Diskjokke: Staying in (album)

Diskjokke: Staying in
(Smalltown Supersound/Dotshop.se)
Ibland blir man glad av så små saker. Som att Joachim Dyrdahl kallar sig Diskjokke. Som att öppningsspåret på hans debut heter Folk i farta. Att den norska nydiscoscenen bara blir bättre i takt med att den breddar sig. Och till stora namn som Lindstrøm, Prins Thomas och Todd Terje kan vi nu lägga denne Jokke som fått till scenens starkaste album hittills.
Hans musik drar åt det syntiga hållet, och det är ingen tillfällighet att tyska Booka Shade tidigt blev fans - deras studsigt och luftigt melodiösa house är en tydlig influens. (På Myspace inleder han dock sin lista över influenser med att skriva den franske discolegenden Cerrones namn tre gånger.)
De tio spåren på Staying in täcker annars in en brett område: från titelspårets naivistiskt gulliga sagohouse via Interpolations lite Andreas Tilliander-aktiga syntdub och den koskällefunkiga Cold out till den Kompakt-stompiga Glatt.
Mycket namedropping där, vilket jag ber särskilt mycket om ursäkt för, för det fina är just hur ickenördigt det här är. Bara enkel rakt på sak-musik att gunga med till, le åt, njuta av. Bli glad av.
(Publicerad i GP 071205.)

Burnt Friedman: First night forever (album)

Burnt Friedman: First night forever
(Nonplace/Dotshop.se)
Närmast den bredare avantpop-publiken har han hittills varit med David Sylvians underbara trio Nine Horses, men det är bara en av många konstellationer som Burnt Friedman opererar i. Här är han helt solo (men långt ifrån ensam) i ett sällsamt hopkok av de mest skilda influenser och tendenser där sensuell soul möter rootsig africana, skrovlig Tom Waits-dub möter spirituella voodoo-vibbar. Spännande och häftigt producerat rakt igenom, men det krävs en del lyssnande för att ta sig igenom den snåriga mixen.
(Publicerad i GP 071205.)

Steve Reid Ensemble: Daxaar (Domino/Playground)
Fritt jazzande trummaren Steve Reid fortsätter att utforska olika uttryck, som alltid numera med den lika fria men elektroniska Kieran Hebden vid sin sida. Den här gången bar det av till Senegals huvudstad Dakar för några dagar av inspelningar med lokala musiker. Den afrikanska inramningen till trots (och ett inledande trad-spår på kora) landar de i ett högst igenkännligt Reid/Hebdenskt driv med ovanligt tydliga drag av det elektriskt funkiga sjuttiotal då Steve Reid debuterade under eget namn.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071128)

A Mountain Of One: Collected works

A Mountain Of One: Collected works (AMR)
Hajpen kring denna London-trio är i paritet med den kring göteborgska Studio i fjol. Och visst finns det likheter: långa, spejsiga låtar i ett tidlöst gränsland mellan balearisk chill-out, progressiv rock, spacedisco, flummig kraut och avmätt elegant pop. Mellan Pink Floyd och The Orb om man så vill. På cd:n kompletteras tidigare vinylutgåvor med några nyheter och blir till ett oerhört behagligt album. Men det allra allra bästa spåret hittas utanför skivan: en remix av Brown Piano signerad just Studio.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071128)

Kylie Minogue: X

Kylie Minogue: X (Parlophone/EMI)

Exakt när Kylie Minogue gick från oskyldig och lättviktig popstar ur Stock, Aitken & Waterman-skolan till seriöst sexig, cool och kreddig popikon är svårt att säga. Men möjligen var det 1995 när Nick Cave lyfte fram henne i den så utsökt morbida duetten Where the wild roses grow.
Eller så var det först med 2001 års fina album Fever och jättehitten Can't get you out of my head, när hon på allvar drog på sig den vågat stajlade electro-disco-donna-kostymen. Eller kanske redan kring 1990 och förhållandet med den beryktade INXS-sångaren Mick Hutchence, som skrev Suicide blonde till henne?
Hursom, här är hon tillbaka efter den tid av konvalescens som följt på den omskrivna bröstcancerdiagnosen och påföljande operation våren 2005.
X är hennes tionde album och inleds med singeln 2 Hearts, en cover av det okända Londonbandet Kish Mauve och en låt som åtminstone jag behövde rätt många lyssningar för att fastna i ordentligt. Mer direkt omfamnande är då andraspåret Like a drug, härligt bubblande syntdisco och säkert en kommande singel. Skön är också In my arms med mer kitchigt, ryckigt electro-sväng, liksom Sensitized med klassisk (och lite lättköpt) sampling ur Serge Gainsbourgs Bonnie & Clyde.
Skivans första riktiga besvikelse kommer överraskande med electropop-stjärnskottet Calvin Harris omtalade bidrag. Heartbeat Rock är oerhört blek och hade inte ens platsat på hans eget album senast.
Albumet är inspelat på tre platser (Stockholm, London, Ibiza) av en rad olika produktionsteam, vilket allteftersom skivan rullas ut känns som ett problem: det spretar en del och ibland undrar man vart Kylie själv tog vägen. De två spår, Speakerphone och Nu-di-ty, som gjorts av svenska producentduon Bloodshy & Avant är visserligen bra och spännande båda två, men samtidigt oerhört anonyma - de kunde ha getts till vem som helst av Madonna, Britney, Robyn, Missy E …
Så på den punkten får Kylie och hennes team faktiskt bakläxa, men X rymmer ändå tillräckligt många starka låtar och fingertoppskänsligt sound för att inte bryta den fina svit av starka, roliga, svängiga album hon kommit med sedan Light years strax efter millennieskiftet.

(Publicerad 071128 i Göteborgs-Posten)

Jämför recensionerna i DN och Svd.

Daft Punk: Alive 2007 (albumrecension)

Daft Punk: Alive 2007 (Virgin/EMI)
Efter ett briljant album (Homework) och ett bra (Discovery) kom plumpen i den direkt dåliga Human after all senast. Vilket inte hindrade Daft Punk från att ge sig ut på en hyllad världsturné. Alive 2007 är inspelad på hemmaplan i Paris och radar upp deras många hits i radikalt omstrukturerade versioner, gärna parvis: som när de blandar ihop Around the world med Harder, better, faster, stronger. Men om jag får vara lite gammal och sur så tycker jag nog att deras förra liveplatta, den rått högljudda Alive 1997, var snäppet starkare.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071121.)

Burial: Untrue (Hyperdub)

Burial: Untrue (Hyperdub)
En av fjolårets mer otippade framgångar stod brittiska Burial för med sin dunkelt hotfulla debut. Nu kommer uppföljaren, en aningen mer melodisk historia men fortfarande smärtsamt och underligt underbart sorglig och mörk, tomt ekande av avlägset fragmentariska soulröster och avmätta beats. Som att höra Goldies klassiker Inner City Life på svajig halvfart bakom en mörktonad bilruta i en taxi genom London. Eller som en hardcore/slowmotion-mix av Mobys slicka electroblues. Lysande!

Nya album: Lopazz, 08001, Torpedo, Joyce

Lopazz: Kook kook (Get Physical)
Starkt debutalbum av denne tyske producent!





Joyce & Tutty Moreno: Samba jazz & outros bossas (Far Out)
Brasiliansk finsmakarretro - se dom live på Nefertiti i Göteborg på lördag!





Torpedo: In the assembly line (Knievel)
Ett svenskt svar på norska 120 Days, kraut möter funkig pop.





08001: Vorágine (Work In Progress)
Svängig Barcelona-fusion: rai, funk, rock!

Live: The Skatalites!

Härligt att se dessa pigga legendarer häromkvällen på Musikens Hus i Göteborg. Smittande att se folk ha så roligt på scen! Sanslöst snygga t-shirts sålde dom också. Läs min recension här.

Skivrecensioner: Einmusik, Bajofondo, Arp (och lite mer Harmonia...)

Einmusik: De Medici (Italic)
Tyska trion Einmusik imponerar med ett lika brett som gediget debutalbum.






Bajofondo: Mar dulce (Universal)
Argentinska Gotan Project-efterföljarna följer upp tidigare mer remix-artade utgåvor med en riktig studioinspelning, med ingen mindre än Elvis Costello på gästsång!





Arp: In light (Smalltown Supersound)
Och som apropå mitt nyliga inlägg om Harmonia så kommer här San Franciscos Arp (tidigare i Tussle) med ett underskönt album i gränstrakterna mellan amerikansk minimalism, tysk ambient-kraut och Spacemen 3. Och nog finns det vissa likheter, inte bara musikaliskt, med Harmonias album Deluxe... Se här!