Matthew Herbert: One one

Matthew Herbert: One one (Accidental/PIAS)
Inte sällan har Herberts musik kommit i skymundan för proklamerade budskap och utstuderade skaparmetoder. One one är första skivan i en trilogi (del två bygger helt på publikljud, del tre dokumenterar en gris trista liv) men är ovanligt nedtonad både musikaliskt och konceptuellt. Allt är rätt traditionellt inspelat av honom själv, han sjunger till och med, fint och lätt svajigt, och det blir en personlig och ofta förtrollande liten resa genom de städer han använder som sångtitlar och inspiration.

To Rococo Rot: Speculation

To Rococo Rot: Speculation (Domino/Playground)
Tyska To Rococo Rot har legat relativt lågt de senaste åren, Speculation är deras första riktiga album sedan Hotel Morgen 2004. Och det har hänt en del soundmässigt sedan sist. Stefan Schneiders torra basspel finns kvar som hållpunkt men det är inte alls lika stramt och strikt som förr och ofta närmar de sig jazzens friare och fylligare språk. Men främst visar de upp en oerhörd bredd klangmässigt, varje spår är en unik tripp med högst skilda infallsvinklar utan att den röda tråden går förlorad. Snyggt!

Prins Thomas: Prins Thomas

Prins Thomas: Prins Thomas (Full Pupp)
För att vara en av huvudpersonerna på cosmic disco-scenen har Thomas Moen Hermansen släppt rätt lite musik i eget namn. Däremot två album med Lindstrøm och en oändlig rad tunga remixar. Debutalbumet som Prins Thomas består av sju långa spår med lika långa ekon av tyskt kosmiskt sjuttiotal (en låt heter t o m Sauerkraut). Lite som att höra Cluster eller tidiga progg-Kraftwerk i dubbiga disco-edits. Bra förstås, lågmält episkt och murrigt rockigt. Och visst är det väl trummorna från U2:s Sunday Bloody Sunday han samplar i Uggebugg?