Grace Jones: Hurricane

Grace Jones: Hurricane (Wall of Sound-PIAS/Border)
Få artister, om ens någon, har skapat en så påtagligt fysisk image av sig själva som Grace Jones. Hör man hennes musik ser man också hennes smärta, svarta, stolta, amazonliknande kropp framför sig. Så hårt stiliserad att den närmar sig det konstruerat robotaktiga, eller androgyna, men utan att förlora i farligt sexuell utstrålning.
Det har gått ofattbara 19 år sedan hon gav ut ett album senast. Då var det 1989 och albumet Bulletproof heart lät verkligen som ett sista utdöende eko av ett åttiotal och en artist som obevekligt var på väg ut ur fokus.
Där han hon förblivit sedan dess, tills nu, med denna oväntade comeback som hon öppnar med textraden "This is my voice, my weapon of choice" och senare på titellåten fortsätter med "I'll be a hurricane – ripping up trees".
Riktigt så omtumlande är det nu inte, men definitivt en imponerande återkomst och ett lyckat försök att föra in Grace Jones unika kvaliteter i ett samtida sound.
Mycket på skivan är mörkt och dubbigt. Hotfullt. Tricky har varit inblandad och hans inflytande hörs en hel del. Men variationen är samtidigt stor, från den närmast otäcka försmaken Corporate cannibal till den känslosamt utlämnande balladen I'm crying (my mother's tears) och däremellan en del souliga, Massive Attack-bombastiskt elektroniska nummer. Och lite skön baktaktsfunk à la hennes tidiga åttiotalsproduktioner.
Den kommande singeln William's blood rymmer lite av allt det där: taggig rock, koskälle-funk, dubbig bas, smäktande housegospel - låten avslutas för övrigt med ett citat ur Amazing Grace (vars innebörd ju får en vidare innebörd i Ms Jones mun...).
Vad skivan inte har är någon riktig hit, inte ens för dansgolvet, och frågan är väl om de involverade (från Brian Eno till Sly & Robbie) ens försökt. Exempelvis finns här – tror jag – inte en enda cover, vilket en majoritet av hennes mest kända låtar faktiskt är (ah, hennes dubtolkning av Joy Divisions She's lost control!).
Prio ett känns snarare ha varit att återetablera Grace Jones som en farligt cool katt på musikens hetaste plåttak. Vilket härmed är uppnått. Men varför skivkonvolutet pryds av ett rullband med chokladbyster föreställande Grace Jones själv, tja, det måste jag nog fundera på ett tag till.