Fever Ray: Fever Ray

Fever Ray: Fever Ray (Rabid/Border)
Det mest skrämmande jag hört om Karin Dreijer Andersson är att hon länge hade komplex för sin sångröst. Den i särklass häftigaste rösten i svensk popmusik. Skev, visst, men ändå så klockrent precis. Och så egenartat udda i intonation att den blir alldeles … ja, självklar. En röst utan vilken The Knife skulle vara något helt annat. Liksom förstås även Fever Ray, hennes nu aktuella soloprojekt.
Nästan lika skrämmande är att se henne spökmålad i den lågmält hårresande videon till If I had a heart. Men de rörliga bilderna känns nästan som overkill. Jag menar, musiken är fullt tillräcklig att på egen hand vagga in lyssnaren i en bisarrt behaglig atmosfär av dunkel klaustrofobi.
Fever Ray är på flera vis en logisk fortsättning på The Knifes senaste skiva Silent shout. Mörkret är detsamma, bara djupare, men tempot är genomgående lågt och där Silent shout tycktes fokusera på det strikt maskinella så känns Fever Ray påtagligt organisk och, just, febrigt drömsk.
Även texterna griper tag. Ofta byggda kring lösryckta noteringar ur vardagen: hon kastar pinnar på skator som skrattar tillbaka, hon diskuterar maskindisktabletter över telefon med en vän, hon cyklar och ser Globen skifta färg i novemberdiset.
Till synes banala rader som "I'm very good with plants/When my friends are away/They let me keep the soil moist", ur den briljanta When I grow up, får en tyngd som en avgörande scen i en psykologisk thriller.
Tempot är som sagt dämpat, ibland nästan provocerande släpigt. Något spår påminner om Joy Division med dystert ekande rytmer och ödsliga atmosfärer.
Men i allt mörker och svärta finns en kraftigt pulserande livskraft och gnistrande berättarglädje. (Som faktiskt för tankarna till den amerikanske skräckdiktaren Edgar Allan Poe.) Och det var länge sedan jag greps så starkt, så fysiskt, av musik. Inte alltid på ett helt behagligt vis, men definitivt äkta.
(Publicerad i GP 090318.)

Ben Klock: One

Ben Klock: One (Ostgut Ton/Dotshop.se)
Den berlinska labeln Ostgut Tonträge är på stark frammarsch som en av de hetaste i technovärlden och levererar här årets hittills starkaste album i ämnet med Ben Klocks (även bekant hos BPitch Control) efterlängtade fullängdsdebut. Musik med stora doser mystik och rymd och så en mjukt fluffig känslighet som kontrast till det mörkt, bastungt, brusigt, febrigt elektroniska. Till stora delar alldeles lysande och det snuddar vid den där exklusiva betygsfemman.

Client: Command

Client: Command (Subspace Communications/ Playground)
Det bara rullar på för Client, den kvinnliga electropoptrion från London. Fyra album plus ett remixdito och oavbrutet turnerande sedan 2003. Command innebär inga radikala avsteg från deras distinkt brittsyntiga sound, men visst har en del The Cure-postpunkvibbar börjat smyga sig in och nog har de dragit sig mot ett tyngre och nästan smutsigt sound. Jag gillar det. Lägg till en ovanligt hög lägstanivå och åtminstone en riktig hit i singeln Can you feel så har vi deras bästa album sedan debuten.

Ladomir: Ladomir

Ladomir: Ladomir (www.ladomir.se)
Under några år på mitten av åttiotalet var göteborgska Ladomir ett av de mest lovande svenska new wave-banden, balanserande mellan det arty (cello och fiol!), det mörkt skeva och det lättuggat syntpoppiga. Sen bara la dom av. Tills häromåret, när de återförenades på scen och nu har spelat in ett debutalbum. De blandar gammalt material med nyskrivet och ofta är det både nervigt och bra. Låtar som Stora svarta hus, Lust och Den lyckliga människan är vitala ekon av en spännande tid i svensk musik.
Skivan finns för gratis nedladdning på deras hemsida!

Beirut: March of the Zapotec

Beirut: March of the Zapotec (Pompeii/BAM)
Efter två briljanta album, »Gulag orkestar« och »The flying club cup«, kommer ett första tecken på ordinär mänsklighet från allas vårt wunderkind, Zach Condon. »March of the Zapotec« är nämligen en helt okej skiva. Charmig, riktigt bra till stora delar, men aldrig så där knäförsvagande magisk. Någon gång direkt medioker. Och med ett väldigt underligt upplägg.
Albumet är egentligen två minialbum, där bara det första är med Beirut. Det andra är också av Zach Condon, men under aliaset Realpeople.
Det egentliga »March of the Zapotec» utgörs av skivans första sex spår, dryga sjutton minuter. Musiken är en fortsättning på Condons tidigare musikaliska folkloreresor genom Östeuropa, Balkan och Frankrike som nu landat i Mexiko, närmare bestämt den lilla byn Teotitlan del Valle där han anlitade den nittion man starka orkestern The Jimenez Band.
Sångerna är Condons egna men har utvecklats ihop med det traditionella bandets alla blåsare, slagverkare, strängspelare och accordeonister. Min favorit här är »The Akara«, där man tangerar den dramatiskt melankoliska klangen från Beiruts tidigare alster. Condon sjunger innerligt, en ukulele delar rum med sorgsna trumpeter - vackert! »La Llorona« är också en höjdpunkt, mer ystert pompös till karaktären.
Den »andra skivan«, med Realpeople, har titeln »Holland« (Condon tycks vilja beta av hela världen) och är knappa tjugo minuter av helt annat slag. Eller, av flera helt andra slag.
De första två spåren utgörs av tämligen blek syntig pop. Bra däremot är den lågmälda »Venice«, där knasteratmosfärisk Boards of Canada-electronica möter Condons skeva croonersång. »The concubine« kunde lika gärna ha legat på Beirutsidan, medan avslutande instrumentalen »No dice« är charmig men lättviktig 90-talsdisco.
En stundtals stark men spretig och smått förvirrande utgåva således, som nog borde ha delats upp på olika skivor där de olika sidorna hade kunnat få utvecklas än mer.
(Texten tidigare publicerad i Sonic.)

Jonathan Johansson: En hand i himlen (Hybris/Border)
Låter gör det som en Tomas Andersson Wij kompad av New Order eller Studio på tidigt åttiotalshumör. Alltså, melankolisk-dekadent elegans (tänk Ratata) med snustorrt syntetiskt sväng i kontrast till Jonathans lite sluddriga men varmt innerliga poesi på skånska. Musikaliskt är det ofta bedövande vackert på ett charmerande lågteknologiskt vis, och texterna imponerar med träffande nakenhet. Någon enstaka låt faller ur ramen, men här tar Jonathan Johansson definitivt klivet upp i popeliten.

Franz Ferdinand: Tonight: Franz Ferdinand

Franz Ferdinand: Tonight: Franz Ferdinand (Domino/Playground)
Lika kantigt sprudlande som debuten var 2004, lika oengagerad kändes den snabba uppföljaren. Desto härligare då att den skotska kvartetten här presenterar en rejäl nytändning fullproppad med lekfulla infall, sköna utvikningar och obändig experimentlusta. Skivan har blivit unisont sågad i svensk press, möjligen förfärar spretigheten - de varvar djup discorock med struttig pop, nostalgisk new romantic-synt med knivskarp electronica. Själv tycker jag bara att det är roligt. Och omåttligt lovande.

Telepathe: Dance mother

Telepathe: Dance mother (V2-Cooperative/BAM) Kvinnliga New York-duon Telepathe har redan hyllats till höger och vänster som det senaste fenomenet på electropopscenen. Här kommer debutalbumet, bräddfyllt av impulser från de mest skilda håll: shoegaze och postpunk, karg electropop, Timbaland-r'n'b, old-schoolig jungle, ibland med vagt östasiatiska klanger som krydda. Som ett The Knife i gängbråk med Cocteau Twins och Gang Gang Dance. Sången, kylig men intim, är skivans självlysande styrka medan det musikaliska blir ibland lite rörigt, lite för mycket.

NINA RAMSBY LUDVIG BERGHE TRIO - Live i Foajébaren, Gbg

Första gången jag såg Nina Ramsby på scen i sin nya jazzkostym. Senast var nog med Baxter i början av oo-talet... Läs min recension i GP här.

Harmonic 313: When machines exceed human intelligence

Harmonic 313: When machines exceed human intelligence (Warp/Border)
Mark Pritchard är en veteran inom brittisk electronica som provat på många arenor: svävande ambient i Global Communication (minns ärkeklassikern 76:14), blippig electro med Jedi Knights, nujazzig bossa som Troubleman. Med Harmonic 313 ger han sig ut på dubstep-arenan med ett mörkt, djupt, köttigt technosound. Och det är bra, riktigt bra, det verkligen KÄNNS att det finns en gedigen musikalisk berggrund under den karga, skrovliga ytskorpan. Alldeles ljuvligt blir det när han smyger in 90-talistiska ambientstämningar kring de grovt upphackade rytmerna, som i låten Köln.