Amadou & Mariam: live i Göteborg

Här är min recension ur måndagens GP:

Att följa upp braksuccén med förra skivan Dimanche à Bamako är ingen lätt match, och vi får se hur de lyckas när Welcome to Mali släpps om ett par veckor. Snudd på omöjligt också att toppa konserten för tre år sedan på ett knökfullt, svettigt och översvallande lyckligt Musikens Hus i Göteborg.
Min farhåga att upplägget med sittande publik ska hämma upplevelsen tycks också bekräftas när de drar igång. De första låtarna, däribland annars så härliga Fête au village och Beau dimanche, bemöts av avmätta applåder och låter också så. Det är tamt, svajigt och utan nerv - det känns som en kilometer fram till scenen.
Men då kommer vändningen, överraskande nog genom att de börjar spela nästan uteslutande nya låtar, som alltså i princip ingen har hört. Magossa och Batoma är rått svängiga låtar med funkigt driv. Masiteladi visar live upp sig som en kraftfull låt med underbar call-and-response-sång med de två dansande kördamerna.
Även den utstuderat elektroniska singeln Sabali, som gjorts ihop med Damon Albarn, funkar förvånansvärt fint live även om Mariams röst inte riktigt räcker till i den avancerade melodin. Och den uttalat politiska Ce n'est pas bon växer till en given nästasingel.
Däremellan får Amadou i gamla Toubala kono visa upp sitt eminenta gitarrspel, närt av lika delar afrikanska rötter som den vita bluesrock han förälskade sig i som tonåring: husgudarna hette ju David Gilmour, Eric Clapton och Jimmy Page.
När de så mot slutet återvänder till äldre, välbekant material har de publiken som i en ask. Framförallt den avslutande och långt långt utdragna versionen av La Realité blir den förlösande faktorn som får Konserthuset att gunga på riktigt, folk ställer sig upp i bänkraderna och dansar.
Magin som väcks spiller över även på extranumren: Je pense à toi, Amadous djupt vackra kärleksförklaring till livspartnern invid honom, och livefavoriten Once in Bamako. Och ja, då är det faktiskt i klass med urladdningen för tre år sedan!