Pacific!: Reveries

Pacific!: Reveries (Dolores/Virgin)
"Hur är den då?" undrade redaktörn i ett mejl för några veckor sen, när jag just fått skivan i lådan. "Skön! Härlig! Rolig!" svarade jag. Ett första intryck som stått sig ganska väl sedan dess.
Som så många bra projekt tycks göteborgsduon Björn Synneby och Daniel Högberg ha startat som en lek, en verklighetsflykt, ett förutsättningslöst prövande. Infallen var till för att följas upp och inget kunde var för töntigt eller för galet.
När konkreta - och bra - låtar började ta form var tanken först att enbart släppa musiken på vinylskivor i småupplagor. Men den stadigt växande hajpen i främst bloggosfären väckte tanken på ett riktigt album: Reveries, drömmerier, och det låter precis som det heter. Som när två musikälskande killar gömt sig från den till synes ändlösa Göteborgshösten (eller vad det nu är som pågår) i en källare/pojkrum/studio och bjudit in sina hjältar till en säregen dans: Beach Boys, sjuttiotalistisk softrock, italodisco, fransk elektronisk pop à la Sébastien Tellier, Air och Phoenix.
Lyxpop i charmig lo-fi-version med syntetiska handklapp och trummaskinsrytmer jämte perfekta "oo-oo-oh"-körer, där låtar som Sunset Blvd och Number one är klockrent uppdaterade Beach Boys-hyllningar, Runway to elsewhere ekar distinkt av Air och Hold on för tankarna till ELO eller 10 CC.
De mångskiftande sångerna skiner som skeva plastpokaler i ett hemmabyggt prisskåp, bubblar som den nervösa energin hos hormonstinna ungdomar på havskryssning, sprudlar som den syntetiskt smakande läsken ur sjuttiotalets sodastream-apparater.
Möjligen falnar charmen på vissa av spåren efter några lyssningar tillräckligt för att avslöja en del svaga punkter och ytligheter i duons låtknåpande, samtidigt är det just spontaniteten och den obekymrade naiviteten som är Pacifics styrka.
"Som om ett par seglarskor fått skivkontrakt" beskrev Jan Gradvall inte helt galet och väldigt roligt hur det här låter. Som om Brian Wilson sjöng om fyrans spårvagn till Saltholmen, kompad av Air. Säger jag.
(Publicerad i GP 080227)

Sascha Funke: Mango

Sascha Funke: Mango (BPitch Control/Dotshop.se)
Berlinaren Sascha Funkes musik är egentligen oerhört enkel. Banal närmast. Ofta bara en kort loopad melodislinga, en rytm och så några ljudliga utsmyckningar som kommer och går. Ändå fastnar man direkt. Han lyckas så väl hitta den där svåra balansen mellan varm emotionalitet och maskinell precision. Mango är hans andra album (nästan fem år sedan sist) och har både en mogen mjukhet och rondör och en musikalisk pondus över sig som inte fanns där på föregångaren. En jämnstyrka som imponerar.
(Publicerad i GP 080220)

Miss Kittin: Batbox

Miss Kittin: Batbox (Nobody's Bizzness/Border)
Coolt pratsjungande fransyskan Ms Caroline Hervé slog igenom som gästvokalist åt bland andra Golden Boy och Felix Da Housecat och belades kvickt med epitetet drottning av electroclash. Batbox är Kittins andra soloalbum och tar henne mot allt mörkare och råare tongångar. Singeln och albumöppnaren Kittin is high är klassiskt stompig electrohouse, men merparten av skivan bygger på ett närmast postpunkigt driv och en hel del goth-vibbar. Bra, men ytterligare någon klockren hit hade lyft det hela ännu högre.
(Publicerad i GP 080213)

Justus Köhncke: Safe and Sound

Justus Köhncke: Safe and Sound (Kompakt/Dotshop.se)
Med Doppelleben bröt Justus Köhncke en mjuk fåra genom den tyska techno-isen med sitt varmt intima sound. På nya Safe and sound släpper han det allra mest gulliga och fluffiga från då och ger sig ut på större musikaliska djup. Discon finns där i botten, men mer nedtonad och i dova färger. Love and dancing låter som något bortglömt Kraftwerk-spår, medan Parage doftar bråddjup vintagedisco. $26 drar åt klassisk Detroit och Yacht är arketypisk Köhncke-dub. Ytterst brett spektrum således, och faktiskt snäppet starkare än Doppelleben.
(Publicerad i GP 080213)

Hot Chip: Made in the dark

Hot Chip: Made in the dark (EMI)
Det ligger nära till hands att att hävda att popbranschen är besatt av coolhet. Men det finns en minst lika viktig andrasida av myntet: nördarna. Pojkarna (oftast) med glasögon, stickade tröjor och krum hållning. Pularna. Hemmaknåparna. Dom som stannar inne och har verkstad istället för att hänga ute och snacka.
De fem pojkarna i Hot Chip hävdar bestämt att deras närmast parodiska nördutstrålning är helt naturlig. Jag tror dom. Deras musik är så där stelt och bakvänt anti-cool att den, ja faktiskt, blir cool.
Dessutom är de absurt konsekventa i sitt egensinne. Man skulle lätt kunna vända på ordningen på deras härmed tre album utan att någon skulle reagera. Debuten Coming on strong gavs ut 2004 utan större genomslag. Vilket istället kom med uppföljaren The warning två år senare, som låg högt på mångas årsbästalistor för 2006.
Nya Made in the dark fullbordar en trilogi av charmant, lekfull och stundtals alldeles briljant danspop. Albumets självklara centerpiece är den omåttligt bedårande singeln Ready for the floor, vars ärtigt studsiga syntdriv och busenkla melodislingor ju kan förgylla den mest grådaskigt plus tre-gradiga februarimorgon. Årets låt redan.
Tyvärr håller inte hela skivan samma klass. (Det vore nåt…) Snarare varvas skyhögt med förbryllande tamt, där det mest förbryllande ändå är att allt funkar som en logisk helhet. Såväl den stora spännvidden (från dansant electro till softrockballader) som den skiftande låtkvaliteten liksom passar in i Hot Chips image, om det nu är en sådan.
Detta sagt är det svårt att komma runt det faktum att helhetsintrycket av Made in the dark inte är lika starkt som av The Warning senast, kanske delvis på grund av högre förväntningar. Men den skeva, torra, precisa elegansen i låtar som Touch too much, Hold on och Don’t dance räcker mer än väl för att få en musiknörd som undertecknad på fall.
(Publicerad i GP 080206)