The Crêpes: What else?

The Crêpes: What else? (Information/Border)
Ena halvorna av två av Göteborg främsta stoltheter, Fredrik Lindson från The Embassy och Dan Lissvik från Studio, har gått samman för en kort och anspråkslös men högst smaklig liten skiva. Ekon hörs av Stone Roses och dylikt men också av Go-Betweens skevt smågnälliga sommarpop liksom av klassisk surfpop med söta körer. Titelspåret är den riktiga pärlan, en omedelbar favorit, där övriga sju spår mer framstår som trivsamma bagateller vars luftiga grooves då och då genomskärs av behövligt mörkare stråk.

Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky

Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky (Chimera)
76 år ung har Yoko Ono satt samman en ny upplaga av bandet hon en gång hade med John Lennon, nu med gemensamma sonen Sean som närmaste partner. Och plötsligt känns hon angelägnare än på årtionden. Här växlas obekymrat mellan postpunkigt skrammel, malande funk, tajt electro och stillsamma pianostycken. Ono själv sjunger, ylar och deklamerar omvartannat, alltid med stark närvaro och en karg men distinkt pondus. Lustfylld och spännande musik som väcker lust att gräva bakåt i Yoko Onos spretiga katalog!

Simian Mobile Disco: Temporary pleasure

Simian Mobile Disco: Temporary pleasure (Wichita/BAM)
Egentligen har engelska Simian Mobile Disco inget alls att komma med. Inget eget. Däremot fungerar de ypperligt som en slags levande sampler på rådande trender i klubbmusikvärlden. Lite Get Physical-vibbar här, lite Audion-beats där. Och får med kreddigt folk som Jamie Lidell, Telepathe och Hot Chips Alexis Taylor på tåget. Bäst blir det i den små-corny Audacity of huge med Yeasayers Chris Keating på sång.

Felix Da Housecat: He was king

Felix Da Housecat: He was king (Nettwerk)
Nej, titeln är ingen hyllning till kungen av pop, möjligen till den något bedagade tronaspirant som besjungs i singel- och öppningspåret We all wanna be Prince. Eller den äldre regent som åkallas i tunga Justice-liknelsen Elvis. I övrigt är det ungefär som vanligt när vår käraste electrohousekatt är i farten: brokigt och småfånigt och halsbrytande skarpt i kurvorna. Men det saknas en musikalisk röd tråd, lite som en samling stilstudier i alla tänkbara riktningar. Rätt kul om man är på det humöret, tröttande annars.

Fela Kuti återutges, 45 gånger om!

Skön rubrik där på dagens Pitchfork: "Forty-five Fela Kuti albums to be reissued". Bara sådär liksom. Tydligen ska amerikanska Knitting Factory ge ut i princip allt med kungen av afrobeat under de kommande 18 månaderna. På vinyl dessutom. En dyr framtid stundar fansen.

Warp20 - Recreated/Chosen

Warp20 - Recreated/Chosen (Warp/Border)
Ok, om någon missat det så firar den epokgörande engelska skivetiketten Warp imponerande tjugo år i dagarna, bland annat med två dubbel-cd-samlingar som släpps 28 september. (Det finns förstås även en lyxbox-version med bägge skivorna plus en trio tiotumsvinyler med outgivna pärlor ur arkiven.)
Den ena heter Recreated och utgörs av 21 nyinspelade tolkningar av Warp-låtar gjorda av nya och gamla Warp-akter. Det borde vara jättekul. Men jag vet inte, inte ens att läsa låtlistorna lockar särskilt. Många av låtarna är av det rätt obskyra slaget och det förvånar också att det så ofta känns förutsägbart. Jag menar, att höra Bibio tolka ett spår av själsfränderna i Boards of Canada, eller Tim Exile ett av Jamie Lidell - det uppstår liksom ingen spänning.
Och när nu Seefeel (wow!) skulle återförenas för att göra något nytt tillsammans, varför då välja ett spår av rockiga Maximo Park – som jag aldrig fastnat för? Och, för att fortsätta på samma gnälliga linje, vilken besvikelse att det första spår jag verkligen kastar mig över, Luke Viberts remix av LFO:s ärkeklassiker med samma namn, inte tillför något alls.
Kanske är hela idén feltänkt. Warp har ju aldrig ägnat sig åt att blicka bakåt, alltid framåt. (Förutom senast de firade förstås, då tio år.) Men visst, Mira Calix gör åtminstone en klart suggestiv remake av redan nämnda Boards of Canadas mästerverk In A Beautiful Place Out In The Country. Och det finns säkert fler pärlor som väntar på upptäckt.
Men betydligt mer givande är då, lite otippat, den rena retrospektivvolymen Chosen, där den ena skivan helt sonika är de tio spår som Warp-fans kollektivt valde i en webbomröstning. Och den andra ett mer personligt urval av Steve Beckett, en av labelns grundare.
Här påminns vi om storheten i Aphex Twins förunderligt klara kompositioner, den pastorala känslosamheten hos Boards of Canada, lekfullheten hos Squarepusher, Plaids elegans, Luke Viberts till synes nonchalanta driv, Autechres komplexa mörker, Clarks svindlande knivskärpa.
Det är faktiskt så att jag baxnar. Än en gång.

Javed Bashir - fantastisk pakistansk sångare

Fick, apropå en liknande grej, ett tips av brittiska skribenten Ken Hunt att kolla upp
ett YouTube-klipp med pakistanske sångaren Javed Bashir - och det var baske mig bland det grymmaste jag hört! Kolla in själva här!

The Very Best: Warm heart of Africa

The Very Best: Warm heart of Africa (Moshi Moshi/BAM)
Det har bubblat några år kring den lilla indiescen som kallas tropical (minns albumet med A J Holmes häromåret) och därifrån kommer nu vad som måste kallas blogg-generationens Graceland - för att dra en oundviklig parallell till Paul Simons sydafrikanska utflykt anno 1986. The Very Best är ett möte mellan den svensk-franska electrohouseduon Radioclit och den malawiske sångaren Esau Mwamwaya, och är en lika enkel som smittande mix av afrikansk tradpop och europeisk electro komplett med gästspel av Ezra Koenig från Vampire Weekend och MIA. Tops!

Speed Caravan: Kalashnik love

Speed Caravan: Kalashnik love (Real World/Playground)
Oud-ekvilibristen Mehdi Haddabs nya rock'n'roll-band Speed Caravan (vid sidan om likartade DuOud) var ett av de tyngsta inslagen på försommarens Clandestinofestival. Hendrix-aktig teknik på lutan och lika electrorockig som rai-ig uppbackning. Kul, drivet, energiskt och kryddat med logiska covers: The Chemical Brothers hit Galvanize och The Cures gamla Killing an arab med Rachid Taha på sång. Liksom live leder skivan efter ett tag till viss övermättnad men i mindre doser är det häftig lyssning.

Massive Attack: Splitting The Atom EP

Massive Attack: Splitting The Atom EP (Virgin)
Typ hundra år sedan den gravt undermåliga skivan 100th Window (nja, 2003 var det visst) är Massive Attack på gång igen med ett album utlovat till februari men först denna fyrspåriga ep med kommersiell release satt till 5 oktober.
Efter ett par rätt trevande originalspår, först och bäst det långsamt och högtidligt framskridande titelspåret med Horace Andy som en av flera sångare, sedan den lika långsamma Pray for rain (gästad av Tunde Adibempe från TV On The Radio) som inte riktigt verkar veta åt vilket håll den ska ta vägen, så följer ett par remixar av, får man förmoda, kommande albumspår.
Och nu börjar det riktigt intressanta, dels för att det är idel svenskar bakom versionerna, dels för att det är nu det lyfter musikaliskt. Psyche med trotjänerskan Martina Topley-Bird på härlig sång ges en präktigt Fever Ray-klaustrofobisk inramning av paret Van Rivers och The Subliminal Kid (inte att förväxla med That Subliminal Kid som ju är DJ Spooky aka Paul D Miller), som den namnkunnige kanske råkar veta jobbar med just Fever Ray.
Inte lika omedelbart stark men likväl bra är Christoffer Bergs remix av Bulletproof love, gästad av en pratsjungande Guy Garvey.

Julian Plenti... is skyscraper

Julian Plenti: Julian Plenti... is skyscraper (Matador)
Riktigt vad som ligger bakom att Interpol-sångaren Paul Banks ger ut ett soloalbum under halvhemlig pseudonym vet jag inte (än mindre vad som menas med skivtiteln – anyone?), bara att det känns konstigt och orättvist att den hittills passerat så obemärkt. Av skivans lite spretiga karaktär kan man göra gissningen att det var ett sätt att testa vingarna åt lite olika håll utan den press det innebär med ett så pass sound-nischat band som Interpol. Nå, riktigt bra tycker jag, med några undantag, att det här är. Öppnande trion med Only if you run, den kantiga Fun that we have och den tungt dramatiska Skyscraper är direkt lysande!

The Feelies: Crazy Rhythms + The Good Earth

Antar att fler än jag genom åren fascinerats av The Feelies lätt mytomspunna debut Crazy Rhythms från 1980. Härligt oskuldsfull och rytmiskt driven garagepop. Faktiskt lite som en uppföljare till The Modern Lovers ännu mer klassiska debut, utgiven fyra år tidigare. I samband med att The Feelies återförenats för en serie konserter återutges Crazy Rhythms av Domino, tillsammans med den senkomna uppföljaren The Good Earth (från 1986) som jag inte hade hört tidigare. Medproducent här var Peter Buck från R.E.M., ett stort fan av gruppen, och dennes inflytande hörs tydligt. Associationerna här går omväxlande till tidiga R.E.M. och till Dean Warehams Luna - ett av undertecknads stora favoritband (R.I.P.!). Inte i klass med debuten, men kul att höra och med flera fina stunder. Mer info här.

The Orb: Baghdad Batteries

The Orb: Baghdad Batteries (Malicious Damage)
Efter den förvånansvärt poppiga The Dream senast har allas vår rytmdoktor Alex Paterson återförenats med studiopartnern Thomas Fehlmann för en fortsättning på deras fina Kompakt-platta Okie Dokie från 2005. Titeln har inget med dagens Iraksituation att göra, utan syftar på två tusen år gamla arkeologiska fynd av ett slags primitiva batterier i Mesopotamien. Tydligen är musiken gjord till en tysk film, men ges även ut i sin egen rätt – skivbolaget drar paralleller till Pink Floyds album More, som ju också levde ett parallellt liv som filmsoundtrack och artisalbum. Nå, musikaliskt är det ett litet kliv bort från de typiskt Kompakta schaffel-rytmerna från Okie Dokie (även om de finns här också), fram träder istället – faktiskt – mer Pink Floyd-skt bubblande och brusigt pulserande rytmer men i kombination med klassiskt Orb-iga dubvirvlar och skönt framlunkande beats. Inget fantastiskt men klart hörvärt.

Parov Stelar: Coco EP

Parov Stelar: Coco EP (Etage Noir)
Jag vidhåller: Parov Stelar kanske inte ligger i någon frontlinje och avfyrar nydanande projektiler, han kommer knappast heller att uppnå någon slags legend- eller kultstatus. Men, han gör underbart catchy, fyndig, driven samplingshouse. Som en försmak inför ett kommande album släpps nu en ep med fyra nya låtar, alla typiska Parov-produktioner med swingjazzigt sväng och på Let's roll lite charmigt Calvin Harris-stuk.

Zimmes: Zimmes

Zimmes: Zimmes (Ezra Infotainment)
Nya göteborgskvartetten Zimmes, med bland andra gitarristen Jonas Lundberg från Räfven och violinisten Max Wulfson, spelar klezmer med modernt anslag och folkrockig sättning (bas, trummor, gitarr och fiol - inget blås) utan att för den skull avvika radikalt från traditionen. Tio av tolv spår är därtill traditionella, men en del orientaliska inslag friskar upp liksom det skönt intima och rootsigt mustiga soundet. En stark och förtroendeingivande debut – däremot tillför inte sången, på två av låtarna, något alls.

Fontän: Winterhwila

Fontän: Winterhwila (Information/Border)
Andra albumet från denna göteborgsduo (Jesper Jarold och Johan Melin) ges ut på Studios egna skivbolag och är ett rejält kliv både framåt och närmare just Studios rytmiska sfärer, med en rätt säregen mix av psykedeliska gitarrer, dubbig balearica, Morricone-vibbar, 70-talsfolkprogg och svepande elektronik. Låtar som Backustugu, ...You too och Neanderthaler går på ständig repeat just nu!

Blänk: You've never been to Sápmi

Blänk: You've never been to Sápmi (Grind Records)
Jo, jag har visst varit i Sameland men inte minns jag att det lät så här? Lule-gänget Blänk bjuder på lättviktig men ytterst stilsäker och effektiv klubbpop med omväxlande drag av hiphouse, electro och nutida trashig eurodisco. Helt utan etnoinslag kan påpekas. Riktigt bra, soundmässigt snyggt och låtmässigt starkt, men varför fjanta till det så med skojsigt skivomslag och kitschig vocodersång? Hade de vågat ta sig själva på lite större allvar hade det blivit än vassare.