De två senaste volymerna i Fabrics nästan alltid spännande mix-serie är med två av mina absoluta favoritproducenter. Ellen Allien, som ju driver grymma etiketten BPitch Control, är synnerligen aktiv både som musikskapare och dj (tydligen har hon dessutom lanserat en modekollektion). Här väljer och mixar hon 15 favoritspår där hon varvar rätt obskyra prylar som Roman Flügel, Estroe (vars spår
Driven är grymt), Artificial Latvamäkli (!?) och Damián Schwartz med bekantingar som Larry Heard, Apparat och ett spår från Thom Yorkes soloalbum. Allt snyggt sammanfogat i en djup, melodisk och varmt elektronisk helhet och - med undantag för en svacka på mitten där jag tappar intresset - med ett härligt driv.
Nästa nummer i serien hade jag lika höga förväntningar på, i synnerhet efter hans fina
Sci-Fi-Hi-Fi-mixar för Soma och några riktigt starka remixar på sistone. Ewan Pearson är betydligt mer "bleepy" och retrofunkig än Allien, och sånt får vi här också. Det tog ett par lyssningar innan jag kunde ta till mig skivan faktiskt, men den har vuxit mycket tack vare så många uppfriskande spårval (dvs okända men intressanta, jag tror att jag bara kände igen fyra namn): Jahcoozis roliga
Ali McBills till exempel, och Snax
Honeymoon's over. Och så lite passande retro med Liquid Liquids xylofon- och koskälle-extravaganza
Bellhead. Allt funkigt och coolt på ett lite sliskigt vis, och kul med så mycket tidigare ohörd musik. Och så fick jag lära mig att svenske Samuel L Session är kvar i gamet! Jag hade helt tappat kollen på honom sedan många år, men här är ett bra spår från hans verkar det senaste tolva, på lilla tyska etiketten Klap Klap. (Hans bolag SLS verkar dock ligga i träda.)
Matchen, ja den vinner Pearson - på tyngd och lite mer skärpa och elakhet.
En annan svensk favorit är Christoffer Berg aka Hird, som strax före sommaren (utan att meddela mig, bu!) släppte en ny, efterlängtad tolva som pekar i helt nya riktningar jämfört med tidigare. A-sidan From dark to light doftar en hel del klassiskt jazzig och så där inner city-nattlig Detroit-techno à la Carl Craig, och är en nio minuter lång resa i med Hird-mått mätt ganska så högt tempo. Den nästan lika långa b-sidan Rotating perspective är av samma klassiska stuk men lugnare och mer atmosfärisk - full med härliga stråkar, bubblande bas och hundraprocentig mysfaktor. En på sätt och vis försiktig återkomst, inga försök till vokala hit-spår här inte, men vackert, högklassigt och helt igenom njutbart. Frågan är väl bara om det är ett sidospår eller en ny stig han gett sig in på? Jag tror jag tar och mejlar honom - återkommer! Och: här är Christoffers svar: "Jag hoppas att jag aldrig blir så tråkig att jag gör samma album två gånger. Sidospår: nej, en ny stig: nej, samma stig. :)" Ok, jag fattar. En naturlig fortsättning/fördjupning kan vi kanske säga då.
