2009 års 25 bästa album

Kort och gott:

Gui Boratto: Take my breath away
Annie: Don't stop
Jenny Wilson: Hardships!
Fuckpony: Feel the love
Girls: Album

Fever Ray: Fever Ray
Bassekou Kouyaté: I speak fula
Lily Allen: It's not you it's me
Calvin Harris: Ready For The Weekend
Little Dragon: Machine dreams

Oumou Sangaré: Seya
Vitalic: Flashmob
Midaircondo: Curtain call
Little Boots: Hands
Andreas Tilliander: Show

Kent: Röd
Röyksopp: Junior
The Field: Yesterday and today
Tiga: Ciao!
Bat For Lashes: Two suns

The Juan MacLean: The future will come
Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky
Tinariwen: Imidiwan – Companions
Taken By Trees: East of Eden
Samuel L Session: The Man With The Case

Mapstation: The Africa chamber

Mapstation: The Africa chamber (~scape)
Stefan Schneider (Kreidler, To Rococo Rot) har varit inne på det afrikanska som idé förut, men aldrig så här konsekvent. Hans nya, tredje album som Mapstation har Afrika som ständig klangbotten och inspirationskälla. Sedvanlig elektronik möter varmt brassblås, handtrummor, enkla stränginstrument och vibrafoner. Detta utan att släppa Düsseldorf som uppenbar utsiktspunkt, och det blir som ett utopiskt möte mellan tysk kraut-tronica och afrikansk traditionsmusik. Mapstations finaste och mest förunderliga skiva hittills.

Tomas Andersson: Stiff disco

Tomas Andersson: Stiff disco (Funk Noir)
Efter en lång serie fina tolvor på tyska BPitch Control är det på svenska Funk Noir som technofantomen Tomas Andersson till slut ger ut sitt första album under eget namn. Hans sound är säreget. Otroligt distinkt och drivet. På samma gång strikt maskinellt och lekfullt jordnära. Blytungt men ändå lättsamt. Och så överallt denna härliga känsla för melodier. Popmusik i knivskarpt electroformat. Året bästa svenska technoplatta jämte Andreas Tillianders Show och Samuel L Sessions The man with the case.

Mulatu Astatke: New York - Addis - London

Mulatu Astatke: New York - Addis - London, The story of Ethio Jazz 1965-75 (Strut)
1998 tillägnades volym fyra i serien Éthiopiques arrangören, bandledaren och klaviaturspelaren Mulatu Astatke, "ethiojazzens fader". Här kommer ett ännu bättre och vidare retrospektiv, tjugo inspelningar från såväl studieåren i England och USA som från Addis, där han på den inhemska musiken applicerade allt han hört och upplevt: 60-talsjazz, James Brown-funk, rootsig soul, reggae, latin, psykedelia. Rått, skitigt, funkigt och briljant. Det enda som drar ner är att ljudet inte alltid är på topp.

Krister Linder: Metropia OST

Krister Linder: Metropia - soundtrack (Subspace/Playground)
Musiken till Tarik Salehs film Metropia har rönt en del uppmärksamhet, bland annat prisades den på Stockholms Filmfestival häromveckan. Nu släpps den på cd, och det är en Krister Linder i sitt absoluta esse vi hör. Sedan tiden i Dive har han mest ägnat sig åt elektronisk instrumentalmusik och ett popalbum han gav ut 2006 passerade rätt obemärkt. Här ges han fullt utlopp för sin dragning till det innerligt suggestiva, kombinerar ambient-elektronik med stråkar, körer, pianoklink och gitarrplock. Gripande!

Rupa & The April Fishes: Este mundo

Rupa & The April Fishes: Este mundo
(Cumbancha / Colectivo-BAM)
Fjolårets debut var charmig och bra men också lite tunn mellan varven. Till uppföljaren har de fått till tyngden och jämnheten i produktionen också, så det är bara att åka med på deras vindlande nöjesfältstripp genom all upptänklig musik: balkan, chanson, reggae, tango, indiskt, you name it, bara det går att spela på dragspel, gitarr, ståbas och trumpet. Sångerskan Rupa Marya, amerikan med indiskt påbrå, växlar mellan spanska och franska vilket förstärker känslan av henne som en kvinnlig Manu Chao.

Zero 7: Yeah ghost

Zero 7: Yeah ghost (Atlantic/Warner)
Zero 7 har alltid varit trogna favoriter i hemmastereon med sin eleganta folk-electro-soul. Nu anade jag oråd efter två anmärkningsvärt riktningslösa singlar, Medicine man och den till fotbollsliraren Zidane tillägnade Everything up (Zazou). Det visar sig befogat. Skivan är spretig och vilsen, de försöker ta sig än hit (stompig electroblues på Mr McGee) än dit (halvlyckat Beirut möter Lily Allen-stuk på Swing) utan att hitta flytet. Positiva undantag: den fina Pop art blue och det krispigt snygga soundet.

Miriam Aïda: Letras ao Brasil

Miriam Aïda: Letras ao Brasil (Connective)
Efter jazzskivan Come on home återvänder Miriam Aïda till det brasilianska. Hon gör det med sånger av bl a Nils Ferlin, Olle Adolphson och Barbro Högberg, tolkade till portugisiska och överförda till ett böljande brasilianskt tonspråk. Kompet, Mats Andersson på gitarr och Ola Bothzén på slagverk, är utsökt och intimt och det är härligt kuriöst att höra När det lider mot jul och Kristallen den fina i sambatappning. Men lika direkt tilltalande som hennes förra brasseskiva Meu samba blir det aldrig.

Ytre Rymden Dansskola: Ytre Rymden Dansskola

Ytre Rymden Dansskola: Ytre Rymden Dansskola (Full Pupp)
Norsk nydisco har blivit ett etablerat begrepp med stjärnor som Lindstrøm, Prins Thomas och Todd Terje. Nyare på scenen är denna duo från Telemark, som här presenterar sitt första album. Elva instrumentaler på ett bräde, inte lika murrigt och flummigt i soundet som kollegorna, utan mer mekaniskt och syntigt distinkt med mycket rymd och luft på ett skönt gammaldags vis. Gediget och jämnstarkt, med topp i den varmt funkiga Haraball, ändå ett snäpp från nämnda föregångares mer direktfänglsande alster.

Forro In The Dark: Light a candle

Forro In The Dark: Light a candle (Nublu/Warner)
Detta New York-baserade band av exilbrasilianare hettade upp Nefertiti ordentligt för en månad sen med sin storstads-chica variant på den brasilianska folk-fest-musiken forró (en slags lantlig samba). Deras livekvaliteter tränger bra igenom även på skiva: det är rått, mustigt och eldigt värre när slagverk, flöjt och countryrockig gitarr kivas om uppmärksamheten. Kul och fartfylld musik lätt att svepas med av. Ett säkert tips för fans av Seu Jorge.

Joe Goddard: Harvest festival

Joe Goddard: Harvest festival (Greco Roman)
I väntan på Hot Chips kommande album (februari!) serveras här en förrätt i form av den ena kärnhalvan av det hyllade house-pop-bandet solo. Låttitlarna är på frukttema (från Mango chutney till Go bananas), anslaget opretentiöst men aldrig oseriöst, musiken instrumental (mest) och rätt kul electronica i stil med veteranen Luke Vibert. Men ack så ojämnt, vissa spår känns som förströdda utkast. En helt okej bagatell på det stora hela, men nu kan jag knappt bärga mig inför One life stand!

Jori Hulkkonen: Man From Earth

Jori Hulkkonen: Man From Earth (Turbo Recordings)
I pressreleasen till detta sitt tionde album raljerar Jori Hulkkonen självironiskt om de uteblivna framgångarna genom åren. Att han aldrig varit het eller cool. Aldrig "the shit". Men, vill jag tillägga, alltid respekterad. Man from Earth innebär en försiktig gir bort från sedvanligt syntig och atmosfärisk synt-techno mot hårdare, distinktare electro. Som vanligt bra, med toppar i klangligt vackra Dancerous och det poppiga titelspåret med Jerry Valuri på sång. Men inget som gör Jori till "the shit". Nu heller.

The Unthanks: Here's the tender coming

The Unthanks: Here's the tender coming (Rough Trade/Border)
Förra skivan The Bairns innebar ett brett genombrott för folksångerskan Rachel Unthank. Till uppföljaren har hon uppgraderat systern Becky till jämbördig gruppledare och både förfinat och släppt lös det unika sound, lika jordnära som raffinerat, som faktiskt gett brittisk folktradition en helt ny nutida vikt. Ibland hörs ekon av nyklassisk musik à la Michael Nyman, ibland av Robert Wyatts friare progressiva approach. Men i centrum alltid systrarna Unthanks innerliga uttolkande av tidlösa sånger.

Buika: El último trago

Buika: El último trago (Warner)
Efter tre urstarka album av afro/latin/karibisk-doftande flamenco unnar sig denna nya spanska sångarstjärna ett litet men delikat sidosteg i form av en hyllning till den latinamerikanska ikonen Chavela Vargas (som firar 90 år). Tillsammans med kubanske jazzpianisten Chucho Valdés tolkar Buika ett knippe sånger ur Vargas repertoar - härligt rått och passionerat, det gentila anslaget till trots. En karriärmässig mellanskiva, men också ett bevis på Buikas breda potential.

Hearts No Static: Motif

Hearts No Static: Motif (Bureau B/Border)
Ny instrumentaltrio från Stockholm vars debutalbum lovar gott men lånar väl mycket från förebilder som Labradford, Kreidler och Tortoise. Läs min recension på Sonics webb!

King Midas Sound: Waiting for you

King Midas Sound: Waiting for you (Hyperdub/Border)
Veteranen Kevin "The Bug" Martin albumdebuterar med projektet King Midas Sound tillsammans med två vokalister. Brusigt atmosfärisk dubstep närmare lovers rock än dancehall. Läs min recension i Sonic!
+ Kolla in den sköna gratismixen här, från FACT Magazine!
+ Som ni kan läsa i min Sonic-recension gissar jag att de lånat en hel del inspiration från My Bloody Valentine, och vad dyker upp på ovannämnda mix om inte: dels MBV:s Touched, dels ett av Kevin Shields spår från Lost in translation-soundtracket...

Boys Noize: Power

Boys Noize: Power (Boys Noize Records)
Tyske Alex Ridha aka Boys Noize slog igenom med stort buller och knorr 2007 med debuten Oi oi oi. Uppföljaren är faktiskt en klart bättre skiva, han har släppt det rock'n'rolligt brusiga och brötiga för ett klarare och distinktare sound. Men fortfarande högenergiskt, rastlöst och fantasifullt. Ridha är själv den förste att erkänna att det inte finns någon direkt album-idé här, bara tolv individuella spår på rad - men åtminstone hälften är lysande så det räcker rätt långt ändå. Favoriter: Jeffer och Starter.
(Publicerad i GP 091118.)

Jimi Tenor & Tony Allen: Inspiration information vol 4

Jimi Tenor & Tony Allen: Inspiration information vol 4 (Strut)
Två artister med vitt skilda bakgrunder men tydliga musikaliska beröringsytor paras ihop för en studiosession i denna roliga serie. Volym fyra bjuder på finske electrojazzaren Tenor i möte med nigerianske trumlegendaren Allen, och de tycks verkligen ha funnit varandra. Tenor har gjort afrobeatinspirerad jazzfunk tidigare med sitt band Kabu Kabu (som kompar här), men förstås aldrig med en så tung rytmisk stomme. Det är bara att ryckas med och njuta. (Publicerad i GP 091118 - för närvarande med fel betyg, en fyra ska det vara.)

Golbang: Setareh

Golbang: Setareh (Academus)
Konceptet svensk världsmusik hade åtminstone förr en något mossbeväxt aura, men 15-årsfirande Golbang hör till den lilla elit av högklassiga band som bidragit till att lyfta genren ovanför hobbysfären. Musikaliskt täcker de in ett ganska brett område men fokus är på den persiska kultur som flera av medlemmarna har med sig. Förutom sångaren Rostam Mirlashari, ursprungligen från iranska Baluchistan, utmärker sig unge Emad Shakori på sin 78-strängade qanun-cittra och den tongivande keyboardisten Saeed Hashabeiki. (Publicerad i GP 091118.)

Lindstrøm FACT 100

Jag lyssnade på en ny, skön och sedvanligt brokig (från Sabbath till Abba och Hall & Oates) mix av Lindstrøm (tillgänglig under en period från FACT) och plötsligt fick jag en uppenbarelse, eller gjorde i alla fall en för mig helt ny musikhistorisk koppling: Abbas Eagle låter ju precis som Mike Oldfield gjorde under samma period (andra halvan av 70-talet). Tål att begrundas!

Moby i nytt sidoprojekt: The Little Death

Allra käraste Moby har tydligen lite för mycket fritid, i vilket fall har han smugit igång ett nytt band som nu släpper ett album. The Little Death frontas av sångerskan Laura Dawn (Moby hörs på bas och gitarr) och musiken är gamla skolans rockig rhythm & blues. Hela skivan kan avlyssnas här.

Siri Svegler: Silent viewer

Siri Svegler: Silent viewer (Compost/Border)
Den i Göteborg uppväxta sångerskan (och skådespelerskan) Siri Svegler har efter många år i London landat i Berlin, där den här debutskivan kom till med lokala musiker. Sångerna är av det tidlösa slaget, likaså inramningen: storslagen singer-songwriterpop där piano och stråkar drivs framåt av rockiga rytmer. Sveglers souliga röst är utsökt och hennes låtar håller bra klass (det påminner ibland om Lily Allen), men soundet lämnar en hel del att önska - det där tidlösa låter mest lite gammaldags och småtråkigt. (Publicerad i GP 091111.)

David Walters: Home

David Walters: Home (Ya Basta-Naïve/Playground)
Jag föll direkt för David Walters när jag hörde hans debut Awa för några år sen. Ytterst smidig musik som elegant glider mellan genrer och sfärer: soulig afro, lågmäld latin, slick broken beat, karibisk lätthet, fransk r'n'b. Walters, fransman med rötter i Västindien, kallar själv träffande sin musik för kreolsk. Uppföljaren puttrar förnöjt och stabilt vidare, testar lite nya spår (amerikanskt rootsigt på sina håll) och det är bara så där mysigt och sympatiskt i största allmänhet. Värd att upptäckas! (Publicerad i GP 091111)

Fuckpony: Feel the love

Fuckpony: Feel the love (BPitch Control)
Nej, med det namnet kan det bli problematiskt att slå brett (myspace-sidan heter dessutom mylittlefuckpony). Men faktum är att Jay Haze här fått till årets sannolikt bästa houseplatta. Kanske krävdes det en amerikan i tysk exil att så klockrent förena klassisk utlevelsefull Chicago-house med dagens mer minimalistiska Berlin-sound. Snyggt är det i alla fall, knivskarpt och tajt, sexigt, Herbert-smart och löjligt medryckande. Favoritspår just nu: Orgasm on the dancefloor Saturday night. (Publicerad i GP 091111.)

Rachid Taha: Bonjour

Rachid Taha: Bonjour (Wrasse/BAM)
Algeriske Taha försöker följa upp succén från fem år gamla Tekitoi med en ny crossoverplatta. En lång rad starka låtar, men det förtas av ett spretigt, riktningslöst sound. Läs min recension i Sonic här.

Cold Cave: Love comes close

Cold Cave: Love comes close (Matador/Playground)
Vurmen för gammal postpunk och svartsyntig new wave ger inte med sig. Amerikanske sångaren Wesley Eisold är tidigare bekant från en radda hardcorepunkband, men har här samlat ett gäng likasinnade under det otroligt passande namnet Cold Cave. Dystopiska Joy Division-stämningar dominerar, men de hårda industrirytmerna möter egentligen rätt mjuka melodier och ystra syntljud som inte kan dölja sin livsglädje. Kultmusik med potential att breaka, vilket Matador insett och nu ger ut skivan internationellt. (Tidigare publicerad i GP.)

Annie: Don't stop

Annie: Don't stop (Smalltown Supersound/VME)
Vilken cirkus det blev. Don't stop, uppföljaren till norska Annies firade debut, var bara veckan från att släppas förra hösten när den plötsligt drogs tillbaka. Varför beror på vem du frågar. Men nu är den här igen, på nytt skivbolag och något omarbetad - fortfarande jättebra. Lite Kylie, lite Lily, lite Sally (Shapiro), en gnutta Madonna, men allra mest Anne Lilia Berge Strand från Bergen, numera Berlin, vars knorrigt indie-coola variant av electropop jag innerligt hoppas får sitt breda genombrott nu. Till slut. (Tidigare publicerad i GP.)

Four Tet: Love Cry (plus nytt album på gång)

Four Tet: Love Cry/Our Bells (Domino)
Om en månad släpper Kieran "Four Tet" Hebden tolvan Love cry, som redan nu går att lyssna på via hans myspace. Titelspåret är en nio minuter lång, härligt driven och relativt enkel sak med en samplad kvinnoröst i förgrunden. Medan Our Bells än en lågmäld orgie i klockspel och nog får betraktas mer som en studie i sakrala ljudlandskap. Nu kommer också klara besked om Four Tets kommande fullängdsalbum: There is love in you släpps på Domino den 26 januari!

A Mountain Of One: Institute of joy

A Mountain Of One: Institute of joy (10 Worlds-PIAS/Border)
Brittiska A Mountain Of One kom fram ungefär samtidigt som svenska Studio, lät någorlunda lika och petades kvickt in i samma fack av balearic, cosmic disco och ny-psykedelia. Albumdebuten, efter en tidig ep-samling, har dock dröjt tills nu och plötsligt framstår AMOO mer som ett etablerat band än ett sökande projekt, på gott och ont. Den pastoralt svepande men rytmiskt drivna psykedelian är suggestiv och mäktig, men övergår ibland i pretentiösa plattityder. Som covern av Leonard Cohens Who by fire. Se dem live i Göteborg om ett par veckor - 21 nov på Jazzhuset!

Cesaria Evora: Nha sentimento

Cesaria Evora: Nha sentimento (Lusafrica/SonyBMG)
Det är lätt att glömma och försumma en så självklar stjärna som Cesaria Evora. Hon gör ju samma sak hela tiden, men som hon gör det! Här låter hon dessutom piggare än på länge, tempot hålls överlag högre (det har blivit väl beskedligt emellanåt tidigare) och inramningarna är föredömligt varierade. Ibland kontrasteras de vanliga sydatlantiskt afrokaribiska rytmerna med stråkarrangemang inspelade i Kairo med märkbart arabiska klanger. Hennes finaste på länge.

Beak>

Beak> (Invada/Border)
Portisheads senaste tog elva år att spela in, så det är begripligt att det första Geoff Barrow nu gör är att dra igång ett sidoprojekt med radikalt annorlunda approach: debuten här skrevs och spelades in på tolv dagar. Trion har jammat fram ett dussin spår primärt instrumental electrorock med ekon av såväl monoton kraut som barskrapad postpunk. Svärta, dämpat tempo och karghet dominerar. Stundtals biter det verkligen tag, men det blir ändå lite väl sketchartat för att räcka hela vägen.

Yello: Touch Yello

Yello: Touch Yello (Universal)
Den kändes måttligt upphetsande först, denna schweiziska kultduos nya skiva, deras första på sex år. Allt bara puttrar på i beskedligt tempo med insvepande atmosfärer och mjukt rundade kanter. Mogenjazzig ambientpop med enstaka upptemponummer. Men det är nåt i perfektionisten Boris Blanks arbete med musiken, hur själva fylligheten i soundet tränger på med underliggande dramatik och närvaro och extremt precis musikalitet. En slags djuplodande kvalitativ edge som Yello delar med exempelvis Kraftwerk.

Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba: I speak fula

Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba: I speak fula (Out Here/BAM)
Fjolårets huvudnummer på Clandestinofestivalen var malinesen Bassekou Kouyaté och hans ngoni-band, en förbluffande fyllig och nervigt rockande orkester som skapar storartad musik med fokus på den lilla burkiga ngoni-lutan i olika varianter. Deras nya skiva, producerad av rootsmästarna Jerry Boys och Lucy Duran, är till och med bättre än den hyllade föregångaren. Musik med härligt driv och jordnära klanger, frontad av lysande sångerskan Amy Sacko jämte gäster som Toumani Diabaté och Vieux Farka Touré.

Kraftwerk: The catalogue

Kraftwerk: The catalogue (Mute/EMI)
Efter att Beatles fått sin katalog restaurerad är det nu dags för den elektroniska popmusikens anfäder att putsas upp för sam- och framtiden. Åtta album har ommastrats digitalt från originaltejperna, försetts med nya konvolut och saluförs både separat och i box.
Allt kring Kraftwerk tenderar att fokusera på hur banbrytande de var, hur mycket de betytt för utvecklingen av allt från techno till hiphop. Liksom hur konceptuellt skickliga och obstinat egensinniga de var.
Det där är förstås helt sant. Men i farten glöms ibland själva musiken bort. Att de kring 70-talets andra hälft gav ut fem urbota klassiska skivor som än idag utgör makalös lyssning.
Efter tre mer sökande album, som tyvärr ignoreras här, kom genombrottet med 1974 års Autobahn. Här dröjer man delvis kvar vid tidigare års friflummiga konstrock och briljerar främst i det varmt glittrande och 22 minuter långa titelspåret. En vagt ironisk hyllning till den moderna tidens framsteg.
Radio-activity från året därpå är generellt underskattad. Ett mörkt och stämningstätt konceptalbum, introvert och majestätiskt på samma gång, förebådande deras första mästerverk: Trans Europe Express.
Soundmässigt är detta Kraftwerks absoluta peak, det är direkt omtumlande hur de lyckas bygga in så mycket liv och djup och nerv i den utstuderat mekaniska musiken. Än idag framstår den som technons oöverträffade magnum opus.
Från denna svartvita retrovision var klivet stort men logiskt till den lika magnifika The Man Machines blodröda robotdisco. Här tar Kraftwerk på allvar klivet ut på poparenan, klangerna är varmare, melodierna mer i centrum. Under allt en påtaglig melankoli, utsökt gestaltad i den lika retronostalgiska som futuristiska approachen. The Model, Kraftwerks kanske mest kända låt, kunde ju lika gärna handla om det glada tjugotalet som Warhols disco-dekadenta sjuttiotal. Eller 2009.
Sedan kom åttiotalet. Kraftwerk svarade med Computer World. Deras sista stora album och en blåkopia på det som skulle komma att kallas electro. Rytmiskt kärvare, melodiskt blippigare. Ibland gränsande till det fåniga.
Computer World är också skivan som vunnit mest på ommastringen. Generellt är skillnaderna inte enorma. Soundet är genomgående varmare, klarare, krispigare. Men här sker ett markant lyft och en låt som Numbers får en rått muskulös tyngd jag inte uppfattat tidigare.
Här hade gärna historien om Kraftwerk fått sluta för min del. (Eller mer exakt med Tour De France-singeln 1983, men den är inte med här.) 1986 års Electric Café har återfått sitt bättre arbetsnamn Techno Pop, men musiken låter fortfarande hopplöst överarbetad och riktningslös. Och daterad. Ett outgivet spår får vi dock i House phone, det enda nya i hela boxen.
Efter det tog det ytterligare fem år för Kraftwerk att få ihop The Mix och dess klubbiga nytolkningar av de egna hitsen. 2003 gjordes en slags comeback med albumet Tour De France (där det förvirrande efterledet Soundtracks nu strukits), som var helt okej men inte mer.
Idag är Kraftwerk främst ett turnéband som lever på gamla meriter, även om ende återstående originalmedlemmen Ralf Hütter utlovat ett nytt album. Men avtrycket i historien stannade nog vid den här seriens fem första skivor.
Till sist kan väl noteras att den som hoppas på fylliga booklets med historien bakom skivorna, får leta annorstädes. Här talar endast musiken och den fantastiska formgivningen.
PATRIK LINDGREN
(En något kortare version publicerades i GP 091021)

Maps: Turning the mind

Maps: Turning the mind (Mute/EMI)
Uppföljaren till We can create är en brokig, spretig och bara delvis helt lyckad historia där gitarrerna lagts åt sidan till förmån för mer syntar. Läs min recension på Sonics webb.

Svarta Safirer: Sutka flamenco

Svarta Safirer: Sutka flamenco (Gypsy Records)
De har hörts och setts i tv-serier som Hammarkullen och Den första zigenaren i rymden, men nu kommer Svarta Safirer med ett helt eget album av "gypsy fusion", som de själva kallar det. De nio göteborgarna härstammar från i princip alla nationer som finns kring Balkan, och deras musik är minst lika brokig - en spegling av den romska kulturens spridning och bredd, från ärtig Gypsy Kings-flamenco till svart Kusturica-romantik. Klart bra, även om det hetsiga ibland går överstyr.

Vitalic: Flashmob

Vitalic: Flashmob (Different-PIAS/Border)
Så otippat: efter fyra års tystnad (sedan debuten OK Cowboy) och när många av hans gelikar (Daft Punk, Laurent Garnier, Digitalism) tappat sitt momentum drämmer franske Vitalic till med en präktig storslägga till skiva, mer disco än sist men med samma råa, punkiga, nästan industriella tyngd. Drivet är knorrigt och extremt energiskt, soundet lekfullt och snyggt, och låtar som Poison lips och Your disco song formligen tvingar din kropp att dansa!

Air: Love 2

Air: Love 2 (EMI)
Dussinet år i hetluften, fyra framgångsrika album, ett väletablerat och unikt sound, nybyggd tipptoppstudio. Då är det väl bara att luta sig tillbaka och casha in, rent artistiskt? Nej tyvärr, Jean-Benoît och Nicolas. Det här är snyggt och elegant och högst behagligt, men också idéfattigt, småtråkigt och navelskådande. Kanske behöver de den input de tidigare fått från utomstående producenter och vokalister, för senast de verkligen glimrade till var på skivan de gjorde med Charlotte Gainsbourg. Och jag har fortfarande inte fattat albumtiteln?

Luke Vibert: We hear you

Luke Vibert: We hear you (Planet Mu)
Luke och jag goes way back som det heter. Jag brukar tröttna på hans oddball-electronica ibland, orkar inte ens försöka lyssna när han släpper nytt, men så dyker han upp och känns intressant igen. Som nu, med detta osedvanligt pigga album. 14 spår från dubstep till sprattlig electro och det mesta däremellan. Knåpiga melodier, bångstyrig rytmik och finurliga samplingar knåpas samman med imponerande finess där den jämnskyhöga kvaliteten i produktionerna ger musiken det sammanhang som egentligen saknas.

The Crêpes: What else?

The Crêpes: What else? (Information/Border)
Ena halvorna av två av Göteborg främsta stoltheter, Fredrik Lindson från The Embassy och Dan Lissvik från Studio, har gått samman för en kort och anspråkslös men högst smaklig liten skiva. Ekon hörs av Stone Roses och dylikt men också av Go-Betweens skevt smågnälliga sommarpop liksom av klassisk surfpop med söta körer. Titelspåret är den riktiga pärlan, en omedelbar favorit, där övriga sju spår mer framstår som trivsamma bagateller vars luftiga grooves då och då genomskärs av behövligt mörkare stråk.

Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky

Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky (Chimera)
76 år ung har Yoko Ono satt samman en ny upplaga av bandet hon en gång hade med John Lennon, nu med gemensamma sonen Sean som närmaste partner. Och plötsligt känns hon angelägnare än på årtionden. Här växlas obekymrat mellan postpunkigt skrammel, malande funk, tajt electro och stillsamma pianostycken. Ono själv sjunger, ylar och deklamerar omvartannat, alltid med stark närvaro och en karg men distinkt pondus. Lustfylld och spännande musik som väcker lust att gräva bakåt i Yoko Onos spretiga katalog!

Simian Mobile Disco: Temporary pleasure

Simian Mobile Disco: Temporary pleasure (Wichita/BAM)
Egentligen har engelska Simian Mobile Disco inget alls att komma med. Inget eget. Däremot fungerar de ypperligt som en slags levande sampler på rådande trender i klubbmusikvärlden. Lite Get Physical-vibbar här, lite Audion-beats där. Och får med kreddigt folk som Jamie Lidell, Telepathe och Hot Chips Alexis Taylor på tåget. Bäst blir det i den små-corny Audacity of huge med Yeasayers Chris Keating på sång.

Felix Da Housecat: He was king

Felix Da Housecat: He was king (Nettwerk)
Nej, titeln är ingen hyllning till kungen av pop, möjligen till den något bedagade tronaspirant som besjungs i singel- och öppningspåret We all wanna be Prince. Eller den äldre regent som åkallas i tunga Justice-liknelsen Elvis. I övrigt är det ungefär som vanligt när vår käraste electrohousekatt är i farten: brokigt och småfånigt och halsbrytande skarpt i kurvorna. Men det saknas en musikalisk röd tråd, lite som en samling stilstudier i alla tänkbara riktningar. Rätt kul om man är på det humöret, tröttande annars.

Fela Kuti återutges, 45 gånger om!

Skön rubrik där på dagens Pitchfork: "Forty-five Fela Kuti albums to be reissued". Bara sådär liksom. Tydligen ska amerikanska Knitting Factory ge ut i princip allt med kungen av afrobeat under de kommande 18 månaderna. På vinyl dessutom. En dyr framtid stundar fansen.

Warp20 - Recreated/Chosen

Warp20 - Recreated/Chosen (Warp/Border)
Ok, om någon missat det så firar den epokgörande engelska skivetiketten Warp imponerande tjugo år i dagarna, bland annat med två dubbel-cd-samlingar som släpps 28 september. (Det finns förstås även en lyxbox-version med bägge skivorna plus en trio tiotumsvinyler med outgivna pärlor ur arkiven.)
Den ena heter Recreated och utgörs av 21 nyinspelade tolkningar av Warp-låtar gjorda av nya och gamla Warp-akter. Det borde vara jättekul. Men jag vet inte, inte ens att läsa låtlistorna lockar särskilt. Många av låtarna är av det rätt obskyra slaget och det förvånar också att det så ofta känns förutsägbart. Jag menar, att höra Bibio tolka ett spår av själsfränderna i Boards of Canada, eller Tim Exile ett av Jamie Lidell - det uppstår liksom ingen spänning.
Och när nu Seefeel (wow!) skulle återförenas för att göra något nytt tillsammans, varför då välja ett spår av rockiga Maximo Park – som jag aldrig fastnat för? Och, för att fortsätta på samma gnälliga linje, vilken besvikelse att det första spår jag verkligen kastar mig över, Luke Viberts remix av LFO:s ärkeklassiker med samma namn, inte tillför något alls.
Kanske är hela idén feltänkt. Warp har ju aldrig ägnat sig åt att blicka bakåt, alltid framåt. (Förutom senast de firade förstås, då tio år.) Men visst, Mira Calix gör åtminstone en klart suggestiv remake av redan nämnda Boards of Canadas mästerverk In A Beautiful Place Out In The Country. Och det finns säkert fler pärlor som väntar på upptäckt.
Men betydligt mer givande är då, lite otippat, den rena retrospektivvolymen Chosen, där den ena skivan helt sonika är de tio spår som Warp-fans kollektivt valde i en webbomröstning. Och den andra ett mer personligt urval av Steve Beckett, en av labelns grundare.
Här påminns vi om storheten i Aphex Twins förunderligt klara kompositioner, den pastorala känslosamheten hos Boards of Canada, lekfullheten hos Squarepusher, Plaids elegans, Luke Viberts till synes nonchalanta driv, Autechres komplexa mörker, Clarks svindlande knivskärpa.
Det är faktiskt så att jag baxnar. Än en gång.

Javed Bashir - fantastisk pakistansk sångare

Fick, apropå en liknande grej, ett tips av brittiska skribenten Ken Hunt att kolla upp
ett YouTube-klipp med pakistanske sångaren Javed Bashir - och det var baske mig bland det grymmaste jag hört! Kolla in själva här!

The Very Best: Warm heart of Africa

The Very Best: Warm heart of Africa (Moshi Moshi/BAM)
Det har bubblat några år kring den lilla indiescen som kallas tropical (minns albumet med A J Holmes häromåret) och därifrån kommer nu vad som måste kallas blogg-generationens Graceland - för att dra en oundviklig parallell till Paul Simons sydafrikanska utflykt anno 1986. The Very Best är ett möte mellan den svensk-franska electrohouseduon Radioclit och den malawiske sångaren Esau Mwamwaya, och är en lika enkel som smittande mix av afrikansk tradpop och europeisk electro komplett med gästspel av Ezra Koenig från Vampire Weekend och MIA. Tops!

Speed Caravan: Kalashnik love

Speed Caravan: Kalashnik love (Real World/Playground)
Oud-ekvilibristen Mehdi Haddabs nya rock'n'roll-band Speed Caravan (vid sidan om likartade DuOud) var ett av de tyngsta inslagen på försommarens Clandestinofestival. Hendrix-aktig teknik på lutan och lika electrorockig som rai-ig uppbackning. Kul, drivet, energiskt och kryddat med logiska covers: The Chemical Brothers hit Galvanize och The Cures gamla Killing an arab med Rachid Taha på sång. Liksom live leder skivan efter ett tag till viss övermättnad men i mindre doser är det häftig lyssning.

Massive Attack: Splitting The Atom EP

Massive Attack: Splitting The Atom EP (Virgin)
Typ hundra år sedan den gravt undermåliga skivan 100th Window (nja, 2003 var det visst) är Massive Attack på gång igen med ett album utlovat till februari men först denna fyrspåriga ep med kommersiell release satt till 5 oktober.
Efter ett par rätt trevande originalspår, först och bäst det långsamt och högtidligt framskridande titelspåret med Horace Andy som en av flera sångare, sedan den lika långsamma Pray for rain (gästad av Tunde Adibempe från TV On The Radio) som inte riktigt verkar veta åt vilket håll den ska ta vägen, så följer ett par remixar av, får man förmoda, kommande albumspår.
Och nu börjar det riktigt intressanta, dels för att det är idel svenskar bakom versionerna, dels för att det är nu det lyfter musikaliskt. Psyche med trotjänerskan Martina Topley-Bird på härlig sång ges en präktigt Fever Ray-klaustrofobisk inramning av paret Van Rivers och The Subliminal Kid (inte att förväxla med That Subliminal Kid som ju är DJ Spooky aka Paul D Miller), som den namnkunnige kanske råkar veta jobbar med just Fever Ray.
Inte lika omedelbart stark men likväl bra är Christoffer Bergs remix av Bulletproof love, gästad av en pratsjungande Guy Garvey.

Julian Plenti... is skyscraper

Julian Plenti: Julian Plenti... is skyscraper (Matador)
Riktigt vad som ligger bakom att Interpol-sångaren Paul Banks ger ut ett soloalbum under halvhemlig pseudonym vet jag inte (än mindre vad som menas med skivtiteln – anyone?), bara att det känns konstigt och orättvist att den hittills passerat så obemärkt. Av skivans lite spretiga karaktär kan man göra gissningen att det var ett sätt att testa vingarna åt lite olika håll utan den press det innebär med ett så pass sound-nischat band som Interpol. Nå, riktigt bra tycker jag, med några undantag, att det här är. Öppnande trion med Only if you run, den kantiga Fun that we have och den tungt dramatiska Skyscraper är direkt lysande!

The Feelies: Crazy Rhythms + The Good Earth

Antar att fler än jag genom åren fascinerats av The Feelies lätt mytomspunna debut Crazy Rhythms från 1980. Härligt oskuldsfull och rytmiskt driven garagepop. Faktiskt lite som en uppföljare till The Modern Lovers ännu mer klassiska debut, utgiven fyra år tidigare. I samband med att The Feelies återförenats för en serie konserter återutges Crazy Rhythms av Domino, tillsammans med den senkomna uppföljaren The Good Earth (från 1986) som jag inte hade hört tidigare. Medproducent här var Peter Buck från R.E.M., ett stort fan av gruppen, och dennes inflytande hörs tydligt. Associationerna här går omväxlande till tidiga R.E.M. och till Dean Warehams Luna - ett av undertecknads stora favoritband (R.I.P.!). Inte i klass med debuten, men kul att höra och med flera fina stunder. Mer info här.

The Orb: Baghdad Batteries

The Orb: Baghdad Batteries (Malicious Damage)
Efter den förvånansvärt poppiga The Dream senast har allas vår rytmdoktor Alex Paterson återförenats med studiopartnern Thomas Fehlmann för en fortsättning på deras fina Kompakt-platta Okie Dokie från 2005. Titeln har inget med dagens Iraksituation att göra, utan syftar på två tusen år gamla arkeologiska fynd av ett slags primitiva batterier i Mesopotamien. Tydligen är musiken gjord till en tysk film, men ges även ut i sin egen rätt – skivbolaget drar paralleller till Pink Floyds album More, som ju också levde ett parallellt liv som filmsoundtrack och artisalbum. Nå, musikaliskt är det ett litet kliv bort från de typiskt Kompakta schaffel-rytmerna från Okie Dokie (även om de finns här också), fram träder istället – faktiskt – mer Pink Floyd-skt bubblande och brusigt pulserande rytmer men i kombination med klassiskt Orb-iga dubvirvlar och skönt framlunkande beats. Inget fantastiskt men klart hörvärt.

Parov Stelar: Coco EP

Parov Stelar: Coco EP (Etage Noir)
Jag vidhåller: Parov Stelar kanske inte ligger i någon frontlinje och avfyrar nydanande projektiler, han kommer knappast heller att uppnå någon slags legend- eller kultstatus. Men, han gör underbart catchy, fyndig, driven samplingshouse. Som en försmak inför ett kommande album släpps nu en ep med fyra nya låtar, alla typiska Parov-produktioner med swingjazzigt sväng och på Let's roll lite charmigt Calvin Harris-stuk.