Röyksopp: Junior

Röyksopp: Junior (EMI)
Förra skivan »The understanding« var en typisk växare. Först noterade jag mest de där spåren som verkligen stack ut, främst då den briljanta »What else is there?« med Karin Dreijer Andersson. Men efterhand kom jag allt oftare på mig själv att lägga på hela skivan gång på gång, sträcklyssnade, njöt, och det hela landade i ett av 2005 års bästa album.
Fyra år senare är det dags för den norska duons tredje album, »Junior«. Det första som slår mig nu är vilket särpräglat sound de mejslat fram genom åren. Det hörs direkt att det är Röyksopp i farten, utan att det för den skull känns tjatigt eller daterat.
De kastar sig rakt ut med lättsamma singelspåret »Happy up here«, fyllig uppe i molnen-pop utan större pretentioner än att sätta stämningen. »The girl and the robot« med Robyn känns betydligt tyngre och målinriktad, mycket stark trots att jag inte är helt såld på hur den hårdstajlade svenska r&b-prinsessans röst matchar Röyksopps lite spjuveraktiga sound.
»Vision one« är ett av flera lite lugnare spår, men härligt knorrigt och närmast skarpt elektronisk – här liksom på flera andra håll drar de lite åt samma håll som danske producenten Trentemøller. På »This must be it« söker de efter en repris för Dreijer Andersson, och de kommer riktigt nära. Hennes lite skeva röst är verkligen som gjord för Röyksopp, bidrar med mystik och kantighet till det mjukt bubbliga. Hon sjunger även på »Tricky tricky«, ett rätt hårt och inte lika lyckat spår där sång och musik mer tar ut varandra än kompletterar. Lykke Li dyker också upp på den av svenska vokalissor dominerade skivan, men i närheten av Dreijer Andersson bleknar ju de flesta.
Som helhet känns även »Junior«, liksom »The understanding«, som en skiva som kommer att fortsätta växa. För det är uppenbarligen inte av lathet som Svein Berge och Torbjørn Brundtland dröjer fyra år mellan varje album. Musiken är minutiöst genomtänkt och elegant detaljerad, och albumet ypperligt arrangerat för att göra en härlig upplevelse av de drygt femtio minuter det hela pågår.
Möjligen tappar skivan lite för mycket i tempo ibland, fastnar lite i ett anonymt utsmetat Moby-ballad-land när jag hellre skulle höra dem fokusera mer på de där avskalat knorriga charmpillren.