El Perro Del Mar: Love is not pop

På lördag ser jag fram emot El Perro Del Mars gig i Göteborg, i Foajébaren. Minialbumet skriver jag om i dagens webbutgåva av Sonic, se här! En finfin liten skiva där Rasmus Hägg (halva Studio) hjälper henne in på lite nya banor. (Konserten var bättre än jag hade vågat drömma om: se min recension i GP här!)

The Whitest Boy Alive: Rules

The Whitest Boy Alive: Rules (Bubbles/Border)
Erlend Øye från norska duon Kings of Convenience driver sedan några år detta Berlinbaserade band vars enkla men genuint sympatiska funkpop jag är svårförklarligt svag för. Inspelat rakt upp och ner tycks det, med härligt funkigt basspel, skönt torrt trummande, snärtigt minimalistiskt gitarrspel och så Øyes ljusa, lite nördiga sång. Lysande låtar som Courage, Keep a secret och High on the heels har gått varma här hemma i flera veckor nu.

Pet Shop Boys: Yes

Pet Shop Boys: Yes (Parlophone/EMI)
Efter ett oroväckande såsigt första intryck har Yes vuxit till ett av PSB:s bästa album, om än med en del skönhetsfläckar. Låtmaterialet är oerhört jämnstarkt, från sköna singeln Love etc till Tchaikovskij-samplande All over the world, Did you see me coming med Johnny Marrs glimrande gitarrspel och vackra More than a dream. Ändå. Jag skulle faktiskt vilka höra ett PSB som vågar lite mer soundmässigt - beats bara snäppet roligare än Malena Ernmans steloperererade operatechno är inte okej.

Röyksopp: Junior

Röyksopp: Junior (EMI)
Förra skivan »The understanding« var en typisk växare. Först noterade jag mest de där spåren som verkligen stack ut, främst då den briljanta »What else is there?« med Karin Dreijer Andersson. Men efterhand kom jag allt oftare på mig själv att lägga på hela skivan gång på gång, sträcklyssnade, njöt, och det hela landade i ett av 2005 års bästa album.
Fyra år senare är det dags för den norska duons tredje album, »Junior«. Det första som slår mig nu är vilket särpräglat sound de mejslat fram genom åren. Det hörs direkt att det är Röyksopp i farten, utan att det för den skull känns tjatigt eller daterat.
De kastar sig rakt ut med lättsamma singelspåret »Happy up here«, fyllig uppe i molnen-pop utan större pretentioner än att sätta stämningen. »The girl and the robot« med Robyn känns betydligt tyngre och målinriktad, mycket stark trots att jag inte är helt såld på hur den hårdstajlade svenska r&b-prinsessans röst matchar Röyksopps lite spjuveraktiga sound.
»Vision one« är ett av flera lite lugnare spår, men härligt knorrigt och närmast skarpt elektronisk – här liksom på flera andra håll drar de lite åt samma håll som danske producenten Trentemøller. På »This must be it« söker de efter en repris för Dreijer Andersson, och de kommer riktigt nära. Hennes lite skeva röst är verkligen som gjord för Röyksopp, bidrar med mystik och kantighet till det mjukt bubbliga. Hon sjunger även på »Tricky tricky«, ett rätt hårt och inte lika lyckat spår där sång och musik mer tar ut varandra än kompletterar. Lykke Li dyker också upp på den av svenska vokalissor dominerade skivan, men i närheten av Dreijer Andersson bleknar ju de flesta.
Som helhet känns även »Junior«, liksom »The understanding«, som en skiva som kommer att fortsätta växa. För det är uppenbarligen inte av lathet som Svein Berge och Torbjørn Brundtland dröjer fyra år mellan varje album. Musiken är minutiöst genomtänkt och elegant detaljerad, och albumet ypperligt arrangerat för att göra en härlig upplevelse av de drygt femtio minuter det hela pågår.
Möjligen tappar skivan lite för mycket i tempo ibland, fastnar lite i ett anonymt utsmetat Moby-ballad-land när jag hellre skulle höra dem fokusera mer på de där avskalat knorriga charmpillren.

Gui Boratto: Take my breath away

Gui Boratto: Take my breath away (Kompakt/Dotshop.se)
Instrumental house och techno kan vara väldigt grå och strikt musik, även som bäst. Brasilianske Gui Borattos musik är något helt annat, ivrigt sprudlande i bjärta färger och kryllande av ystra melodier och fantasieggande ljud. Take my breath away följer på och överträffar den hyllade debuten Chromophobia och det är löjligt roligt att följa med i musiken, att låta sig överraskas av de ständiga små vändningarna, lika , eleganta som äventyrliga. Härligt!

Alif Tree: Clockwork

Alif Tree: Clockwork (Compost/Border)
Såväl min gamla favoritetikett Compost som den nu- och electrojazz som är dess märke har halkat ur fokus på senare år. Men en av Composts nyligen tillkomna akter är fransmannen Alif Tree, här aktuell med sitt fjärde album. Han rör sig lite i samma trakter som svenska Koop, växlar mellan klubbig jazz, salongsrökig blues och elegant loungemusik. Bra, även om jag gärna hade sett lite skarpare gästvokalister. Å andra sidan jämför jag då med förra skivan, där han samplade Shirley Horn och Nina Simone.

Fever Ray: Fever Ray

Fever Ray: Fever Ray (Rabid/Border)
Det mest skrämmande jag hört om Karin Dreijer Andersson är att hon länge hade komplex för sin sångröst. Den i särklass häftigaste rösten i svensk popmusik. Skev, visst, men ändå så klockrent precis. Och så egenartat udda i intonation att den blir alldeles … ja, självklar. En röst utan vilken The Knife skulle vara något helt annat. Liksom förstås även Fever Ray, hennes nu aktuella soloprojekt.
Nästan lika skrämmande är att se henne spökmålad i den lågmält hårresande videon till If I had a heart. Men de rörliga bilderna känns nästan som overkill. Jag menar, musiken är fullt tillräcklig att på egen hand vagga in lyssnaren i en bisarrt behaglig atmosfär av dunkel klaustrofobi.
Fever Ray är på flera vis en logisk fortsättning på The Knifes senaste skiva Silent shout. Mörkret är detsamma, bara djupare, men tempot är genomgående lågt och där Silent shout tycktes fokusera på det strikt maskinella så känns Fever Ray påtagligt organisk och, just, febrigt drömsk.
Även texterna griper tag. Ofta byggda kring lösryckta noteringar ur vardagen: hon kastar pinnar på skator som skrattar tillbaka, hon diskuterar maskindisktabletter över telefon med en vän, hon cyklar och ser Globen skifta färg i novemberdiset.
Till synes banala rader som "I'm very good with plants/When my friends are away/They let me keep the soil moist", ur den briljanta When I grow up, får en tyngd som en avgörande scen i en psykologisk thriller.
Tempot är som sagt dämpat, ibland nästan provocerande släpigt. Något spår påminner om Joy Division med dystert ekande rytmer och ödsliga atmosfärer.
Men i allt mörker och svärta finns en kraftigt pulserande livskraft och gnistrande berättarglädje. (Som faktiskt för tankarna till den amerikanske skräckdiktaren Edgar Allan Poe.) Och det var länge sedan jag greps så starkt, så fysiskt, av musik. Inte alltid på ett helt behagligt vis, men definitivt äkta.
(Publicerad i GP 090318.)

Ben Klock: One

Ben Klock: One (Ostgut Ton/Dotshop.se)
Den berlinska labeln Ostgut Tonträge är på stark frammarsch som en av de hetaste i technovärlden och levererar här årets hittills starkaste album i ämnet med Ben Klocks (även bekant hos BPitch Control) efterlängtade fullängdsdebut. Musik med stora doser mystik och rymd och så en mjukt fluffig känslighet som kontrast till det mörkt, bastungt, brusigt, febrigt elektroniska. Till stora delar alldeles lysande och det snuddar vid den där exklusiva betygsfemman.

Client: Command

Client: Command (Subspace Communications/ Playground)
Det bara rullar på för Client, den kvinnliga electropoptrion från London. Fyra album plus ett remixdito och oavbrutet turnerande sedan 2003. Command innebär inga radikala avsteg från deras distinkt brittsyntiga sound, men visst har en del The Cure-postpunkvibbar börjat smyga sig in och nog har de dragit sig mot ett tyngre och nästan smutsigt sound. Jag gillar det. Lägg till en ovanligt hög lägstanivå och åtminstone en riktig hit i singeln Can you feel så har vi deras bästa album sedan debuten.

Ladomir: Ladomir

Ladomir: Ladomir (www.ladomir.se)
Under några år på mitten av åttiotalet var göteborgska Ladomir ett av de mest lovande svenska new wave-banden, balanserande mellan det arty (cello och fiol!), det mörkt skeva och det lättuggat syntpoppiga. Sen bara la dom av. Tills häromåret, när de återförenades på scen och nu har spelat in ett debutalbum. De blandar gammalt material med nyskrivet och ofta är det både nervigt och bra. Låtar som Stora svarta hus, Lust och Den lyckliga människan är vitala ekon av en spännande tid i svensk musik.
Skivan finns för gratis nedladdning på deras hemsida!