Topp 10 – 2007

Idag kom GP:s lista över årets bästa skivor - en rätt spännande mix av plattor som vi, alla recensenter, kom fram till i relativt samförstånd. Även om jag faktiskt tycker att vinnaren, duoplattan med Robert Plant & Alison Krauss, redan hyllats beyond all reason i år så att säga. Så förbannat bra är den väl inte? Nåväl, här är min lista. Eller, en av dom. Jag lämnade en tidigare i år till Sonic, den såg rätt annorlunda ut. Och fråga mig om en månad, så...

1. Beirut, The flying club cup
2. Tracey Thorn, Out of the woods
3. LCD Soundsystem, Sound of Silver
4. Iron & Wine, Shepherd's dog
5. Digitalism, Idealism
6. Calvin Harris, I created disco
7. José González, In our nature
8. Kent, Tillbaka till samtiden
9. Burial, Untrue
10. Roisin Murphy, Overpowered

Bubblare:
Einstürzende Neubauten: Alles wieder offen
Fujiya & Miyagi: Transparent things
Manu Chao: La Radiolina
Sambassadeur: Migration
Jens Lekman: Night falls over Kortedala
Maps: We can create
Supermayer: Save the world
Jay-Jay Johanson: The long term physical effects are not yet known
Shantel: Disko partizani
Siouxsie: Mantaray
M.I.A.: Kala
Fridge: The sun
Fanfare Ciocarlia: Queens and Kings
Tinariwen: Aman iman
Apparat: Walls
Felix Da Housecat: Virgo Blaktro & The Movie Disco
Motor: Unhuman
Matthew Dear: Asa breed
etc....

Nätmusiken för dyr!

Egentligen är det ju självklart, alla vet det. Nätmusiken är för dyr för att locka på allvar. Och alla med bara en gnutta insikt i elementär ekonomisk teori vet ju att det finns en optimal prisnivå där de två kurvorna för utbud och efterfrågan möts - där säljaren alltså tjänar mest pengar. Min gissning har alltid varit att det handlar om cirka fyra kronor, eller i snitt en femtiolapp per album. Eller möjligen ännu lägre. Nu finns det vetanskapliga rön som tyder på detta: i dagens DN finns en notis om en doktorsavhandling på detta ämne. Och enligt forskaren Maria Styvén vid Luleå universitet, som frågat 2 282 svenskar, är den allmänna åsikten att en låt får kosta max 5 kronor - och då självklart vara utan kopieringsskydd. Nära den nivån ligger idag bara
Emusic, men då måste man abbonnera på ett visst antal låtar per månad. Frågan är när alla ska inse hur fel de är ute? Kanske måste cd-skivan försvinna helt först?

The Field: Sound of light

The Field: Sound of light (Heartbeats International)
Nordic Light Hotel i Stockholm satsar sedan tidigare seriöst på ljus som del av upplevelsen och inleder nu en ambitiös serie kommissionerade musikstycken där olika musiker ska tolka ljusets växlande skepnader över dygnet. Först ut är technoproducenten Axel Willner, som tidigare i år gav ut den hyllade debuten From here we go sublime. De fyra kvartslånga spåren (Morgon, Dag, Kväll, Natt) är som vidsträckta utvecklingar av teman från detta album, men i en markant ljusare och klarare mix och med ett lättfotat, skimrande driv.
(Publicerad i GP 071219)

Diskjokke: Staying in (album)

Diskjokke: Staying in
(Smalltown Supersound/Dotshop.se)
Ibland blir man glad av så små saker. Som att Joachim Dyrdahl kallar sig Diskjokke. Som att öppningsspåret på hans debut heter Folk i farta. Att den norska nydiscoscenen bara blir bättre i takt med att den breddar sig. Och till stora namn som Lindstrøm, Prins Thomas och Todd Terje kan vi nu lägga denne Jokke som fått till scenens starkaste album hittills.
Hans musik drar åt det syntiga hållet, och det är ingen tillfällighet att tyska Booka Shade tidigt blev fans - deras studsigt och luftigt melodiösa house är en tydlig influens. (På Myspace inleder han dock sin lista över influenser med att skriva den franske discolegenden Cerrones namn tre gånger.)
De tio spåren på Staying in täcker annars in en brett område: från titelspårets naivistiskt gulliga sagohouse via Interpolations lite Andreas Tilliander-aktiga syntdub och den koskällefunkiga Cold out till den Kompakt-stompiga Glatt.
Mycket namedropping där, vilket jag ber särskilt mycket om ursäkt för, för det fina är just hur ickenördigt det här är. Bara enkel rakt på sak-musik att gunga med till, le åt, njuta av. Bli glad av.
(Publicerad i GP 071205.)

Burnt Friedman: First night forever (album)

Burnt Friedman: First night forever
(Nonplace/Dotshop.se)
Närmast den bredare avantpop-publiken har han hittills varit med David Sylvians underbara trio Nine Horses, men det är bara en av många konstellationer som Burnt Friedman opererar i. Här är han helt solo (men långt ifrån ensam) i ett sällsamt hopkok av de mest skilda influenser och tendenser där sensuell soul möter rootsig africana, skrovlig Tom Waits-dub möter spirituella voodoo-vibbar. Spännande och häftigt producerat rakt igenom, men det krävs en del lyssnande för att ta sig igenom den snåriga mixen.
(Publicerad i GP 071205.)

Steve Reid Ensemble: Daxaar (Domino/Playground)
Fritt jazzande trummaren Steve Reid fortsätter att utforska olika uttryck, som alltid numera med den lika fria men elektroniska Kieran Hebden vid sin sida. Den här gången bar det av till Senegals huvudstad Dakar för några dagar av inspelningar med lokala musiker. Den afrikanska inramningen till trots (och ett inledande trad-spår på kora) landar de i ett högst igenkännligt Reid/Hebdenskt driv med ovanligt tydliga drag av det elektriskt funkiga sjuttiotal då Steve Reid debuterade under eget namn.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071128)

A Mountain Of One: Collected works

A Mountain Of One: Collected works (AMR)
Hajpen kring denna London-trio är i paritet med den kring göteborgska Studio i fjol. Och visst finns det likheter: långa, spejsiga låtar i ett tidlöst gränsland mellan balearisk chill-out, progressiv rock, spacedisco, flummig kraut och avmätt elegant pop. Mellan Pink Floyd och The Orb om man så vill. På cd:n kompletteras tidigare vinylutgåvor med några nyheter och blir till ett oerhört behagligt album. Men det allra allra bästa spåret hittas utanför skivan: en remix av Brown Piano signerad just Studio.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071128)

Kylie Minogue: X

Kylie Minogue: X (Parlophone/EMI)

Exakt när Kylie Minogue gick från oskyldig och lättviktig popstar ur Stock, Aitken & Waterman-skolan till seriöst sexig, cool och kreddig popikon är svårt att säga. Men möjligen var det 1995 när Nick Cave lyfte fram henne i den så utsökt morbida duetten Where the wild roses grow.
Eller så var det först med 2001 års fina album Fever och jättehitten Can't get you out of my head, när hon på allvar drog på sig den vågat stajlade electro-disco-donna-kostymen. Eller kanske redan kring 1990 och förhållandet med den beryktade INXS-sångaren Mick Hutchence, som skrev Suicide blonde till henne?
Hursom, här är hon tillbaka efter den tid av konvalescens som följt på den omskrivna bröstcancerdiagnosen och påföljande operation våren 2005.
X är hennes tionde album och inleds med singeln 2 Hearts, en cover av det okända Londonbandet Kish Mauve och en låt som åtminstone jag behövde rätt många lyssningar för att fastna i ordentligt. Mer direkt omfamnande är då andraspåret Like a drug, härligt bubblande syntdisco och säkert en kommande singel. Skön är också In my arms med mer kitchigt, ryckigt electro-sväng, liksom Sensitized med klassisk (och lite lättköpt) sampling ur Serge Gainsbourgs Bonnie & Clyde.
Skivans första riktiga besvikelse kommer överraskande med electropop-stjärnskottet Calvin Harris omtalade bidrag. Heartbeat Rock är oerhört blek och hade inte ens platsat på hans eget album senast.
Albumet är inspelat på tre platser (Stockholm, London, Ibiza) av en rad olika produktionsteam, vilket allteftersom skivan rullas ut känns som ett problem: det spretar en del och ibland undrar man vart Kylie själv tog vägen. De två spår, Speakerphone och Nu-di-ty, som gjorts av svenska producentduon Bloodshy & Avant är visserligen bra och spännande båda två, men samtidigt oerhört anonyma - de kunde ha getts till vem som helst av Madonna, Britney, Robyn, Missy E …
Så på den punkten får Kylie och hennes team faktiskt bakläxa, men X rymmer ändå tillräckligt många starka låtar och fingertoppskänsligt sound för att inte bryta den fina svit av starka, roliga, svängiga album hon kommit med sedan Light years strax efter millennieskiftet.

(Publicerad 071128 i Göteborgs-Posten)

Jämför recensionerna i DN och Svd.

Daft Punk: Alive 2007 (albumrecension)

Daft Punk: Alive 2007 (Virgin/EMI)
Efter ett briljant album (Homework) och ett bra (Discovery) kom plumpen i den direkt dåliga Human after all senast. Vilket inte hindrade Daft Punk från att ge sig ut på en hyllad världsturné. Alive 2007 är inspelad på hemmaplan i Paris och radar upp deras många hits i radikalt omstrukturerade versioner, gärna parvis: som när de blandar ihop Around the world med Harder, better, faster, stronger. Men om jag får vara lite gammal och sur så tycker jag nog att deras förra liveplatta, den rått högljudda Alive 1997, var snäppet starkare.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071121.)

Burial: Untrue (Hyperdub)

Burial: Untrue (Hyperdub)
En av fjolårets mer otippade framgångar stod brittiska Burial för med sin dunkelt hotfulla debut. Nu kommer uppföljaren, en aningen mer melodisk historia men fortfarande smärtsamt och underligt underbart sorglig och mörk, tomt ekande av avlägset fragmentariska soulröster och avmätta beats. Som att höra Goldies klassiker Inner City Life på svajig halvfart bakom en mörktonad bilruta i en taxi genom London. Eller som en hardcore/slowmotion-mix av Mobys slicka electroblues. Lysande!

Nya album: Lopazz, 08001, Torpedo, Joyce

Lopazz: Kook kook (Get Physical)
Starkt debutalbum av denne tyske producent!





Joyce & Tutty Moreno: Samba jazz & outros bossas (Far Out)
Brasiliansk finsmakarretro - se dom live på Nefertiti i Göteborg på lördag!





Torpedo: In the assembly line (Knievel)
Ett svenskt svar på norska 120 Days, kraut möter funkig pop.





08001: Vorágine (Work In Progress)
Svängig Barcelona-fusion: rai, funk, rock!

Live: The Skatalites!

Härligt att se dessa pigga legendarer häromkvällen på Musikens Hus i Göteborg. Smittande att se folk ha så roligt på scen! Sanslöst snygga t-shirts sålde dom också. Läs min recension här.

Skivrecensioner: Einmusik, Bajofondo, Arp (och lite mer Harmonia...)

Einmusik: De Medici (Italic)
Tyska trion Einmusik imponerar med ett lika brett som gediget debutalbum.






Bajofondo: Mar dulce (Universal)
Argentinska Gotan Project-efterföljarna följer upp tidigare mer remix-artade utgåvor med en riktig studioinspelning, med ingen mindre än Elvis Costello på gästsång!





Arp: In light (Smalltown Supersound)
Och som apropå mitt nyliga inlägg om Harmonia så kommer här San Franciscos Arp (tidigare i Tussle) med ett underskönt album i gränstrakterna mellan amerikansk minimalism, tysk ambient-kraut och Spacemen 3. Och nog finns det vissa likheter, inte bara musikaliskt, med Harmonias album Deluxe... Se här!

Justus Köhncke goes kraut! + Nytt med Harmonia!

Jovisst är det så: på kommande tolvan (på Kompakt förstås) utgörs a-sidan av en inte alls särskilt dansant men skönt krautelektronisk cover av Feuerland - som man nog måste vara lite av nörd för att känna igen, men det är en tidig 70-talslåt av Michael Rother, bekant från främst Neu! men också Harmonia och en kortlivad uppsättning av Kraftwerk.

Men ärligt talat gillar jag b-sidan betydligt bättre, Parage, där vi hör Köhncke (bilden) i klassisk discohögform. Återstår att se åt vilket håll det kommande albumet Safe and sound lutar!


Som en parentes kan vi ju nämna att just Harmonia också är skivaktuella med en aldrig tidigare liveupptagning. Harmonia live 1974 heter den och ges ut på fina Grönland Records (distribution Border).

Harmonia bestod av förutom Rother även Hans-Joachim Roedelius och Dieter Möbius (kan man ha ett coolare namn?) och ibland faktiskt även Brian Eno. Inte här dock, men vi får fem tidstypiskt långa spår av elektronisk/ambientrockig friformsmusik. Harmonias första studioalbum återutgavs i somras, och det är ju så smärtsamt snyggt att ni bara måste kolla in konvolutet:

Bonde Do Role: live @ Nefertiti, Gbg

Ösigt, roligt, högt, fräckt och inte så lite snuskigt var det när brasilianska baile funk-bandet Bonde Do Role intog Nefertiti i Göteborg. Sedan sköna plattan With lasers släpptes i Europa i somras har hajpen kring denna trio bara vuxit. Live var det som väntat betydligt stökigare, svettigare och mer frisläppt än på skiva. Ingen finmusikalisk upplevelse direkt, men bättre partymusik får man leta efter!

Albumrecensioner: Supermayer, Dave Gahan, Youssou N'Dour, Orchestra Baobab

Supermayer: Save the world (Kompakt)
Jodå, visst lever de upp till förväntningarna!





Dave Gahan: Hourglass (Mute/EMI)
Nej, den starka singeln Kingdom lovade för mycket: albumet är en enda stor gäspning.




Orchestra Baobab: Made in Dakar (World Circuit/Playground)
Först ut av två blytunga plattor från Senegal är med Dakars Buena Vista-gäng. Uppföljaren till comebacksuccén Specialist in all styles är nästan lika bra.



Youssou N'Dour: Rokku mi rokka (Nonesuch)
Den kanske allra största afrikanska popstjärnan var den som en gång på åttiotalet gjorde Orchestra Baobab arbetslösa. Nu står de närmare varandra än någonsin. Fin balans mellan traditionellt och modernt.

Kylie Minogue: 2 Hearts (Studio version)

Den snart kommande förstasingeln från Kylies något senare kommande album (rätt bra känns det som, lite Diet Madonna liksom - ute 26 november) är den stompiga 2 Hearts, och den levereras förstås med en massa remixar: däribland en trist electrorockig av Alan Braxe och en härligt röjigt acid-houseig av Mark Brown. Och sedan bomben: göteborgska Studios "version" som de så elegant kallar den.
Tyvärr är det inte riktigt så fantastiskt som man kunde ha hoppats. De tycks ha tagit rätt lätt på uppgiften, klippt bort det mesta utom Kylies sång och lagt det över några högst Studio-typiska akustiska gitarrer, ekon och enkla rytmer. Vilket förstås är helt okej, minst sagt. Dessvärre verkar det som att Studios remix inte finns med på den vanliga cd-singeln, utan bara vinylt och digitalt.
Och på tal om Studio: missa inte deras finfina remix (ok, "remake" då) av Ibiza-fluffiga A Mountain Of Ones låt Brown Piano (tack för tipset Söla! som tycker att det är årets bästa remix alla kategorier).

Albumrecensioner: Múm, Einstürzende Neubauten, Roísin Murphy, Underworld

Underworld: Oblivion with bells (PIAS/Border)
Nja, nu börjar det dofta lite gammalt kring Underworld, en helt okej skiva förvisso men inget att hetsa upp sig över.



Múm: Go go smear the poison ivy (Fat Cat/Border)
Bättre än på länge från denna isländska sagoorkester.





Roisin Murphy: Overpowered (EMI)
"I got signed to EMI because I reminded them of Robbie Williams." Skriver hon själv i pressreleasen, bara så där, helt lakoniskt. Antagligen fnissande. Men, Moloko-sångerskan har gjort ett rejält framåtsteg sedan den spretiga debuten. Skön, charmant electrodisco. Och knappast någon ny Robbie, hoppas jag.

Einstürzende Neubauten: Alles wieder offen (Potomak/Border)
Numera på eget bolag efter uppbrottet från Mute. Och det låter mer skärpt och mer spännande än på länge. Hardcorefansen följer förstås redan gruppens förehavanden på www.neubauten.org, där man kan bli officiell supporter.

Itunes sänker priset på drm-fritt ...

Som tidigare nämnts har amerikanska Amazon just lanserat en högst värdig konkurrent till Apples Itunes, vilket nu har fått de senare att backa från det monopolistiska ofoget att passa på att höja priset per låt när de för ett tag sedan började med sitt "Itunes plus"-koncept, dvs musikfiler av betydligt bättre kvalitet och utan kopieringsskydd, drm.

Från och med nu kostar dessa inte mer än vanliga låtar, och gissningen (man kan ju aldrig mer än gissa när det gäller Apple) är väl att vi härmed - på sikt i alla fall - äntligen kan säga adjö och sov gott för alltid till allt som stavas kopieringsskydd.

(För ni har väl noterat att de har smugits bort på cd-skivorna sedan en tid? Komiskt bara hur tyst det har varit om den saken.)

Album: Uusitalo, Beirut, Mamani Keita, Maria Rita

Ur dagens Göteborgs-Post:
Beirut: The flying club cup (4AD)
Jodå, han gör det igen, Zach Condon!





Mamani Keita: Yelema (No Format/Universal)spännande ny röst från Mali





Uusitalo: Karhunainen (Huume)
Sasu Ripatto (aka Luomo och Vladislav Delay) på en helt analog rytmutflykt





Maria Rita: Samba meu (Warner)
dottern till Elis Regina har hittat formen

Felix Da Housecat, Little Dragon (album)

Dagens albumrecensioner ur GP:

Felix Da Housecat: Virgo Blaktro & The Movie Disco (PIAS)
Jodå, lika skön som alltid, lika nonchigt svängig som alltid.





Little Dragon: Little Dragon (Peacefrog)
Yukimi Nagano med band utforskar lågmält spännande områden!

Amazon.com öppnar mp3-butik

Äntligen ser det ut som att Itunes ska få lite ordentlig konkurrens. Amerikanska nätsäljarjätten Amazon har just öppnat en mp3-sektion där de säljer musik från både mindre skivbolag och hittills två av de stora majorbolagen: EMI och Universal. Men det viktigaste är att de gör det med helt fria mp3-filer, inga jobbiga och hämmande DRM-skydd alltså - dessutom av hög kvalitet: 256 kbit/s är vad som ska gälla - vilket ju är mer än tillräckligt.

Priset är också en positiv utveckling: snäppet under amerikanska Itunes. De flesta låtar kostar 89 cent (drygt sex kronor) och albumen mellan sex och tio dollar. Vilket plötsligt känns intressant igen, eller hur?

Tyvärr tyvärr tyvärr och förstås funkar detta än så länge bara i USA, men vi får hoppas att det kommer en europeisk version snart (och inte om tre år). För det behövs verkligen en ny spelare på scenen, någon som ser till att Itunes inte ensamt kan diktera alla villkor. Och någon fristående, till skillnad från de skivbolagsstyrda katastrofprojekt som lanserats och lagts ned de senaste åren.

Den fullt fungerande betaversionen finns här.

Albumrecensioner: Shantel, Hardfloor, Swell Session, Zap Mama, Murcof, Federico Aubele, Dot Allison

Japp, onsdag igen så här är mina skivrecensioner ur dagens GP:

Murcof: Cosmos (Leaf) Mexikanaren Fernando Corona släpper sitt tredje album av djup ambient-electronica, nu mörkare och tyngre än någonsin





Shantel: Disko partizani (Essay-Crammed) Mannen bakom Bucovina Club-konceptet släpper ett eget album av klubbifierad balkanmusik, härligt glammigt




Swell Session: Swell communications (Freerange) Göteborgaren Andreas Saag kommer äntligen med sitt första Swell Session-album, som sannolikt har rätt lite att göra med det album som aldrig släpptes där kring 2003 (minns grymma singeln The music in her eyes!).



Zap Mama: Supermoon (Concord) Marie Daulne har kommit en lång väg sedan allt började





Hardfloor: The life we choose (No Respect) Tyska duon överraskar med ett riktigt piggt album av klassiskt acid house/techno-stuk




Och från förra veckan:
Federico Aubele: Panamericana (ESL) bra igen, men inte lika omkullcharmande som debuten




Dot Allison: Exaltation of larks (Cooking Vinyl) nytt bolag, helt nytt sound: den här gången är det Kramer (som proddade Galaxie 500 en gång i tiden) som hjälpt henne till ett skönt, folksy-rootsigt akustiskt sound

Dave Gahan: Kingdom (singel)

Depeche-sångarens solodebut Paper monsters från 2003 var väl ingen hit direkt, men nu ger han sig på det igen: albumet Hourglass släpps 22 oktober (på Mute förstås) och försmakssingeln Kingdom den 8 oktober - men det går att lyssna redan nu på diverse håll: enklast kanske på myspace. En riktigt bra låt, tydligt Depechig och mörkt elektronisk. Men jag väntar med viss spänning på den riktiga ep:n, för de två remixarna är ihopknåpade av inga mindre än Booka Shade och Digitalism!

Underworld: Crocodile (ny singel)

Jodå, Underworld är på gång igen. Fem år efter den underskattade A hundred days off, som ju var deras första som duo efter att Darren Emerson stuckit, och ett par filmsoundtracks (däribland småtråkiga Breaking & Entering). Albumet kommer i oktober men först denna singel, Crocodile, som går på i gammal god Underworld-stil. Lite väl mycket gammal stil kan tyckas, men vafan, det puttrar på helt okej. På singeln finns också en dubbig house-remix signerad Pete Heller.

Lyssna kan man här, eller kolla in videon här.

M83: Digital Shades Vol 1 (album, EMI)

Efterföljaren till M83:s mäktiga album Before the dawn heals us från 2005 lär vara på väg inom en inte alltför avlägsen framtid. Men redan i dagarna smygs en mellanskiva ut, den första i en tänkt serie av mer ambientbetonade skivor: Digital Shades. Och det här är verkligen ambient i den klassiska Brian Eno-ska betydelsen, vackert svepande analoga (så låter det i alla fall ofta, titeln till trots) ljudatmosfärer som ofta vecklas ut i mäktiga crescendon. Kolla särskilt in spåret Coloring the void, som drar mer åt hur det lät på albumet senast. Den som velar mellan vinyl och cd/digitalt behöver heller inte välja: med vinylen följer en kod som berättigar till en nedladding av musiken i högkvalitativt mp3-format - bra initiativ!

Siouxsie, Cobra Charlie, Luke Vibert (albumrecensioner)

Idag recenserar jag följande i GP:

Siouxsie: Mantaray (Universal) jepp, Ms Sioux (bilden) är tillbaka, solo och starkare än på evigheter

Cobra Charlie: Jag kommer tappa det (Swingkids) Navid Modiri har gett sig in i tillvarons mörkaste gränder och hittat det

Luke Vibert: Chicago, Detroit, Redruth (Planet Mu) miljonte releasen från Mr Vibert (aka Wagon Christ, Plug mm) från Redruth, Cornwall, England, är lika bra som varierad

Habib Koité & Bamada: Afriki (Cumbancha) elegant afropop från en av Malis
storheter

Vector Lovers: Afterglow (album, Soma)

Tidigare så electropoppiga Vector Lovers har på det nya, tredje albumet valt en betydligt mer atmosfärisk väg. Vi pratar till stora delar ren ambient faktiskt, och efter att jag kommit över den första besvikelsen (jag gillade verkligen den syntiga robotpopen på de tidigare skivorna) så inser jag att det här är riktgt bra. Tydligen rör det sig om en blandning av nygjorda och gamla, aldrig utgivna spår som Martin Wheeler pulat med i åratal. Skivans enda vokala spår, Crash premonition, är också ett av få spår med mer distinkta rytmer.

Dave Angel: Taurus (Niah Records) ny tolva!

En av mina stora nittiotalsfavoriter inom dansmusiken var Dave Angel, främst då hans briljanta album Tales of the unexpected från 1995. Underbart luftig, jazzig, funkig tech-house (fast det tror jag inte att det kallades då). Men efter nästa album, Globetrotting, som kom 1997 (och fick honom droppad från stora Island) har det varit väääldigt tyst. Tydligen har han ägnat sig åt egna skivetiketten Rotation, släppt ifrån sig en bunt mix-skivor och någon tolva här och där. Nu ramlade jag i alla fall över hans senaste, som släpps på en underetikett till Rotation, Niah kallad, där han ska ägna sig åt just tech-house av klassiskt men lite mer soft stuk - vilket är precis vad han levererar här, riktigt bra och av klart igenkännbart gammalt Dave Angel-stuk. Taurus/Gemini heter den, check it out!

The Tuss (aka Aphex Twin?): Rushup edge (cd Rephlex)

Vet inte varför riktigt, men jag tror att det handlar om rättigheterna till namnet snarare än vanlig avoghet - det känns hursomhelst ganska säkert att det är allas vår Aphex-tvilling Richard James som ligger bakom namnet The Tuss (som lär betyda kuk eller så på walesisk slang) som nu kommer med en andra skiva, den första i albumformat (om än kort). Recensionen finns här.