Justus Köhncke: Safe and Sound

Justus Köhncke: Safe and Sound (Kompakt/Dotshop.se)
Med Doppelleben bröt Justus Köhncke en mjuk fåra genom den tyska techno-isen med sitt varmt intima sound. På nya Safe and sound släpper han det allra mest gulliga och fluffiga från då och ger sig ut på större musikaliska djup. Discon finns där i botten, men mer nedtonad och i dova färger. Love and dancing låter som något bortglömt Kraftwerk-spår, medan Parage doftar bråddjup vintagedisco. $26 drar åt klassisk Detroit och Yacht är arketypisk Köhncke-dub. Ytterst brett spektrum således, och faktiskt snäppet starkare än Doppelleben.
(Publicerad i GP 080213)

Hot Chip: Made in the dark

Hot Chip: Made in the dark (EMI)
Det ligger nära till hands att att hävda att popbranschen är besatt av coolhet. Men det finns en minst lika viktig andrasida av myntet: nördarna. Pojkarna (oftast) med glasögon, stickade tröjor och krum hållning. Pularna. Hemmaknåparna. Dom som stannar inne och har verkstad istället för att hänga ute och snacka.
De fem pojkarna i Hot Chip hävdar bestämt att deras närmast parodiska nördutstrålning är helt naturlig. Jag tror dom. Deras musik är så där stelt och bakvänt anti-cool att den, ja faktiskt, blir cool.
Dessutom är de absurt konsekventa i sitt egensinne. Man skulle lätt kunna vända på ordningen på deras härmed tre album utan att någon skulle reagera. Debuten Coming on strong gavs ut 2004 utan större genomslag. Vilket istället kom med uppföljaren The warning två år senare, som låg högt på mångas årsbästalistor för 2006.
Nya Made in the dark fullbordar en trilogi av charmant, lekfull och stundtals alldeles briljant danspop. Albumets självklara centerpiece är den omåttligt bedårande singeln Ready for the floor, vars ärtigt studsiga syntdriv och busenkla melodislingor ju kan förgylla den mest grådaskigt plus tre-gradiga februarimorgon. Årets låt redan.
Tyvärr håller inte hela skivan samma klass. (Det vore nåt…) Snarare varvas skyhögt med förbryllande tamt, där det mest förbryllande ändå är att allt funkar som en logisk helhet. Såväl den stora spännvidden (från dansant electro till softrockballader) som den skiftande låtkvaliteten liksom passar in i Hot Chips image, om det nu är en sådan.
Detta sagt är det svårt att komma runt det faktum att helhetsintrycket av Made in the dark inte är lika starkt som av The Warning senast, kanske delvis på grund av högre förväntningar. Men den skeva, torra, precisa elegansen i låtar som Touch too much, Hold on och Don’t dance räcker mer än väl för att få en musiknörd som undertecknad på fall.
(Publicerad i GP 080206)

Clark: Turning dragon (Warp)

Clark: Turning dragon (Warp/Border)

Chris Clark live på Nefertiti för fyra år blev högst otippat en av de häftigaste konsertupplevelser jag haft. Fyrtio hyperintensiva minuter, något helt annat än hans mer stringenta album. Men på nya Turning dragon söker han sig mot just den där livesituationen, mot det aggressiva drivet och känslan av närapå förlorad kontroll. Musiken har också blivit både mörkare och tyngre, kanske en påverkan av hans nya hemstad Berlins technoscen. Ett bra album, men utstuderat svårt och mer introvert än det så hyllade Body riddle senast.
(Tidigare publicerad i GP 080130)

Yasmin Levy: Mano suave

Yasmin Levy: Mano suave (World Village/Naxos)
Israeliskan Yasmin Levy har i flera år kandiderat för ett bredare genombrott. Troligen kommer det nu, med detta exceptionellt fina album där hon gräver sig djupt ner i den spansk-judiska ladino-traditionens månghundraåriga sånger med drag av såväl iberisk som orientalisk tradition. Lyhört stöttad av det framstående producentparet Lucy Duran/Jerry Boys och musiker av världsklass blir hon oemotståndlig, som en mindre polerad Souad Massi eller en mindre poppig Natacha Atlas. Och innerligare än dem båda tillsammans.
(Tidigare publicead i GP 080123.)

Alec Empire: The golden foretaste of heaven

Alec Empire: The golden foretaste of heaven (Eat Your Heart Out)
Han var verkligen "the rage" under en period, först med live-grymma Atari Teenage Riot och senare med egna hardcore/electro-plattor. Här drar han dock ner tempot och söker sig till stora delar mot ett mer klassiskt om än uppdaterat garage-electro-sound à la Suicide. Vilket kräver ett enormt mått av cool, främst då i sången, vilket Empire inte har. Så på den punkten fallerar det. Musikaliskt finns det dock poänger, med skönt skeva rytmer och ofta snyggt avskalad produktion.
(publicerad i GP 080116)

Postpunk-revival, igen...

Har till slut kommit mig för att skaffa Simon Reynolds bok Rip it up and start again om de musikaliskt omtumlande och härligt skramliga åren efter punkens snabba uppgång och fall: 1978-1984. Och kan inte sluta läsa. Och lyssna. PiL, Devo, Talking Heads, Cabaret Voltaire, Slits, The Pop Group ...

Letar fram alla sköna samlingar jag lyssnat alldeles för lite på: In the beginning there was rhythm från Soul Jazz och Disco not disco från Strut (en ny, tredje volym kommer i dagarna!). Bara en låttitel som My spine is the bassline (av Shriekback) kan ju få en att börja jubla...

David Gilmour Girls: Vultures (album)

David Gilmour Girls: Vultures (Relish/Border)
All musik får förr eller senare något slags återupprättelse. Pink Floyd har länge hånats av trendsättande musiktyckare, men i fjol gick det inte att undgå hur mycket Floyd det doftade om hårdhajpade mysrockarna A Mountain Of One. Och den med de senare inte helt väsensskilda grabbduon David Gilmour Girls har onekligen lånat mer än gitarrguruns namn i sin mer dansanta musik. Rå vintage-disco möter fluffig progrock i något som kanske kan kallas episk electro. Riktigt bra är det i alla fall.
(publicerad i GP 080109)

Topp 10 – 2007

Idag kom GP:s lista över årets bästa skivor - en rätt spännande mix av plattor som vi, alla recensenter, kom fram till i relativt samförstånd. Även om jag faktiskt tycker att vinnaren, duoplattan med Robert Plant & Alison Krauss, redan hyllats beyond all reason i år så att säga. Så förbannat bra är den väl inte? Nåväl, här är min lista. Eller, en av dom. Jag lämnade en tidigare i år till Sonic, den såg rätt annorlunda ut. Och fråga mig om en månad, så...

1. Beirut, The flying club cup
2. Tracey Thorn, Out of the woods
3. LCD Soundsystem, Sound of Silver
4. Iron & Wine, Shepherd's dog
5. Digitalism, Idealism
6. Calvin Harris, I created disco
7. José González, In our nature
8. Kent, Tillbaka till samtiden
9. Burial, Untrue
10. Roisin Murphy, Overpowered

Bubblare:
Einstürzende Neubauten: Alles wieder offen
Fujiya & Miyagi: Transparent things
Manu Chao: La Radiolina
Sambassadeur: Migration
Jens Lekman: Night falls over Kortedala
Maps: We can create
Supermayer: Save the world
Jay-Jay Johanson: The long term physical effects are not yet known
Shantel: Disko partizani
Siouxsie: Mantaray
M.I.A.: Kala
Fridge: The sun
Fanfare Ciocarlia: Queens and Kings
Tinariwen: Aman iman
Apparat: Walls
Felix Da Housecat: Virgo Blaktro & The Movie Disco
Motor: Unhuman
Matthew Dear: Asa breed
etc....

Nätmusiken för dyr!

Egentligen är det ju självklart, alla vet det. Nätmusiken är för dyr för att locka på allvar. Och alla med bara en gnutta insikt i elementär ekonomisk teori vet ju att det finns en optimal prisnivå där de två kurvorna för utbud och efterfrågan möts - där säljaren alltså tjänar mest pengar. Min gissning har alltid varit att det handlar om cirka fyra kronor, eller i snitt en femtiolapp per album. Eller möjligen ännu lägre. Nu finns det vetanskapliga rön som tyder på detta: i dagens DN finns en notis om en doktorsavhandling på detta ämne. Och enligt forskaren Maria Styvén vid Luleå universitet, som frågat 2 282 svenskar, är den allmänna åsikten att en låt får kosta max 5 kronor - och då självklart vara utan kopieringsskydd. Nära den nivån ligger idag bara
Emusic, men då måste man abbonnera på ett visst antal låtar per månad. Frågan är när alla ska inse hur fel de är ute? Kanske måste cd-skivan försvinna helt först?

The Field: Sound of light

The Field: Sound of light (Heartbeats International)
Nordic Light Hotel i Stockholm satsar sedan tidigare seriöst på ljus som del av upplevelsen och inleder nu en ambitiös serie kommissionerade musikstycken där olika musiker ska tolka ljusets växlande skepnader över dygnet. Först ut är technoproducenten Axel Willner, som tidigare i år gav ut den hyllade debuten From here we go sublime. De fyra kvartslånga spåren (Morgon, Dag, Kväll, Natt) är som vidsträckta utvecklingar av teman från detta album, men i en markant ljusare och klarare mix och med ett lättfotat, skimrande driv.
(Publicerad i GP 071219)