Hot Chip: One life stand

Hot Chip: One life stand (Parlophone/EMI)
Det har i åratal hävdats att albumets tid är förbi. Att det är enskilt nedladdade låtar som kommer att gälla. Det där har jag aldrig trott på. Inte Hot Chip heller tydligen, trots att de ofta framstått som ett typiskt singelband med fantastiska låtar som And I was a boy from school och Ready for the floor.
One life stand, Londonkvintettens fjärde fullängdare, är just ett klassiskt genomarbetat och mångfacetterat popalbum. Tio sånger av högst skilda karaktärer som tillsammans bildar en logisk helhet ämnad att lyssna på i en given följd.
Och om Made in the dark senast var ett rätt hårt och skarpt album, så är One life stand betydligt mjukare, snällare – romantiskt till och med. Halvvägs in ligger en svit med lugna, reflekterande sånger där Hot Chip delvis helt lämnar det electrodanspop-territorium vi förknippar dem med.
Men det är öppningen som är sensationellt bra. Thieves in the night startar piggt och slagkraftigt med Alexis Taylors ljusa röst envetet mässande att "happiness is what we all want". Hand me down your love är än bättre: taktfast pådrivande trummor möter stråkar möter piano möter syntig bas i ett lysande hantverk som bara Hot Chip är kapabla till. Och sen I feel better, som flera redan jämfört med Kanye Wests 808-skiva nyligen. Med lyriskt upplyftande stråkar över ett klassiskt housebeat och härligt småcorny sång.
Senare dras så tempot ner, först försiktigt med den stadiumvänliga Brothers, sedan helt med den närmast Will Oldham-ska pianoballaden Slush. Medan fina Alley Cats låter som en typisk Robert Wyatt-sång (inte konstigt, de gav ut en gemensam ep ifjol).
Mot slutet ökar intensiteten, de smyger in lite dubstep i We have love och avslutar med den lite tuffare, mörkare Take it in, uppmjukad av killarnas stämsång.
50 minuter har resan tagit, en befriande oförutsägbar tripp sprängfylld av noggrant utplacerade detaljer i finurliga sammanhang. Ett ytterst moget album där Hot Chip lyckas förena yta med djup och elektroniskt driv med akustiska klangfärger. Musik som, i alla fall till stora delar, kommer till sin rätt just här, på detta album. (Publicerad i GP 100203.)