Kraftwerk: The catalogue

Kraftwerk: The catalogue (Mute/EMI)
Efter att Beatles fått sin katalog restaurerad är det nu dags för den elektroniska popmusikens anfäder att putsas upp för sam- och framtiden. Åtta album har ommastrats digitalt från originaltejperna, försetts med nya konvolut och saluförs både separat och i box.
Allt kring Kraftwerk tenderar att fokusera på hur banbrytande de var, hur mycket de betytt för utvecklingen av allt från techno till hiphop. Liksom hur konceptuellt skickliga och obstinat egensinniga de var.
Det där är förstås helt sant. Men i farten glöms ibland själva musiken bort. Att de kring 70-talets andra hälft gav ut fem urbota klassiska skivor som än idag utgör makalös lyssning.
Efter tre mer sökande album, som tyvärr ignoreras här, kom genombrottet med 1974 års Autobahn. Här dröjer man delvis kvar vid tidigare års friflummiga konstrock och briljerar främst i det varmt glittrande och 22 minuter långa titelspåret. En vagt ironisk hyllning till den moderna tidens framsteg.
Radio-activity från året därpå är generellt underskattad. Ett mörkt och stämningstätt konceptalbum, introvert och majestätiskt på samma gång, förebådande deras första mästerverk: Trans Europe Express.
Soundmässigt är detta Kraftwerks absoluta peak, det är direkt omtumlande hur de lyckas bygga in så mycket liv och djup och nerv i den utstuderat mekaniska musiken. Än idag framstår den som technons oöverträffade magnum opus.
Från denna svartvita retrovision var klivet stort men logiskt till den lika magnifika The Man Machines blodröda robotdisco. Här tar Kraftwerk på allvar klivet ut på poparenan, klangerna är varmare, melodierna mer i centrum. Under allt en påtaglig melankoli, utsökt gestaltad i den lika retronostalgiska som futuristiska approachen. The Model, Kraftwerks kanske mest kända låt, kunde ju lika gärna handla om det glada tjugotalet som Warhols disco-dekadenta sjuttiotal. Eller 2009.
Sedan kom åttiotalet. Kraftwerk svarade med Computer World. Deras sista stora album och en blåkopia på det som skulle komma att kallas electro. Rytmiskt kärvare, melodiskt blippigare. Ibland gränsande till det fåniga.
Computer World är också skivan som vunnit mest på ommastringen. Generellt är skillnaderna inte enorma. Soundet är genomgående varmare, klarare, krispigare. Men här sker ett markant lyft och en låt som Numbers får en rått muskulös tyngd jag inte uppfattat tidigare.
Här hade gärna historien om Kraftwerk fått sluta för min del. (Eller mer exakt med Tour De France-singeln 1983, men den är inte med här.) 1986 års Electric Café har återfått sitt bättre arbetsnamn Techno Pop, men musiken låter fortfarande hopplöst överarbetad och riktningslös. Och daterad. Ett outgivet spår får vi dock i House phone, det enda nya i hela boxen.
Efter det tog det ytterligare fem år för Kraftwerk att få ihop The Mix och dess klubbiga nytolkningar av de egna hitsen. 2003 gjordes en slags comeback med albumet Tour De France (där det förvirrande efterledet Soundtracks nu strukits), som var helt okej men inte mer.
Idag är Kraftwerk främst ett turnéband som lever på gamla meriter, även om ende återstående originalmedlemmen Ralf Hütter utlovat ett nytt album. Men avtrycket i historien stannade nog vid den här seriens fem första skivor.
Till sist kan väl noteras att den som hoppas på fylliga booklets med historien bakom skivorna, får leta annorstädes. Här talar endast musiken och den fantastiska formgivningen.
PATRIK LINDGREN
(En något kortare version publicerades i GP 091021)