Jonathan Johansson: En hand i himlen (Hybris/Border)
Låter gör det som en Tomas Andersson Wij kompad av New Order eller Studio på tidigt åttiotalshumör. Alltså, melankolisk-dekadent elegans (tänk Ratata) med snustorrt syntetiskt sväng i kontrast till Jonathans lite sluddriga men varmt innerliga poesi på skånska. Musikaliskt är det ofta bedövande vackert på ett charmerande lågteknologiskt vis, och texterna imponerar med träffande nakenhet. Någon enstaka låt faller ur ramen, men här tar Jonathan Johansson definitivt klivet upp i popeliten.