Fever Ray: Fever Ray

Fever Ray: Fever Ray (Rabid/Border)
Det mest skrämmande jag hört om Karin Dreijer Andersson är att hon länge hade komplex för sin sångröst. Den i särklass häftigaste rösten i svensk popmusik. Skev, visst, men ändå så klockrent precis. Och så egenartat udda i intonation att den blir alldeles … ja, självklar. En röst utan vilken The Knife skulle vara något helt annat. Liksom förstås även Fever Ray, hennes nu aktuella soloprojekt.
Nästan lika skrämmande är att se henne spökmålad i den lågmält hårresande videon till If I had a heart. Men de rörliga bilderna känns nästan som overkill. Jag menar, musiken är fullt tillräcklig att på egen hand vagga in lyssnaren i en bisarrt behaglig atmosfär av dunkel klaustrofobi.
Fever Ray är på flera vis en logisk fortsättning på The Knifes senaste skiva Silent shout. Mörkret är detsamma, bara djupare, men tempot är genomgående lågt och där Silent shout tycktes fokusera på det strikt maskinella så känns Fever Ray påtagligt organisk och, just, febrigt drömsk.
Även texterna griper tag. Ofta byggda kring lösryckta noteringar ur vardagen: hon kastar pinnar på skator som skrattar tillbaka, hon diskuterar maskindisktabletter över telefon med en vän, hon cyklar och ser Globen skifta färg i novemberdiset.
Till synes banala rader som "I'm very good with plants/When my friends are away/They let me keep the soil moist", ur den briljanta When I grow up, får en tyngd som en avgörande scen i en psykologisk thriller.
Tempot är som sagt dämpat, ibland nästan provocerande släpigt. Något spår påminner om Joy Division med dystert ekande rytmer och ödsliga atmosfärer.
Men i allt mörker och svärta finns en kraftigt pulserande livskraft och gnistrande berättarglädje. (Som faktiskt för tankarna till den amerikanske skräckdiktaren Edgar Allan Poe.) Och det var länge sedan jag greps så starkt, så fysiskt, av musik. Inte alltid på ett helt behagligt vis, men definitivt äkta.
(Publicerad i GP 090318.)