Manu Chao: La Radiolina (svenska recensioner)

På fredag släpps den så till slut men redan idag är det dags för allt tyckande Mediasverige runt. Min egen recension i GP kan läsas här - efter en del våndan gav jag skivan en stark trea: klart bra på det stora hela, betraktad låt för låt, men med ett par hemskheter till fallgropar och en trist tendens att plocka fram rockgitarren igen. Saknar gör jag också de tidigare skivornas härliga flyt, hur låtarna blev till en sammanhängande helhet. Men klart godkänt ändå, som sagt.

Martin Nyström ger La Radiolina en rungade fyra i DN, och pekar i en för honom sedvanligt välskriven (men snudd på okritisk) recension ut samma låt som jag som skivans höjdpunkt: La Vida Tombola.

Per Hägred i Expressen för ett minst sagt underligt resonemang om charterturism och grisfester som anledning till att vi svenskar älskar Manu Chao, men får till det rätt skoj när han kallar singeln Rainin' in paradize för "Billy Idol-rockabilly". Men trots rätt distanserad och nedlåtande attityd (och många ytterst långsökta liknelser) ger han ändå skivan en fyra.

Jenny Seth är lite svalare och bjuder i en trea i Aftonbladet i en, måste jag säga, väldigt tunn och flackande recension. Luddiga begrepp som "etnopop", "rai" (?) och "balkanpop", och så "mer pop än folkmusik". Jo, kanske det kanske.

Stefan Malmqvist i SvD ger en fyra (av sex) i en ganska intetsägande kortrecension, medan Håkan Engström i Sydsvenskan visserligen gillar skivan (4) men vågar sig också på en klädsam och befogad kritik av Chaos, i texterna i alla fall, ganska tunna och ytliga samhällskritik. "... den politiska analysen [är] ibland makalöst platt". Vilket är svårt att säga emot.

Sticker ut gör Metros skribent, Pontus Hammarlund, som motiverar sin ljumma betygstvåa med att han är trött på att höra samma variationer på samma teman ännu en gång. "Mixen av patenterade ljudloopar, hängmattsgung och energistinn punkattityd lyckas inte engagera en gång till", och vidare: "Jag går inte på hans barnramsor till refränger längre".

Kraftwerk vs Hot Chip (remixtolva)

Allt som kretsar kring Kraftwerk får ju som alla vet alldeles bisarra proportioner. Detta trots att deras storhetstid var för tre decennier sedan. Och trots att deras alster sedan dess varit rätt ordinära. Nu är det i vilket fall dags igen: "EN NY KRAFTWERK-SINGEL" trumpetas det ut, vilket visar sig innebära att hippa Hot Chip fått den äran att remixa två spår från tyskarnas senaste album (Tour De France Soundtracks från 2003). Vi får två rejält långa versioner av Aérodynamik och La Forme, bägge riktigt bra - i synnerhet gillar jag den första (Hot Chip's Intelligent Design Mix heter den) som är smärtsamt mycket bättre än originalet - det låter faktiskt närmast exakt som man hade kunnat hoppas att Kraftwerk borde låta 2007. Ute 19 september på EMI.

M.I.A., Roy Paci, Elektrons, Osunlade

Dagens huvudrecension i GP är min av M.I.A:s uppföljaralbum Kala (XL Recordings), som ni hittar här.

Mina andra aktuella recensioner är:
Osunlade: Elements beyond (Strictly Rhythm) - snyggt av denne bakom-kulisserna-jätte till housementor
Roy Paci: SuoNoGlobal (V2) - Manu Chaos tidigare kompanjon på vidare soloäventyr
Elektrons: Red light don't stop (Wall of Sound) - Dj-duon och klubbfixarna The Unabombers från Manchester släpper en bomb till klassiska dansmusikplatta.

Universal köper V2

Sedärja, lite överraskande men ändå inte. Megastora Universal köper uppstickaren V2, som man kunnat läsa bland annat i Svenskan (här). V2 har känts som den piggaste och mest muskulösa av de stora indiesarna, nästan som en mini-major. Tyvärr är jag rädd att såna här affärer bara är destruktiva för såväl de inblandade som för branschen i sin helhet. Risken är ju att alla de i sina respektive sub-genrer nu väletablerade artisterna, från The Knife till Luaka Bop-stallet, bara kommer att försvinna i vimlet hos Universal. Som så mycket annat före dem. Och vem ska nu axla V2:s roll som småbolagens möjlighet att nå internationell distribution?

Retro: Goldie, DJ Q ...

Hm, försöker röja lite bland högar och staplar och hittar som så ofta när man gör sånt grejer man nästan glömt. Typ Goldie. Sätter på skivan, Timeless, med viss bävan. Håller det? Och det gör det fanimej, 12 långa år har gått men musiken känns fortfarande knivskarp. Okej, de prettotendenser som sen gick helt överstyr finns där redan nu, men samtidigt är det hårdare och ruffigare och råare än jag minns det. Läste nånstans att han släppte en tolva nyligen, typ av hårdaste Metalheadz-stuket. Kanske inget man springer benen av sig för ändå.

Nästa grej jag bara måste lyssna på är skotska DJ Q, med en platta från filter-house-vågens epicentrum (vi snackar 1997 här). Det borde bäl ändå kännas mossigt? Men nej, jag går igång direkt på öppningsspåret We are one, helt underbart bra faktiskt! Där ser man.

Supermayer: Two of us (12" Kompakt)

Jepp, nu är den här, tolvan i all fall och försmaken till en av höstens stora technoreleaser: Supermayer, tysk technos lågmält hovsamma motsvarighet till supergrupp. Det rör sig alltså om Superpitcher i par med Kompakts boss Michael Mayer och förväntningarna har triggats in absurdum. Two of us är egentligen en rätt enkel sak, bara ett envetet schaffel-beat kringcirklat av sköna handklapp, dovt surrande och diverse andra fyndigheter som en gulligt glockenspiel. Men det funkar. Tungt, oemåtståndligt, övertygande. Tolvan/digitalen släpps 27 augusti, albumet Supermayer saves the world 17 september.

Way Out West - första dagen

Första dagen på festivalen var en salig blandning av bleka gäspningar och riktiga wow-upplevelser (och långa köer till det mesta). Koop var till exempel grymt mycket skönare och roligare att se än jag hade vågat hoppas: snyggt, ekivokt, svängigt. Laleh var däremot bara lallig, CocoRosie nådde inte alls ut i det stora tältet, Primal Scream var en lång gitarrig gäspning - men till slut kom då räddaren som alla väntade på: Manu Chao, och visst, visst, han levererade, energin sprutade ut i korthuggna pulser och studsades tillbaka av en hänförda publiken. Kul att äntligen ha fått se honom på en scen, och rätt otumlande att inse hur stor han blivit, jag går liksom fortfarande runt och tror att det bara är jag som upptäckt honom...
Dag två: såg bara Erykah Badu, och wow, vilken stjärna hon är. Så enkelt. Så tvekanslöst.

Ricardo Villalobos näst ut på Fabric

Fabric-serien är inne i en grym formtopp: efter nyssnämnda mixar av Ellen Allien och Ewan Pearson är det dags för Ricardo Villalobos att sätta samman volym 36 i den kreddiga serien. Enligt Pitchfork verkar det snarare än sedvanliga urval favoriter ur skivväskan röra sig om enbart specialkomponerade Villalobos-spår. Ute om en dryg månad!

Hird: From dark to light (tolva, DNM)

En annan svensk favorit är Christoffer Berg aka Hird, som strax före sommaren (utan att meddela mig, bu!) släppte en ny, efterlängtad tolva som pekar i helt nya riktningar jämfört med tidigare. A-sidan From dark to light doftar en hel del klassiskt jazzig och så där inner city-nattlig Detroit-techno à la Carl Craig, och är en nio minuter lång resa i med Hird-mått mätt ganska så högt tempo. Den nästan lika långa b-sidan Rotating perspective är av samma klassiska stuk men lugnare och mer atmosfärisk - full med härliga stråkar, bubblande bas och hundraprocentig mysfaktor. En på sätt och vis försiktig återkomst, inga försök till vokala hit-spår här inte, men vackert, högklassigt och helt igenom njutbart. Frågan är väl bara om det är ett sidospår eller en ny stig han gett sig in på? Jag tror jag tar och mejlar honom - återkommer! Och: här är Christoffers svar: "Jag hoppas att jag aldrig blir så tråkig att jag gör samma album två gånger. Sidospår: nej, en ny stig: nej, samma stig. :)" Ok, jag fattar. En naturlig fortsättning/fördjupning kan vi kanske säga då.

Minilogue: Space EP (Traum)

Hm, är inte helt förtjust i min svenska favoritduo Minilogues senaste alster, en ep på Traum. Det gör det lite för enkelt för sig tycker jag, åtminstone titelspåret på a-sidan känns som ett steg tillbaka till vanlig minimalist-trance utan utrymme för större upphetsning. Andraspåret Star command är lite bättre, med ett skönt darrigt beat och klart pinglande ljud. Men kolla hellre in till exempel deras Inca EP på Wir från tidigare i år. Där är de verkligen något bra på spåren. De lär för övrigt ha ett hela album färdigt för utgivning, återstår bara att besluta vem som ska ge ut det...

Ellen Allien vs Ewan Pearson (Fabric 34-35)

De två senaste volymerna i Fabrics nästan alltid spännande mix-serie är med två av mina absoluta favoritproducenter. Ellen Allien, som ju driver grymma etiketten BPitch Control, är synnerligen aktiv både som musikskapare och dj (tydligen har hon dessutom lanserat en modekollektion). Här väljer och mixar hon 15 favoritspår där hon varvar rätt obskyra prylar som Roman Flügel, Estroe (vars spår Driven är grymt), Artificial Latvamäkli (!?) och Damián Schwartz med bekantingar som Larry Heard, Apparat och ett spår från Thom Yorkes soloalbum. Allt snyggt sammanfogat i en djup, melodisk och varmt elektronisk helhet och - med undantag för en svacka på mitten där jag tappar intresset - med ett härligt driv.

Nästa nummer i serien hade jag lika höga förväntningar på, i synnerhet efter hans fina Sci-Fi-Hi-Fi-mixar för Soma och några riktigt starka remixar på sistone. Ewan Pearson är betydligt mer "bleepy" och retrofunkig än Allien, och sånt får vi här också. Det tog ett par lyssningar innan jag kunde ta till mig skivan faktiskt, men den har vuxit mycket tack vare så många uppfriskande spårval (dvs okända men intressanta, jag tror att jag bara kände igen fyra namn): Jahcoozis roliga Ali McBills till exempel, och Snax Honeymoon's over. Och så lite passande retro med Liquid Liquids xylofon- och koskälle-extravaganza Bellhead. Allt funkigt och coolt på ett lite sliskigt vis, och kul med så mycket tidigare ohörd musik. Och så fick jag lära mig att svenske Samuel L Session är kvar i gamet! Jag hade helt tappat kollen på honom sedan många år, men här är ett bra spår från hans verkar det senaste tolva, på lilla tyska etiketten Klap Klap. (Hans bolag SLS verkar dock ligga i träda.)

Matchen, ja den vinner Pearson - på tyngd och lite mer skärpa och elakhet.

Manu Chao: La Radiolina (kommande album)

Sitter förresten med en åtråvärd kopia av Manu Chaos nya platta, La Radiolina - och ja för bövelen, det låter skitbra, känns som det bästa sedan hans mer än klassiska solodebut Clandestino. Ser fram emot att se honom live nu till helgen på Way Out West i Göteborg! Albumet kommer 31 augusti, än så länge finns bara ep:n Rainin' in paradize ute. Här t ex:

Calvin Harris, Bjørn Torske, Bole 2 Harlem, Paul Hartnoll

Sommaren är över, eller så har den just börjat. Beror på perspektivet. Dags i alla fall att ta tag i saker och ting igen. I dagens Göteborgs-Posten recenserar jag först och främst sköne Calvin Harris (bilden) debut (här), men också Bjørn Torskes Feil knapp (bättre sent än aldrig), svängig etiopisk funk med Bole 2 Harlem och så en inte helt lyckad solodebut av Orbitals Paul Hartnoll (här) - en skiva som fick mig att lägga på duons debutplatta från 1991 (den "gröna", till skillnad från den "bruna" - ingen hade någon titel): och jävlar vad den svänger! Nästan sorgligt.