The Crêpes: What else?

The Crêpes: What else? (Information/Border)
Ena halvorna av två av Göteborg främsta stoltheter, Fredrik Lindson från The Embassy och Dan Lissvik från Studio, har gått samman för en kort och anspråkslös men högst smaklig liten skiva. Ekon hörs av Stone Roses och dylikt men också av Go-Betweens skevt smågnälliga sommarpop liksom av klassisk surfpop med söta körer. Titelspåret är den riktiga pärlan, en omedelbar favorit, där övriga sju spår mer framstår som trivsamma bagateller vars luftiga grooves då och då genomskärs av behövligt mörkare stråk.

Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky

Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky (Chimera)
76 år ung har Yoko Ono satt samman en ny upplaga av bandet hon en gång hade med John Lennon, nu med gemensamma sonen Sean som närmaste partner. Och plötsligt känns hon angelägnare än på årtionden. Här växlas obekymrat mellan postpunkigt skrammel, malande funk, tajt electro och stillsamma pianostycken. Ono själv sjunger, ylar och deklamerar omvartannat, alltid med stark närvaro och en karg men distinkt pondus. Lustfylld och spännande musik som väcker lust att gräva bakåt i Yoko Onos spretiga katalog!

Simian Mobile Disco: Temporary pleasure

Simian Mobile Disco: Temporary pleasure (Wichita/BAM)
Egentligen har engelska Simian Mobile Disco inget alls att komma med. Inget eget. Däremot fungerar de ypperligt som en slags levande sampler på rådande trender i klubbmusikvärlden. Lite Get Physical-vibbar här, lite Audion-beats där. Och får med kreddigt folk som Jamie Lidell, Telepathe och Hot Chips Alexis Taylor på tåget. Bäst blir det i den små-corny Audacity of huge med Yeasayers Chris Keating på sång.

Felix Da Housecat: He was king

Felix Da Housecat: He was king (Nettwerk)
Nej, titeln är ingen hyllning till kungen av pop, möjligen till den något bedagade tronaspirant som besjungs i singel- och öppningspåret We all wanna be Prince. Eller den äldre regent som åkallas i tunga Justice-liknelsen Elvis. I övrigt är det ungefär som vanligt när vår käraste electrohousekatt är i farten: brokigt och småfånigt och halsbrytande skarpt i kurvorna. Men det saknas en musikalisk röd tråd, lite som en samling stilstudier i alla tänkbara riktningar. Rätt kul om man är på det humöret, tröttande annars.

Fela Kuti återutges, 45 gånger om!

Skön rubrik där på dagens Pitchfork: "Forty-five Fela Kuti albums to be reissued". Bara sådär liksom. Tydligen ska amerikanska Knitting Factory ge ut i princip allt med kungen av afrobeat under de kommande 18 månaderna. På vinyl dessutom. En dyr framtid stundar fansen.

Warp20 - Recreated/Chosen

Warp20 - Recreated/Chosen (Warp/Border)
Ok, om någon missat det så firar den epokgörande engelska skivetiketten Warp imponerande tjugo år i dagarna, bland annat med två dubbel-cd-samlingar som släpps 28 september. (Det finns förstås även en lyxbox-version med bägge skivorna plus en trio tiotumsvinyler med outgivna pärlor ur arkiven.)
Den ena heter Recreated och utgörs av 21 nyinspelade tolkningar av Warp-låtar gjorda av nya och gamla Warp-akter. Det borde vara jättekul. Men jag vet inte, inte ens att läsa låtlistorna lockar särskilt. Många av låtarna är av det rätt obskyra slaget och det förvånar också att det så ofta känns förutsägbart. Jag menar, att höra Bibio tolka ett spår av själsfränderna i Boards of Canada, eller Tim Exile ett av Jamie Lidell - det uppstår liksom ingen spänning.
Och när nu Seefeel (wow!) skulle återförenas för att göra något nytt tillsammans, varför då välja ett spår av rockiga Maximo Park – som jag aldrig fastnat för? Och, för att fortsätta på samma gnälliga linje, vilken besvikelse att det första spår jag verkligen kastar mig över, Luke Viberts remix av LFO:s ärkeklassiker med samma namn, inte tillför något alls.
Kanske är hela idén feltänkt. Warp har ju aldrig ägnat sig åt att blicka bakåt, alltid framåt. (Förutom senast de firade förstås, då tio år.) Men visst, Mira Calix gör åtminstone en klart suggestiv remake av redan nämnda Boards of Canadas mästerverk In A Beautiful Place Out In The Country. Och det finns säkert fler pärlor som väntar på upptäckt.
Men betydligt mer givande är då, lite otippat, den rena retrospektivvolymen Chosen, där den ena skivan helt sonika är de tio spår som Warp-fans kollektivt valde i en webbomröstning. Och den andra ett mer personligt urval av Steve Beckett, en av labelns grundare.
Här påminns vi om storheten i Aphex Twins förunderligt klara kompositioner, den pastorala känslosamheten hos Boards of Canada, lekfullheten hos Squarepusher, Plaids elegans, Luke Viberts till synes nonchalanta driv, Autechres komplexa mörker, Clarks svindlande knivskärpa.
Det är faktiskt så att jag baxnar. Än en gång.

Javed Bashir - fantastisk pakistansk sångare

Fick, apropå en liknande grej, ett tips av brittiska skribenten Ken Hunt att kolla upp
ett YouTube-klipp med pakistanske sångaren Javed Bashir - och det var baske mig bland det grymmaste jag hört! Kolla in själva här!

The Very Best: Warm heart of Africa

The Very Best: Warm heart of Africa (Moshi Moshi/BAM)
Det har bubblat några år kring den lilla indiescen som kallas tropical (minns albumet med A J Holmes häromåret) och därifrån kommer nu vad som måste kallas blogg-generationens Graceland - för att dra en oundviklig parallell till Paul Simons sydafrikanska utflykt anno 1986. The Very Best är ett möte mellan den svensk-franska electrohouseduon Radioclit och den malawiske sångaren Esau Mwamwaya, och är en lika enkel som smittande mix av afrikansk tradpop och europeisk electro komplett med gästspel av Ezra Koenig från Vampire Weekend och MIA. Tops!

Speed Caravan: Kalashnik love

Speed Caravan: Kalashnik love (Real World/Playground)
Oud-ekvilibristen Mehdi Haddabs nya rock'n'roll-band Speed Caravan (vid sidan om likartade DuOud) var ett av de tyngsta inslagen på försommarens Clandestinofestival. Hendrix-aktig teknik på lutan och lika electrorockig som rai-ig uppbackning. Kul, drivet, energiskt och kryddat med logiska covers: The Chemical Brothers hit Galvanize och The Cures gamla Killing an arab med Rachid Taha på sång. Liksom live leder skivan efter ett tag till viss övermättnad men i mindre doser är det häftig lyssning.

Massive Attack: Splitting The Atom EP

Massive Attack: Splitting The Atom EP (Virgin)
Typ hundra år sedan den gravt undermåliga skivan 100th Window (nja, 2003 var det visst) är Massive Attack på gång igen med ett album utlovat till februari men först denna fyrspåriga ep med kommersiell release satt till 5 oktober.
Efter ett par rätt trevande originalspår, först och bäst det långsamt och högtidligt framskridande titelspåret med Horace Andy som en av flera sångare, sedan den lika långsamma Pray for rain (gästad av Tunde Adibempe från TV On The Radio) som inte riktigt verkar veta åt vilket håll den ska ta vägen, så följer ett par remixar av, får man förmoda, kommande albumspår.
Och nu börjar det riktigt intressanta, dels för att det är idel svenskar bakom versionerna, dels för att det är nu det lyfter musikaliskt. Psyche med trotjänerskan Martina Topley-Bird på härlig sång ges en präktigt Fever Ray-klaustrofobisk inramning av paret Van Rivers och The Subliminal Kid (inte att förväxla med That Subliminal Kid som ju är DJ Spooky aka Paul D Miller), som den namnkunnige kanske råkar veta jobbar med just Fever Ray.
Inte lika omedelbart stark men likväl bra är Christoffer Bergs remix av Bulletproof love, gästad av en pratsjungande Guy Garvey.