gör en god ansats med detta åtminstone inledningsvis lysande album. A42 är sylvass dubstep uppmjukad av försiktiga gitarranslag och sångerskan Ayu Okakitas Björk-aktiga röst. Apples & Pears tar samma tema ut på bråddjupa vatten. Sen spretar det lite för mycket på den korta skivan, men slutintrycket är ändå att Nedry bär på något stort.