Norma: Book of Norma

Norma: Book of Norma (Novoton/BAM)
Svenska trion Norma följer upp den uppmärksammade debut-ep:n 1 med ett starkt debutalbum, fullt av sköna krautvibbar och snygga, underfundiga arrangemang. Lite som en svensk motsvarighet till norska 120 Days. Läs min recension på Sonics sajt! Det går att provlyssna på albumet här.

The Matthew Herbert Big Band: There's me, and there's you

The Matthew Herbert Big Band: There's me, and there's you (Accidental)
Storbandsjazz som protestmusik? Ok, det har gjorts förr, men knappast som i egensinnige ljudknåparen Matthew "Dr Rockit" Herberts händer. Temat är makt, eller snarare maktmissbruk, och allt från media, påven, storkapitalet och den brittiska monarkin får välriktade kängor smekta mot sig med utstuderad finess. Varje litet ljud berättar en historia, mest gripande det frenetiska tickandet från Herberts för tidigt födde sons livsuppehållande respirator, där varje tick också representerar 100 dödade människor i Irakkriget sedan 2003. Allt i smäktande jazzinramning.

Huun-Huur-Tu & Sainkho: Mother Earth! Father-Sky!

Huun-Huur-Tu & Sainkho: Mother Earth! Father-Sky! (Jaro/BAM)
Tuva är en glesbefolkad rysk delrepublik i södra Sibirien vid gränsen mot Mongoliet. Såväl traktens firade vokaliststjärna Sainkho Namtchylak som det strupsjungande och råbarkat rootsiga Huun-Huur-Tu har tidigare uppmärksammats separat – nu slår de sig samman för detta lika fult formgivna (årets fulaste skivomslag?) som musikaliskt genomlyckade projekt. Med enkla traditionella stränginstrument och slagverk målar de upp storslaget jordnära och naturmystiskt andliga bilder av deras karga, bortglömda värld mellan öst och väst. Gripande!

Skatebård: Cosmos

Skatebård: Cosmos (Digitalo Enterprises/Dotshop.se)
Efter Björn Torske, Prins Thomas och Lindstrøm: Skatebård! Inte för att Bård Aasen Lødemel från Bergen är någon nykomling (hans förra fullängdare var bra den också), men med det här albumet bör berömmelsen kunna ta ett smärre skutt. Skatebård leker med och blandar oförfärat italo, electro, acid, techno och senare tiders space-disco till en svårartad charmig och uppfriskande brokig mix. Inte klockrent över hela linjen kanske, men spår som Kosmos och Vuelo hör till det absolut bästa som gjorts i den här sfären.

Amadou & Mariam: live i Göteborg

Här är min recension ur måndagens GP:

Att följa upp braksuccén med förra skivan Dimanche à Bamako är ingen lätt match, och vi får se hur de lyckas när Welcome to Mali släpps om ett par veckor. Snudd på omöjligt också att toppa konserten för tre år sedan på ett knökfullt, svettigt och översvallande lyckligt Musikens Hus i Göteborg.
Min farhåga att upplägget med sittande publik ska hämma upplevelsen tycks också bekräftas när de drar igång. De första låtarna, däribland annars så härliga Fête au village och Beau dimanche, bemöts av avmätta applåder och låter också så. Det är tamt, svajigt och utan nerv - det känns som en kilometer fram till scenen.
Men då kommer vändningen, överraskande nog genom att de börjar spela nästan uteslutande nya låtar, som alltså i princip ingen har hört. Magossa och Batoma är rått svängiga låtar med funkigt driv. Masiteladi visar live upp sig som en kraftfull låt med underbar call-and-response-sång med de två dansande kördamerna.
Även den utstuderat elektroniska singeln Sabali, som gjorts ihop med Damon Albarn, funkar förvånansvärt fint live även om Mariams röst inte riktigt räcker till i den avancerade melodin. Och den uttalat politiska Ce n'est pas bon växer till en given nästasingel.
Däremellan får Amadou i gamla Toubala kono visa upp sitt eminenta gitarrspel, närt av lika delar afrikanska rötter som den vita bluesrock han förälskade sig i som tonåring: husgudarna hette ju David Gilmour, Eric Clapton och Jimmy Page.
När de så mot slutet återvänder till äldre, välbekant material har de publiken som i en ask. Framförallt den avslutande och långt långt utdragna versionen av La Realité blir den förlösande faktorn som får Konserthuset att gunga på riktigt, folk ställer sig upp i bänkraderna och dansar.
Magin som väcks spiller över även på extranumren: Je pense à toi, Amadous djupt vackra kärleksförklaring till livspartnern invid honom, och livefavoriten Once in Bamako. Och ja, då är det faktiskt i klass med urladdningen för tre år sedan!

Parov Stelar: Flame of fame EP

Parov Stelar: Flame of fame (Etage Noir Recordings)
Jag ramlade över österrikaren Parov Stelar (egentligen Marcus Füreder) av en slump för ett antal år sedan, föll för hans oförfärat inflörtande och fartfyllda variant på jazzig triphop, och har följt honom sedan dess. Alltid snygga produktioner, men ibland lite väl mycket sofistikerad cocktail-lounge över det hela. Nya ep:n är en återgång till hans första tolvor och bygger på enkla samplingar av dixiejazz-karaktär och ett drivet beat. Skillnaden nu är ett skarpare, vassare, hårdare elektroniskt sound - på titelspåret med tydliga Justice-slag, på Spider går tankarna till en annan fransk akt: den snart albumaktuelle Monsieur Oizo, i alla fall de utstuderat kantiga ljuden. Fyra bra, roliga, funktionella spår som dock inte välter några världsbilder.

Grace Jones: Hurricane

Grace Jones: Hurricane (Wall of Sound-PIAS/Border)
Få artister, om ens någon, har skapat en så påtagligt fysisk image av sig själva som Grace Jones. Hör man hennes musik ser man också hennes smärta, svarta, stolta, amazonliknande kropp framför sig. Så hårt stiliserad att den närmar sig det konstruerat robotaktiga, eller androgyna, men utan att förlora i farligt sexuell utstrålning.
Det har gått ofattbara 19 år sedan hon gav ut ett album senast. Då var det 1989 och albumet Bulletproof heart lät verkligen som ett sista utdöende eko av ett åttiotal och en artist som obevekligt var på väg ut ur fokus.
Där han hon förblivit sedan dess, tills nu, med denna oväntade comeback som hon öppnar med textraden "This is my voice, my weapon of choice" och senare på titellåten fortsätter med "I'll be a hurricane – ripping up trees".
Riktigt så omtumlande är det nu inte, men definitivt en imponerande återkomst och ett lyckat försök att föra in Grace Jones unika kvaliteter i ett samtida sound.
Mycket på skivan är mörkt och dubbigt. Hotfullt. Tricky har varit inblandad och hans inflytande hörs en hel del. Men variationen är samtidigt stor, från den närmast otäcka försmaken Corporate cannibal till den känslosamt utlämnande balladen I'm crying (my mother's tears) och däremellan en del souliga, Massive Attack-bombastiskt elektroniska nummer. Och lite skön baktaktsfunk à la hennes tidiga åttiotalsproduktioner.
Den kommande singeln William's blood rymmer lite av allt det där: taggig rock, koskälle-funk, dubbig bas, smäktande housegospel - låten avslutas för övrigt med ett citat ur Amazing Grace (vars innebörd ju får en vidare innebörd i Ms Jones mun...).
Vad skivan inte har är någon riktig hit, inte ens för dansgolvet, och frågan är väl om de involverade (från Brian Eno till Sly & Robbie) ens försökt. Exempelvis finns här – tror jag – inte en enda cover, vilket en majoritet av hennes mest kända låtar faktiskt är (ah, hennes dubtolkning av Joy Divisions She's lost control!).
Prio ett känns snarare ha varit att återetablera Grace Jones som en farligt cool katt på musikens hetaste plåttak. Vilket härmed är uppnått. Men varför skivkonvolutet pryds av ett rullband med chokladbyster föreställande Grace Jones själv, tja, det måste jag nog fundera på ett tag till.

Nortec Collective – live i Göteborg

Här är min recension (ur GP) från onsdagens gig på Musikens Hus i Göteborg med Bostich och Fussible från mexikanska kollektivet Nortec. Det var också öppningskonsert för Planetafestivalen.

"Welcome to Tijuana - Tequila, sex & marijuana" sjöng Manu Chao på sitt sologenombrott för tio år sen. Dylika ingredienser verkade Nortec-killarna ha lämnat hemma, men förutom fräcka filmanimationer och musik från deras älskade hemstad kom dom med hundratals kilo brass (förlåt...) i form av nio man starka bleckblåsbandet Agua Caliente - "varmvatten" på svenska.
Nortecs koncept är att mixa modern elektronisk klubbmusik med den mexikanska norteñon, lantlig och hurtigt sentimental musik som faktiskt har sina rötter i europeiska invandrares medtagna folkmusik och tydligen alltid - så även här - frontas av ett dragspel och en bajo sexto, den mexikanska tolvsträngade gitarren.
Det är långtifrån självklart att foga samman möten som dessa, i synnerhet live, och jag har sett bättre exempel (läs: Gotan Project, jag ryser fortfarande när jag tänker på deras spelnign åp Nefertiti för några år sedan), men Nortec gör det ändå bra: leker frejdigt med struttigt pådrivande rytmer, blippiga syntljud, kitschiga vokalsamplingar och eldigt snärtiga trumpetfraser. Härlig musik att bli glad och upprymd av, men ett smockfullt dansgolv hade lyft upplevelsen ett rejält snäpp. Nu kändes glesheten lite hämmande.

Spiritualized - live på Trädgårn i Göteborg

Nyss hemkommen och hets-avskriven en recension av Spiritualizeds gig på Trädgårn. Den går att läsa här i Göteborgs-Posten. Det svajade stundtals - mycket av materialet från de senaste plattorna känns lite tamt, men oj vad bra det var annars! Lite av vad jag inte fick med i recensionen: dom gjorde en grymt bra version av I think I'm in love, och en överraskande luftig och närmast struttig och lättsam remake av Spacemen 3-klassikern Walkin' with Jesus. Och både började och slutade med gospel-covers: första Amazing Grace, sist Oh happy day - den senare i ett extranummer som av allt att döma var oplanerat. Ordinarie set slutade med en helt makalös Take me to the other side (kvällens andra Spacemen 3:a) och alla lämnade scenen och lät rundgången tjuta en lagom stund - tills ljudteknikern gick in och stängde av stärkarna och lampor började tändas. DÅ kom dom tillbaka, och visst var Jason märkbart rörd av mottagandet? Han log ju till och med, och sa "thank you" två gånger!

Förband var förresten lokala Service-hajpen, de djupt Spacemen 3-inspirerade Ikons, som började bra men inte riktigt räckte hela vägen. Och oj vad knäckta dom måste ha blivit att se och höra nämnda avslutning med Take me to the other side – som lät precis som jag misstänker att Ikons desperat VILL låta.

Spotify = framtiden?

Enligt DN.se idag står redan 300 000 i kö för att börja använda den omtalade svenska musikstreamingtjänsten Spotify. Jag har fått chansen att testköra sajten, och det är bara att kapitulera: det fungerar helt grymt bra! Det är verkligen som att ha hela Itunes-butiken tillgänglig på sin dator, bara att söka på artist eller låt och sen spela. Ljudet känns bra (tydligen använder de Ogg Vorbis-formatet, av okänd komprimeringsnivå), gränssnittet enkelt och intuitivt, och allt går blixtsnabbt. Utbudet känns relativt komplett i mainstreamfåran, mer blandat i smalare trakter. Men jag hittade musik från Kompakt, Bpitch och Warp - så här finns nog att hämta för de flesta. Frågan är väl bara om systemet klarar den väntade anstormningen av användare. Och sen hur konkurrenterna svarar? Smällen kan annars bli hård för exempelvis Itunes (vars design de snott rakt av) och Emusic. Vilka effekter Spotify kommer att ha på skivbranschen - tja, det vågar jag inte ens gissa.