Topp 10 – 2007

Idag kom GP:s lista över årets bästa skivor - en rätt spännande mix av plattor som vi, alla recensenter, kom fram till i relativt samförstånd. Även om jag faktiskt tycker att vinnaren, duoplattan med Robert Plant & Alison Krauss, redan hyllats beyond all reason i år så att säga. Så förbannat bra är den väl inte? Nåväl, här är min lista. Eller, en av dom. Jag lämnade en tidigare i år till Sonic, den såg rätt annorlunda ut. Och fråga mig om en månad, så...

1. Beirut, The flying club cup
2. Tracey Thorn, Out of the woods
3. LCD Soundsystem, Sound of Silver
4. Iron & Wine, Shepherd's dog
5. Digitalism, Idealism
6. Calvin Harris, I created disco
7. José González, In our nature
8. Kent, Tillbaka till samtiden
9. Burial, Untrue
10. Roisin Murphy, Overpowered

Bubblare:
Einstürzende Neubauten: Alles wieder offen
Fujiya & Miyagi: Transparent things
Manu Chao: La Radiolina
Sambassadeur: Migration
Jens Lekman: Night falls over Kortedala
Maps: We can create
Supermayer: Save the world
Jay-Jay Johanson: The long term physical effects are not yet known
Shantel: Disko partizani
Siouxsie: Mantaray
M.I.A.: Kala
Fridge: The sun
Fanfare Ciocarlia: Queens and Kings
Tinariwen: Aman iman
Apparat: Walls
Felix Da Housecat: Virgo Blaktro & The Movie Disco
Motor: Unhuman
Matthew Dear: Asa breed
etc....

Nätmusiken för dyr!

Egentligen är det ju självklart, alla vet det. Nätmusiken är för dyr för att locka på allvar. Och alla med bara en gnutta insikt i elementär ekonomisk teori vet ju att det finns en optimal prisnivå där de två kurvorna för utbud och efterfrågan möts - där säljaren alltså tjänar mest pengar. Min gissning har alltid varit att det handlar om cirka fyra kronor, eller i snitt en femtiolapp per album. Eller möjligen ännu lägre. Nu finns det vetanskapliga rön som tyder på detta: i dagens DN finns en notis om en doktorsavhandling på detta ämne. Och enligt forskaren Maria Styvén vid Luleå universitet, som frågat 2 282 svenskar, är den allmänna åsikten att en låt får kosta max 5 kronor - och då självklart vara utan kopieringsskydd. Nära den nivån ligger idag bara
Emusic, men då måste man abbonnera på ett visst antal låtar per månad. Frågan är när alla ska inse hur fel de är ute? Kanske måste cd-skivan försvinna helt först?

The Field: Sound of light

The Field: Sound of light (Heartbeats International)
Nordic Light Hotel i Stockholm satsar sedan tidigare seriöst på ljus som del av upplevelsen och inleder nu en ambitiös serie kommissionerade musikstycken där olika musiker ska tolka ljusets växlande skepnader över dygnet. Först ut är technoproducenten Axel Willner, som tidigare i år gav ut den hyllade debuten From here we go sublime. De fyra kvartslånga spåren (Morgon, Dag, Kväll, Natt) är som vidsträckta utvecklingar av teman från detta album, men i en markant ljusare och klarare mix och med ett lättfotat, skimrande driv.
(Publicerad i GP 071219)

Diskjokke: Staying in (album)

Diskjokke: Staying in
(Smalltown Supersound/Dotshop.se)
Ibland blir man glad av så små saker. Som att Joachim Dyrdahl kallar sig Diskjokke. Som att öppningsspåret på hans debut heter Folk i farta. Att den norska nydiscoscenen bara blir bättre i takt med att den breddar sig. Och till stora namn som Lindstrøm, Prins Thomas och Todd Terje kan vi nu lägga denne Jokke som fått till scenens starkaste album hittills.
Hans musik drar åt det syntiga hållet, och det är ingen tillfällighet att tyska Booka Shade tidigt blev fans - deras studsigt och luftigt melodiösa house är en tydlig influens. (På Myspace inleder han dock sin lista över influenser med att skriva den franske discolegenden Cerrones namn tre gånger.)
De tio spåren på Staying in täcker annars in en brett område: från titelspårets naivistiskt gulliga sagohouse via Interpolations lite Andreas Tilliander-aktiga syntdub och den koskällefunkiga Cold out till den Kompakt-stompiga Glatt.
Mycket namedropping där, vilket jag ber särskilt mycket om ursäkt för, för det fina är just hur ickenördigt det här är. Bara enkel rakt på sak-musik att gunga med till, le åt, njuta av. Bli glad av.
(Publicerad i GP 071205.)

Burnt Friedman: First night forever (album)

Burnt Friedman: First night forever
(Nonplace/Dotshop.se)
Närmast den bredare avantpop-publiken har han hittills varit med David Sylvians underbara trio Nine Horses, men det är bara en av många konstellationer som Burnt Friedman opererar i. Här är han helt solo (men långt ifrån ensam) i ett sällsamt hopkok av de mest skilda influenser och tendenser där sensuell soul möter rootsig africana, skrovlig Tom Waits-dub möter spirituella voodoo-vibbar. Spännande och häftigt producerat rakt igenom, men det krävs en del lyssnande för att ta sig igenom den snåriga mixen.
(Publicerad i GP 071205.)

Steve Reid Ensemble: Daxaar (Domino/Playground)
Fritt jazzande trummaren Steve Reid fortsätter att utforska olika uttryck, som alltid numera med den lika fria men elektroniska Kieran Hebden vid sin sida. Den här gången bar det av till Senegals huvudstad Dakar för några dagar av inspelningar med lokala musiker. Den afrikanska inramningen till trots (och ett inledande trad-spår på kora) landar de i ett högst igenkännligt Reid/Hebdenskt driv med ovanligt tydliga drag av det elektriskt funkiga sjuttiotal då Steve Reid debuterade under eget namn.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071128)

A Mountain Of One: Collected works

A Mountain Of One: Collected works (AMR)
Hajpen kring denna London-trio är i paritet med den kring göteborgska Studio i fjol. Och visst finns det likheter: långa, spejsiga låtar i ett tidlöst gränsland mellan balearisk chill-out, progressiv rock, spacedisco, flummig kraut och avmätt elegant pop. Mellan Pink Floyd och The Orb om man så vill. På cd:n kompletteras tidigare vinylutgåvor med några nyheter och blir till ett oerhört behagligt album. Men det allra allra bästa spåret hittas utanför skivan: en remix av Brown Piano signerad just Studio.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071128)

Kylie Minogue: X

Kylie Minogue: X (Parlophone/EMI)

Exakt när Kylie Minogue gick från oskyldig och lättviktig popstar ur Stock, Aitken & Waterman-skolan till seriöst sexig, cool och kreddig popikon är svårt att säga. Men möjligen var det 1995 när Nick Cave lyfte fram henne i den så utsökt morbida duetten Where the wild roses grow.
Eller så var det först med 2001 års fina album Fever och jättehitten Can't get you out of my head, när hon på allvar drog på sig den vågat stajlade electro-disco-donna-kostymen. Eller kanske redan kring 1990 och förhållandet med den beryktade INXS-sångaren Mick Hutchence, som skrev Suicide blonde till henne?
Hursom, här är hon tillbaka efter den tid av konvalescens som följt på den omskrivna bröstcancerdiagnosen och påföljande operation våren 2005.
X är hennes tionde album och inleds med singeln 2 Hearts, en cover av det okända Londonbandet Kish Mauve och en låt som åtminstone jag behövde rätt många lyssningar för att fastna i ordentligt. Mer direkt omfamnande är då andraspåret Like a drug, härligt bubblande syntdisco och säkert en kommande singel. Skön är också In my arms med mer kitchigt, ryckigt electro-sväng, liksom Sensitized med klassisk (och lite lättköpt) sampling ur Serge Gainsbourgs Bonnie & Clyde.
Skivans första riktiga besvikelse kommer överraskande med electropop-stjärnskottet Calvin Harris omtalade bidrag. Heartbeat Rock är oerhört blek och hade inte ens platsat på hans eget album senast.
Albumet är inspelat på tre platser (Stockholm, London, Ibiza) av en rad olika produktionsteam, vilket allteftersom skivan rullas ut känns som ett problem: det spretar en del och ibland undrar man vart Kylie själv tog vägen. De två spår, Speakerphone och Nu-di-ty, som gjorts av svenska producentduon Bloodshy & Avant är visserligen bra och spännande båda två, men samtidigt oerhört anonyma - de kunde ha getts till vem som helst av Madonna, Britney, Robyn, Missy E …
Så på den punkten får Kylie och hennes team faktiskt bakläxa, men X rymmer ändå tillräckligt många starka låtar och fingertoppskänsligt sound för att inte bryta den fina svit av starka, roliga, svängiga album hon kommit med sedan Light years strax efter millennieskiftet.

(Publicerad 071128 i Göteborgs-Posten)

Jämför recensionerna i DN och Svd.

Daft Punk: Alive 2007 (albumrecension)

Daft Punk: Alive 2007 (Virgin/EMI)
Efter ett briljant album (Homework) och ett bra (Discovery) kom plumpen i den direkt dåliga Human after all senast. Vilket inte hindrade Daft Punk från att ge sig ut på en hyllad världsturné. Alive 2007 är inspelad på hemmaplan i Paris och radar upp deras många hits i radikalt omstrukturerade versioner, gärna parvis: som när de blandar ihop Around the world med Harder, better, faster, stronger. Men om jag får vara lite gammal och sur så tycker jag nog att deras förra liveplatta, den rått högljudda Alive 1997, var snäppet starkare.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071121.)

Burial: Untrue (Hyperdub)

Burial: Untrue (Hyperdub)
En av fjolårets mer otippade framgångar stod brittiska Burial för med sin dunkelt hotfulla debut. Nu kommer uppföljaren, en aningen mer melodisk historia men fortfarande smärtsamt och underligt underbart sorglig och mörk, tomt ekande av avlägset fragmentariska soulröster och avmätta beats. Som att höra Goldies klassiker Inner City Life på svajig halvfart bakom en mörktonad bilruta i en taxi genom London. Eller som en hardcore/slowmotion-mix av Mobys slicka electroblues. Lysande!