4AD firar 30, jag hyllar med 20-års-text...

Tidigare publicerad i Göteborgs-Posten (år 2000?):

Det är nu tjugo år sedan Ivo Watts-Russell drog igång 4AD, ett skivbolag med spännande, snygg och smart popmusik som signum.
I dag bor han i Los Angeles, tar det rätt lugnt och förbarmar sig över vilsegångna hundvalpar.

av PATRIK LINDGREN

För många musikälskare gick det sena 1980-talet och början av 1990-talet helt i 4AD:s tecken. 4AD stod för kvalitet, för nya spännande artister, för emotionell och intelligent rock i snygg inramning. Det var här band som The Pixies, Cocteau Twins, Lush, Throwing Muses, Pale Saints, Red House Painters, Dead Can Dance och många andra artister hade sitt hem.
- Ja, hela åttiotalet var en härlig tid, då när förtroendet för 4AD var som starkast, så till den grad att folk köpte allt som gavs ut av oss utan att ha en aning ��om vem artisten var. Det är något ganska unikt.
Grundaren Ivo Watts-Russell är stolt, och det inte utan anledning. Han är tveklöst en av Storbritanniens mest betydande skivbolagsentreprenörer någonsin, intill herrar som Daniel Miller med Mute, Richard Branson (Virgin och V2) och Alan McGee med sitt Creation.
I dag har han dock lämnat Londons hetluft bakom sig, och bor sedan fem år i Los Angeles.
- Jag var helt enkelt tvungen att komma iväg från London, berättar han. Jag hade varit där alldeles för länge, så när 4AD lade ner sitt provisoriska New York-kontor och etablerade ett nytt i Los Angeles, då tog jag chansen.
Sedan blev han kär, gifte sig, skaffade villa och hundar och har i dag inga som helst planer på att återvända till hemlandet.
När jag undrar i vilken mån han fortfarande är involverad i 4AD:s göranden och havanden i�� ønleder han reflexmässigt med ett ”helt och hållet”, men beskriver i nästa andetag hur han medvetet tagit ett steg bort från det dagliga arbetet, och till slut medger han kort:
- Ärligt talat lägger jag mig nog i så lite som möjligt.
Dagarna ägnas i stället åt mer hobbybetonade saker. Fotografiintresset tar en allt större andel av hans tid och energi i anspråk, och så skriver han en del musik till lokala independentfilmare. Dessutom är paret Watts-Russells hus fullt av hundar. De räddar övergivna valpar, tar hand om dem och försöker hitta nya hem åt de små liven.
- Jag trivs utomordentligt med mitt liv. Jag har ägnat så mycket tid åt den väg jag skapade för mig själv med 4AD, men plötsligt, då för fem år sedan insåg jag att jag faktiskt hade möjligheten att välja något helt annat.
Ett av 4AD:s starkaste kännetecken var den högst säregna formgivningen signerad Vaughan Oliver, ofta kopierad men aldrig överträffad i sin enhetlighet och stilfullhet.
s- Formgivningen var oerhört viktig, instämmer Ivo Watts-Russell. Jag tänkte på det senast häromdagen faktiskt, detta otroligt starka som växte fram i kopplingen mellan mig och Vaughan Oliver. Stilen var i ytterst begränsad omfattning en utarbetad plan, eller inriktning, som vi arbetade och strävade efter. Det var snarare något som utvecklades av sig självt efter hand.
πUnder senare år har 4AD:s stolta fana tappat en del av sin forna lyster och spänst, men många är de artister som kan tacka Ivo och gänget för mycket av sina framgångar. Av dem jag pratat med genom åren har bland andra Red House Painters, Mojave 3 och Lisa Germano intygat hur viktigt 4AD:s helhjärtade stöd och artistiskt sinnade inställning var för dem i början deras respektive karriärer.
- Det jag är mest stolt över är nog faktiskt The Cocteau Twins, berättar Ivo Watts-Russell. Den relation som 4AD byggde upp med dem under de första åren var underbar. Jag brydde mig inte det minsta om huruvida folk verkligen uppskattade dem eller inte, för inom mig kände jag att jag arbetade med människor�� som gjorde något som aldrig tidigare gjorts i musikens värld.
Genom åren finns bara två kontrakt har grämer sig över att ha sjabblat bort, kontrakt som bägge var på gång att skrivas men aldrig kom till av olika anledningar. De var The Sundays och PJ Harvey, vilka bägge så här i efterhand förstås vore att betrakta som arketypiska 4AD-artister.
Ivo Watts-Russell har också själv gett ut skivor genom åren. Först med konstellationen Coil, senare med The Hope Blister. Musiken har i första hand varit tolkningar av hans egna favoritlåtar, inspelade av ett urval betrodda musiker. Ivo Watts-Russells konkreta roll i de här projekten har oftast haft karaktären av inspirationskälla och initiativtagare. Själv beskriver han den i filmtermer, som en kombination av producent och regissör. N�� ˆågra liveframföranden är dock inte att hoppas på.
- Nej, jag tilltalas av tanken att det här projektet, The Hope Blister, är odefinierbart. Jag menar, det är inte en grupp i vanlig mening. Något som vore underbart perverst för mig vore att efter låt säga tre album med The Hope Blister göra en enda spelning, och då bara spela de låtar vi gjorde med Coil. Det vore kul ...
Musiken på The Hope Blisters album liksom det mesta på 4AD, känns ytterst genomarbetad och finslipad. Men Ivo Watts-Russell går inte med på att använda de orden, tänker efter själv en stund, och kommer sedan med vad som kanske bäst beskriver konceptet bakom 4AD.
- Genomarbetat och finslipat, nej. Men väl övervägt, ja. Mycket väl övervägt. Elaborated, no. But considered, yes. Very considered.

BONUSINFO:
Varför då det underliga namnet 4AD? ”Den sanna versionen är tyvärr inte särskilt spännande”, säger Ivo Watts-Russell som svar på de olika myter om namnets bakgrund som cirkulerar. När de först drog i gång var planen att bara ge ut fyra singlar på en etikett de kallade Axis. Men namnet visade sig redan vara upptaget, och utan någon särskild anledning alls beslöt de sig för att spinna vidare på en ordlek de använt på sina affischer: ”1980 4ad”, det sista uttalat ”forward”, det vill säga framåt. ”Vi tyckte att det såg bra ut helt enkelt.”

Matthew Herbert: One one

Matthew Herbert: One one (Accidental/PIAS)
Inte sällan har Herberts musik kommit i skymundan för proklamerade budskap och utstuderade skaparmetoder. One one är första skivan i en trilogi (del två bygger helt på publikljud, del tre dokumenterar en gris trista liv) men är ovanligt nedtonad både musikaliskt och konceptuellt. Allt är rätt traditionellt inspelat av honom själv, han sjunger till och med, fint och lätt svajigt, och det blir en personlig och ofta förtrollande liten resa genom de städer han använder som sångtitlar och inspiration.

To Rococo Rot: Speculation

To Rococo Rot: Speculation (Domino/Playground)
Tyska To Rococo Rot har legat relativt lågt de senaste åren, Speculation är deras första riktiga album sedan Hotel Morgen 2004. Och det har hänt en del soundmässigt sedan sist. Stefan Schneiders torra basspel finns kvar som hållpunkt men det är inte alls lika stramt och strikt som förr och ofta närmar de sig jazzens friare och fylligare språk. Men främst visar de upp en oerhörd bredd klangmässigt, varje spår är en unik tripp med högst skilda infallsvinklar utan att den röda tråden går förlorad. Snyggt!

Prins Thomas: Prins Thomas

Prins Thomas: Prins Thomas (Full Pupp)
För att vara en av huvudpersonerna på cosmic disco-scenen har Thomas Moen Hermansen släppt rätt lite musik i eget namn. Däremot två album med Lindstrøm och en oändlig rad tunga remixar. Debutalbumet som Prins Thomas består av sju långa spår med lika långa ekon av tyskt kosmiskt sjuttiotal (en låt heter t o m Sauerkraut). Lite som att höra Cluster eller tidiga progg-Kraftwerk i dubbiga disco-edits. Bra förstås, lågmält episkt och murrigt rockigt. Och visst är det väl trummorna från U2:s Sunday Bloody Sunday han samplar i Uggebugg?

Ikonika: Contact, Love, Want, Have

Ikonika: Contact, Love, Want, Have (Hyperdub/Border)
Mer dubstep - läs min recension av brittiska Ikonikas debutalbum på Sonics webb!

Mulatu Astatke: Mulatu steps ahead

Mulatu Astatke: Mulatu steps ahead (Strut)
Sent ifjol kom äntligen ett fullvärdigt skivretrospektiv över denne urfader till etiopisk afrojazz. Här får vi höra den 67-årige vibrafonisten med mera i hög dagsform när han för första gången på evigheter spelar in under eget namn, med ett handplockat band av jazz- och afromusiker. Några nytolkningar av gamla favoriter varvas med helt nya kompositioner, där funkigt driv möter varm storbandsjazz, afrikansk instrumentering, karibiska dofter och tätt svävande Alice Coltrane-psykedelia. Starkt.

David Byrne & Fatboy Slim: Here lies love

David Byrne & Fatboy Slim: Here lies love (Nonesuch/Warner)
I hyllan för udda konceptalbum hittar vi David Byrnes och Fatboy Slims överdådigt ambitiösa verk kring den famösa filippinska presidenthustrun Imelda Marcos och hennes barnflicka Estrella. Storyn, utvecklad i boken som medföljer, är djupt fascinerande och precis som den brokiga musiken säreget mångbottnad. Samtidigt är det förstås ett hopplöst yvigt projekt med 22 sånger och lika många färgstarka sångare (Tori Amos, Cyndi Lauper, Martha Wainwright, Florence Welsh…). I mindre doser fungerar det dock utmärkt.

Hindi Zahra: Handmade

Hindi Zahra: Handmade (Blue Note/EMI)
Hennes bakgrund tränger verkligen inte på, tar inte över sångerna. Men finns som en ständig underton skapande färgdjup och klangbotten. Hindi Zahra är uppvuxen i Marocko men hämtar lika gärna inspiration från knastrig vokaljazz, akustisk singer-songwriterpop, Manu Chao-chanson och innerlig modern soul, som nordafrikanska traditioner. Att just Blue Note ger ut denna debut kan tyckas förvånande, men kanske ser de i Hindi Zahra en ny Norah Jones. Och kanske har de rätt. Bra är hon i alla fall.

Scuba: Triangulation

Scuba: Triangulation (Hot Flush/Border)
Burials lite otypiska men ack så själfullt förtrollande dubstep har fångat många otypiska dubsteplyssnare. På sitt andra album erbjuder britten Paul "Scuba" Rose en liknande bred ingång till dubstep. Men från ett mer rytmdrivet, techno-inspirerat perspektiv där ekon av atmosfärisk drum'n'bass möter mörkt dubbig minimalism. Bredden är imponerande, likaså den påtagliga intensiteten och det melodiska drivet som präglar spår efter spår. En av många tunga dubstep-releaser i vår!

Goldfrapp: Head first

Goldfrapp: Head first (Mute/EMI)
Jag har aldrig blivit riktigt klok på Goldfrapp. Älskar hälften av vad de gör, ryser åt annat. Här har duon skakat av sig det tripfolkflummiga från förra skivan för en oförfärad djupdykning i ett farligt kitschbalanserande åttiotal. Hemska singeln Rocket låter som Van Halen och Samantha Fox i ohelig allians, men oftast funkar det långt bättre. Mer återhållsamma spår som Believer och den Tracey Thorn-iga Dreaming är alldeles utsökta, och sprudlande Alive är oemotståndlig. Men lite schizofrent är det allt.

Amparo Sánchez: Tucson-Habana

Amparo Sánchez: Tucson-Habana (Wrasse/BAM)
Amparanoia var hennes partyband, ett drivet kollektiv som hörde till Barcelonascenens giganter. När Amparo Sánchez nu går solo är approachen delvis en annan, mer hudnära och reflekterande. Och med ny musikalisk klangbotten: skivan spelades in omväxlande i det mexikanskt doftande Tucson och i Havannas klassiska Egrem-studio, med herrar Burns och Convertino från Calexico som ständiga sparringpartners. En logiskt möte mellan traditioner som landar elegant och tryggt i sångerskans säkra famn.

Faudel: Bled Memory

Faudel: Bled Memory (Wrasse/BAM)
Liksom nyligen Khaled blickar den betydligt yngre Faudel (lille raiprinsen kallad, jämte cheb-kungar som Khaled, Hasni och Mami) bakåt och hemåt. För även om han är uppvuxen i Paris förorter har ursprunget i Algeriet präglat honom, vilket han här betonar med relativt tidstrogna tolkningar av äldre rai-klassiker. Ett rejält steg framåt för en artist som tenderat att överanpassa sitt sound för europeiska öron. Men i jämförelse med nämnda kungar ter sig prins Faudel fortfarande aningen lättviktig.

Mavis – Presented by Ashley Beedle and Darren Morris

Mavis – Presented by Ashley Beedle and Darren Morris (!K7/VME)
Mavis föddes i passionen för soulgospeldrottningen Mavis Staples och kom till stånd genom att producenterna Beedle och Morris skickade identiskt musikaliskt grundmaterial till en rad prominenta vokalister (Ed Harcourt, Kurt Wagner, Candi Staton, Sarah Cracknell, Edwin Collins…) som satte ord och melodi. Vilket Beedle/Morris sedan spann vidare på. Det blev tio rätt olika låtar med samma varmt, djupt souliga sound i botten (Beedle är ett geni i ämnet). Klart starkast är Saint Etienne-Sarahs bidrag.

Kailash Kher & Kailasa: Yatra

Kailash Kher & Kailasa: Yatra – Nomadic souls (Cumbancha/Colectivo-BAM)
Den musik som når hit från Indien är ofta, om vi generaliserar, antingen klassisk traditionsmusik eller klatschig bollywoodpop. När sångarstjärnan Kailash Kher nu ger ut sitt första internationellt lanserade album möts de två världarna, filmhitsens färgrika utlevelse matchas med jordnära akustisk reflektion. Ofta blir det riktigt bra, låtar som Jhoomo re och Tauba tauba är klockrena. Men ibland känns det som att viljan att tillfredsställa västerländska lyssnare tar över. Då stannar det vid anonym funkig pop.

Chumbawamba: Abcdefg

Chumbawamba: Abcdefg (Westpark/BAM)
Det förvillande namnet matchar verkligen detta engelska bands musikaliska spretighet. Via anarkistisk postpunk och klubbig topplistepop har de på senare år mjuklandat i politisk folkpop. Väna harmonier och underfundigt vassa texter (som trudilutten om att tortera James Hetfield), gammaldags yta och form men dagsaktuellt innehåll (som Dance idiot dance, en drift med det högerextrema British National Party). Tur att de är så skickliga låtmakare, annars kunde de lätt avfärdas som plojiga plakatviftare.

Nedry: Condors

Nedry: Condors (Monotreme Records)
Till skillnad från triphop, jungle och grime har dubstep inte fått något bredare genombrott annat än via remixar. Londontrion Nedry lär inte bryta den barriären, men gör en god ansats med detta åtminstone inledningsvis lysande album. A42 är sylvass dubstep uppmjukad av försiktiga gitarranslag och sångerskan Ayu Okakitas Björk-aktiga röst. Apples & Pears tar samma tema ut på bråddjupa vatten. Sen spretar det lite för mycket på den korta skivan, men slutintrycket är ändå att Nedry bär på något stort.

Autechre: Oversteps

Autechre: Oversteps (Warp/Border)
Akter som Aphex Twin, Underground Resistance, LFO och Basic Channel må ursäkta. Tyngst och mest långlivad kredd i technosfären har ändå Autechre, duon från Rochdale strax norr om Manchester.
I snart tjugo år har Rob Brown och Sean Booth med aldrig sinande lust och precision utmanat, förundrat, förvirrat, förfärat och förtjusat omvärlden med sin musik. De första skivorna drog tydligt åt ambient i enlighet med dåtidens "intelligent dance music", men med början kring 1995 års Tri Repetae vek duon av på en allt mer egensinnig bana, mot en allt komplexare, radikalare och mer ljudkonstlig musik.
Snart var vi rätt långt borta från såväl dansgolv och klubbar som chill out-lounger. Det här var musik för fokuserat lyssnande med hifi-hörlurar. Avancerad klanglig och rytmisk utforskning på djuphavsnivå. Stundtals gick det så långt att det nästan tog emot att lyssna. Det blev för svårt, för strukturlöst, för svårgenomträngligt.
Oversteps, Autechres tionde regelrätta album i ordningen, visar sig dock vara ett litet men ganska tydligt kliv bort från den värsta kargheten och uppbrutenheten, tillbaka mot ett varmare, fylligare, mer konkret sound.
Nästan så att man blir lite besviken. Först. Sen kastar man sig ut, sugs in i deras unika ljudvärld – så oöverträffat mångbottnad och livfull att den känns som en musikens motsvarighet till filmens 3d-teknik.
Inledande R Ess (jodå, titlarna är lika kryptiska som någonsin) börjar i total tystnad, kommer stegrande som en annalkande tyfon vid horisonten, sveper in lyssnaren i disig dramatik, dör sedan bort, lämnar rum för Ilanders mer rytmiska attack, nervsträngen dallrar frenetiskt, vibrerar vidare in en nogsamt regisserad kakafoni av anslagna harpsträngar i den snudd på orientaliskt ljudande Known(1), vilar ut i den vackra Pt2ph8:s mjukt avrundade ambientarmar.
Så fortsätter det i en aldrig sinande ström av djuplodande musikalitet. Autechre spelar i en helt egen liga, är själva ointressserade av samtida elektronisk musik men är omöjliga för alla andra att ignorera.
På påskdagen kommer de till ett sedan evigheter utsålt Nefertiti i Göteborg för en exklusiv livespelning. Synd att inte fler får chansen att uppleva den här musiken skapas i realtid.

MRI: Heroes

MRI: Heroes (Resopal Schallware)
Efter två utmärkta album med duon MRI kring millenieskiftet har tyske Stephan Lieb främst ägnat sig åt sitt skivbolag Resopal. Men här gör han, numera ensam, efterlängtad albumcomeback med en oerhört stark samling låtar. Härligt driven housemusik av minimalistisk kaliber, där de varma, djupa, färgrika stämningarna tillåts utvecklas utan brådska. Som bäst är det fullt i klass med besläktade mästare som Gui Boratto, Noze och Fuckpony, men kanske hade han kunnat sålla lite bland skivans 98 (!) minuter.

Razia: Zebu nation

Razia: Zebu nation (Cumbancha/BAM)
Först känns det bara FÖR snällt och präktigt. Sångerskan Razia Said, uppvuxen på Madagaskar, har återvänt till sina rötter och spelat in en skiva med lokala musiker - med ekologisk och kulturell medvetenhet som tema. Men så lyssnar jag bara. Dras med i den drivna musiken, njuter av mixen av dragspel, flinkt gitarrspel och lätta rytmer. Hör de lokala traditionerna möta västafrikanska och karibiska. Tyvärr stannade inspelningarna inte där, pålägg och efterproduktion gjordes i New York, vilket mest känns som en belastning.

Bomb the bass: Back to light

Bomb The Bass: Back to light (!K7)
Jämte Pump of the volume var det Beat dis med Bomb The Bass som 1987 förde upp brittisk samplingskultur på topplistorna. Häromåret gjorde Tim Simenon habil albumcomeback under sitt gamla Bomb The Bass-alias. Men nu kommer den riktiga bomben, ett kanonalbum fullspäckat med autosvängande hits i samproduktion med självaste Gui Boratto och sånginsatser från Kelley Polar och Paul Conboy. Enkelt och ganska snällt, men formidabelt självlysande och obligatorisk lyssning för alla Röyksopp-fans.

Den Fule: Halling i köket

Den Fule: Halling i köket (Footprint/Naxos)
Lyssnar man på Den Fules populära nittiotalsskivor i dag låter de
lite gamla på ett inte alldeles smickrande vis. Så det var hög tid att uppdatera gruppens sound så här femton år vidare i tiden. Och den idag via olika vägar högmeriterade kvintetten har förstås plockat upp en del nytt sedan sist. Inte minst hörs att de lyssnat på ökenblues à la Tinariwen vilket de ledigt infogar i sitt redan breda folkroots-sound. En helt instrumental (tack!) skiva, präglad av explosiv tyngd och distinkt driv. Bra!

Ellie Goulding: Lights

Ellie Goulding: Lights (Polydor/Universal) Det formligen ploppar fram akter av det här slaget från England nu, den ena mer förhandshajpad än den andra. 23-åriga Ellie Goulding röstades nyligen fram till det uppmärksammade Brits critics' choice award för mest troliga genombrott 2010. Musikaliskt går hon närmast i Little Boots efterföljd: härligt driven och småsyntig danspop med botten i akustisk, närmast folklig pop. Till stora delar motsvarar hon faktiskt förväntningarna, men ibland känns det lite slarvigt och allt stannar vid alldaglig listpop.

Andra Generationen: Hippare hoppare

Andra Generationen: Hippare hoppare (Warner)
Jag gillar verkligen Andra Generationen. Musikaliskt är de nog Sveriges bästa Balkanband med lika halsbrytande som finurliga och snygga hopkok av de mest skilda stuk, stilar och tempon. Men jag kommer inte förbi det här med sångtexterna. De håller inte måttet och tillåts ta alldeles för stor plats. Det skär sig helt enkelt i mötet mellan den vindlande och rytmiskt drivna musiken och banal dansbandssvenska. Jag förstår flörtarna med Melodifestivalsverige men hoppas ständigt att de ska våga sikta högre.

Chumbawamba: Abcdefg

Chumbawamba: Abcdefg (Westpark/BAM)
Det förvillande namnet matchar verkligen detta engelska bands musikaliska spretighet. Via anarkistisk postpunk och klubbig topplistepop har de på senare år mjuklandat i politisk folkpop. Väna harmonier och underfundigt vassa texter (som trudilutten om att tortera James Hetfield), gammaldags yta och form men dagsaktuellt innehåll (som Dance idiot dance, en drift med det högerextrema British National Party). Tur att de är så skickliga låtmakare, annars kunde de lätt avfärdas som plojiga plakatviftare.

Mavis

Mavis: Presented by Ashley Beedle and Darren Morris (!K7)
Mavis föddes i passionen för soulgospeldrottningen Mavis Staples och kom till stånd genom att producenterna Beedle och Morris skickade identiskt musikaliskt grundmaterial till en rad prominenta vokalister (Ed Harcourt, Kurt Wagner, Candi Staton, Sarah Cracknell, Edwin Collins…) som satte ord och melodi. Vilket Beedle/Morris sedan spann vidare på. Det blev tio rätt olika låtar med samma varmt, djupt souliga sound i botten (Beedle är ett geni i ämnet). Klart starkast är Saint Etienne-Sarahs bidrag.

Efterklang: Magic chairs

Efterklang: Magic chairs (Rumraket/Playground)
Till skillnad från många andra föll jag inte för Parades, Efterklangs förra skiva. Det blev bara för mycket av det storslaget orkestrala. Magic chairs bygger på mer direkta popstrukturer utan att för den skull ge upp de mustiga orkesterarrangemangen. En rimlig artpopväg att gå, med flera fina stunder - singelspåret Modern drift låter som om Philip Glass och Robert Wyatt gått samman. Men ibland blir det lite väl manierat, och för mig förblir debuten Tripper deras mästerverk.

The Knife: Tomorrow, in a year

The Knife med Mt Sims och Planningtorock: Tomorrow, in a year (Rabid/Border)
Att The Knife skulle tonsätta en nyskriven opera om Darwin var lika överraskande som självklart. Vilken dröm att få grotta ner sig i en sådan mångbottnat episk utmaning! En utmaning också för lyssnaren, vilket läger man än kommer ifrån. Men det sker verkligen ett möte här, uppstår ett nytt svindlande spänningsfält mellan operatradition och experimentell electronica. Med Olof Dreijers fältinspelningar från Amazonas som förunderligt konkreta hållpunkter. Ett sidospår måhända, men ett inspirerande sådant.

Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: Ali & Toumani

Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: Ali & Toumani (World Circuit/Playground)
Direkt efter 2005 års hyllade In the heart of the moon sammanfördes återigen koramästaren Diabaté och den nu av sjukdom märkta gitarristen Touré i en studio i London för en fortsättning. Ett halvår senare avled Touré, just som han lagt sista handen vid den egna skivan Savane. Ali & Toumani-skivan lades på is, och när den nu ges ut känns det först som en samling ofullbordade ansatser. Men spår efter spår växer och bäst är det när Buena Vista-basisten Orlando "Cachaito" Lopez adderar sitt kubanska sväng.

Nedry: Condors

Nedry: Condors (Monotreme Records) Till skillnad från triphop, jungle och grime har dubstep inte fått något bredare genombrott annat än via remixar. Londontrion Nedry lär väl heller inte bryta den barriären, men gör en god ansats med detta åtminstone inledningsvis lysande album. A42 är sylvass dubstep uppmjukad av försiktiga gitarranslag och sångerskan Ayu Okakitas Björk-aktiga röst. Apples & Pears tar samma tema ut på bråddjupa vatten. Sen spretar det lite för mycket på den korta skivan, men slutintrycket är ändå att Nedry bär på något stort.

FM Belfast: How to make friends

FM Belfast: How to make friends (Kimi/BAM)
Isländska FM Belfast har småhajpats i England för denna charmanta lilla debutskiva som låter som en mix mellan Calvin Harris kitsch-disco och The XX blygt viskande sovrums-indie. Smittande syntig popmusik med barnsligt driv och opretentiös approach, det senare manifesterat i två lika udda som stappliga (och egentligen helt onödiga) covers: en långsamt pratig Pump up the jam och en avig Killing in the name (Rage Against The Machines taggtrådshit, här kallad Lotus). Annars harmlöst rolig popmusik.

Massive Attack: Heligoland

Massive Attack: Heligoland (Virgin/EMI)
Jag trodde nog att den mediokra 100th window, i princip Robert Del Naja solo, var slutet för Massive Attack. Men Grant Marshall anslöt sig igen och nu, sju år senare, har de skrapat ihop till ett nytt album. Som är långt bättre. Stundtals briljant. Paradise circus med Hope Sandoval på sång är lika ruskig som genial. Tunde Adebimpe (från TV on the Radio) är klockren på ljuvliga Pray for rain. Men ibland skiner överarbetet igenom, det blir krångligt och riktningslöst. Ändå: en återkomst som spiller över av kreativa infall och givande input utifrån. Förutom nämnda gästvokalister hörs också trotjänare som Horace Andy och Martina Topley-Bird plus Damon Albarn och Guy Garvey (Elbow). Dessutom kan man ju notera den lyxiga lista på folk som funnits med i inspelningsprocessen men INTE hörs på den slutgiltiga skivan: Terry Callier, Jhelisa, Beth Orton, Elizabeth Fraser, Dot Allison…

Pantha du Prince: Black noise

Pantha du Prince: Black noise (Rough Trade/Border)
Någonstans mellan Murcofs djupt organiska electronica, Khonnors indie-ambient och Four Tets knorriga speldose-house finner vi tyske Hendrik Weber alias Pantha du Prince. Titeln på detta hans tredje album syftar på för människan ohörbara toner, naturens egna ljudsignaler som sägs varna för annalkande katastrofer. Och visst bärs hans musik fram av en slags arkaisk, mystiskt folkloristisk klang. Eller så har Weber bara hittat den felande länken mellan Detroit och Berlin - exakt så låter det nämligen.

Valravn: Koder på snor

Valravn: Koder på snor (Gateway/BAM)
Lite förenklat kan man se danska Valravn (med färöisk sångerska) som ett svar på det Garmarna och Hedningarna gjorde på nittiotalet i Sverige. Det vill säga att tänja folkmusiken i två samtidiga riktningar, dels bakåt mot det medeltida ursprunget, dels framåt mot dagens elektronik. Vevlira i sprakande möte med technobeats. Koder på snor (strängar) är Valravns andra och mycket starka album och har alla förutsättningar att bli deras rejäla crossover-genombrott.

Hot Chip: One life stand

Hot Chip: One life stand (Parlophone/EMI)
Det har i åratal hävdats att albumets tid är förbi. Att det är enskilt nedladdade låtar som kommer att gälla. Det där har jag aldrig trott på. Inte Hot Chip heller tydligen, trots att de ofta framstått som ett typiskt singelband med fantastiska låtar som And I was a boy from school och Ready for the floor.
One life stand, Londonkvintettens fjärde fullängdare, är just ett klassiskt genomarbetat och mångfacetterat popalbum. Tio sånger av högst skilda karaktärer som tillsammans bildar en logisk helhet ämnad att lyssna på i en given följd.
Och om Made in the dark senast var ett rätt hårt och skarpt album, så är One life stand betydligt mjukare, snällare – romantiskt till och med. Halvvägs in ligger en svit med lugna, reflekterande sånger där Hot Chip delvis helt lämnar det electrodanspop-territorium vi förknippar dem med.
Men det är öppningen som är sensationellt bra. Thieves in the night startar piggt och slagkraftigt med Alexis Taylors ljusa röst envetet mässande att "happiness is what we all want". Hand me down your love är än bättre: taktfast pådrivande trummor möter stråkar möter piano möter syntig bas i ett lysande hantverk som bara Hot Chip är kapabla till. Och sen I feel better, som flera redan jämfört med Kanye Wests 808-skiva nyligen. Med lyriskt upplyftande stråkar över ett klassiskt housebeat och härligt småcorny sång.
Senare dras så tempot ner, först försiktigt med den stadiumvänliga Brothers, sedan helt med den närmast Will Oldham-ska pianoballaden Slush. Medan fina Alley Cats låter som en typisk Robert Wyatt-sång (inte konstigt, de gav ut en gemensam ep ifjol).
Mot slutet ökar intensiteten, de smyger in lite dubstep i We have love och avslutar med den lite tuffare, mörkare Take it in, uppmjukad av killarnas stämsång.
50 minuter har resan tagit, en befriande oförutsägbar tripp sprängfylld av noggrant utplacerade detaljer i finurliga sammanhang. Ett ytterst moget album där Hot Chip lyckas förena yta med djup och elektroniskt driv med akustiska klangfärger. Musik som, i alla fall till stora delar, kommer till sin rätt just här, på detta album. (Publicerad i GP 100203.)

Dmitry Fyodorov: Shapeless

Dmitry Fyodorov: Shapeless (Adrian Recordings)
Den svenska duon med det förvillande ryska namnet gjorde sig ett namn 2008 när de släppte en gratislåt i månaden till visst uppseende. Nu kommer albumdebuten, tio instrumentalt elektroniska eskapader genom rätt mörka bakgator. Lite som stallkamraten Andreas Tilliander fast i stiliserat svartvitt och med ett lika piggt som klaustrofobiskt driv. Skivans centerpiece är det långa och envetet Kompakt-tuffande Centralia detour medan singelspåren Coconut office och Simcoe bjuder på lite mer melodiskt ljus. Bra! (Publicerad i GP.)

Four Tet: There is love in you

Four Tet: There is love in you (Domino/Playground)
Efter den mörka, råa och sammanbitna Everything ecstatic senast släpper Kieran Hebden på både tyglar och smilband, låter rytmerna flöda friare och rakare, melodierna sikta högre och energin brinna ljust och klart. Monstersingeln Love cry har en tung efterföljare i Sing!, där västafrikanska klanger paras med distinkta technobeats och plottrig sampladelica. Annat är mer svävande och stillsamt, men klubb-pulsen finns där hela tiden, under ytan. I mina öron den bästa utvecklingsväg Four Tet kunde ta! (Tidigare publicerad i GP.)

Jaga Jazzist: One-armed bandit

Jaga Jazzist: One-armed bandit (Ninja Tune)
Norska Jaga Jazzist har alltid halkat mellan genrestolarna: jazz? electro? progrock? postrock? Allt ryms under deras brokiga paraply, därav också deras attraktionskraft. Nya skivan är deras bästa hittills, storslagen och intensivt energisk, lika tät som halsbrytande tajt med pådrivande rytmer och envetet upprepade melodilinjer. Influenser som Steve Reich, Soft Machine/Robert Wyatt, Tortoise och Squarepusher trängs och trivs ihop. Allt med maestro John McEntire vid studiospakarna. (Tidigare publicerad i GP.)

Angélique Kidjo: Oyo

Angélique Kidjo: Oyo (Naive/Playground)
Hennes fars död nyligen väckte tanken hos Angélique Kidjo om en skiva med utgångspunkt i låtarna hon älskade som ung hemma i Benin. Det blev en salig mix av traditionella sånger, jazzballader, highlife och afrobeat, en Aretha Franklin-hit, en Santana, en fin gospeltolkning av Otis Reddings I got dreams to remember och så en hårt afrosvängande cover på funkmonstret Move on up. På tok för spretigt totalt sett men många starka enskilda spår och de roliga låtvalen gör det ändå till ett lyckat projekt. (Tidigare publicerad i GP.)

Nitzer Ebb: Industrial complex

Nitzer Ebb: Industrial complex (Major Records/Sound Pollution)
Parallellt med att ex-skivbolaget Mute ger ut två samlingsboxar med detta legendariska industrisyntband så kommer här Nitzer Ebbs första nya album på hela femton år. De öppnar urstarkt med Down on your knees – kargt och rått och stenhårt som vore det 1984 igen. Och så länge de håller sig till det här old school-receptet är det en storartad comeback. Men så envisas de med att dra tempot med jämna mellanrum, och då låter de plötsligt som ett taffligt plagiat av turnépolarna Depeche Mode. (Tidigare publicerad i GP.)

Alison: Duality

Alison: Duality (Electric Fantastic Sound)
Det förvånar inte att Göteborgsduon Alison började som en engångsgrej med Yazoo-covers. Hela detta debutalbum osar och vibrerar av den legendariska 80-talsduons varma syntsound. Magnus Johansson, tidigare hörd i liknande sammanhang under namnet Topgun, behärskar idiomet till fullo medan Karin Bolin Derne till och med sjunger i samma djupa tonläge som Alison Moyet. Just där går det kanske lite långt i Yazoovurmen, men låtar som Love fool, Disco dolly och There was a time håller högsta klass. (Tidigare publicerad i GP.)

William Vivanco: El mundo esta cambia'o

William Vivanco: El mundo esta cambia'o (Naïve/Playground)
William Vivanco har kallats Kubas bäst bevarade hemlighet, men kanske är det nu dags för ett genombrott för denne 34-åring från Santiago. Låtarna och bredden har han. Soundet är lika rootsigt som samtida och härligt pan-latinamerikanskt - det låter lika mycket brasilianskt som kubanskt när han kryssar mellan de karibiska öarna med djupa strandhugg in på kontinenten. Tankarna går till landsmannen Raul Paz och brassen Seu Jorge, saknas gör bara en tydligare personlig profil i den lite neutrala sången. (Tidigare publciead i GP.)

Delphic: Acolyte

Delphic: Acolyte (Cooperative/BAM)
Ränderna går tydligen aldrig ur Manchestertyget. Medlemmarna i trion Delphic var inte ens födda när New Order slog igenom och gick i blöja när The Hacienda peakade, likväl är släktskapet tydligt. Trots att de spelat in debuten i Berlin, med briljante producenten Ewan Pearson. Mixen av driven dansmusik och storslagen indierock kunde lätt kännas passé, men härligt pigga låtar och lika snygg som effektiv produktion lyfter det här till årets första lilla sensation. (Tidigare publicerad i GP.)

Lindstrøm & Christabelle: Real life is no cool

Lindstrøm & Christabelle: Real life is no cool (Smalltown Supersound/VME)
Lindstrøm följer upp den episka, långt utsvävande Where you go I go too med något helt annat, en samling djupt funky poplåtar i vintagesmart discoskrud. Han gör det med sjungande trotjänaren Christabelle vid sin sida och med Grace Jones, Giorgio Moroder och slimmad åttiotalsfunk i sinnet. Lika snyggt som svängigt. Skivan finns i olika utgåvor med diverse bonusmaterial, en med remixar (en briljant från Sally Shapiro), en med Lindstrøms utomjordiska 42-minutersversion av Little drummer boy! (Tidigare publciead i GP.)

The Xx - Live i Göteborg

Fantastisk uppvisning av The XX på Brew House igår kväll. Här min recension i dagens GP!

Matías Aguayo: Ay ay ay

Matías Aguayo: Ay ay ay (Kompakt)
Intressant nog görs dagens mest egensinniga elektroniska musik av latinamerikaner i Europa-exil. Efter Luciano, Villalobos och Gui Boratto är det dags att lyfta fram chilenskfödde kölnaren Matías Aguayo, vars andra soloalbum (vid sidan om betydlgit stramare skivor med duon Closer Musik) är en veritabel orgie i just egensinnighet. Snarare än programmerade beats bygger musiken på beatbox-tricks, corny körer, visslingar och skön humhum-sång. Ofta med tydliga latin- eller afroinfluenser. Lika udda som oemotståndligt.