Goldfrapp: Head first

Goldfrapp: Head first (Mute/EMI)
Jag har aldrig blivit riktigt klok på Goldfrapp. Älskar hälften av vad de gör, ryser åt annat. Här har duon skakat av sig det tripfolkflummiga från förra skivan för en oförfärad djupdykning i ett farligt kitschbalanserande åttiotal. Hemska singeln Rocket låter som Van Halen och Samantha Fox i ohelig allians, men oftast funkar det långt bättre. Mer återhållsamma spår som Believer och den Tracey Thorn-iga Dreaming är alldeles utsökta, och sprudlande Alive är oemotståndlig. Men lite schizofrent är det allt.

Amparo Sánchez: Tucson-Habana

Amparo Sánchez: Tucson-Habana (Wrasse/BAM)
Amparanoia var hennes partyband, ett drivet kollektiv som hörde till Barcelonascenens giganter. När Amparo Sánchez nu går solo är approachen delvis en annan, mer hudnära och reflekterande. Och med ny musikalisk klangbotten: skivan spelades in omväxlande i det mexikanskt doftande Tucson och i Havannas klassiska Egrem-studio, med herrar Burns och Convertino från Calexico som ständiga sparringpartners. En logiskt möte mellan traditioner som landar elegant och tryggt i sångerskans säkra famn.

Faudel: Bled Memory

Faudel: Bled Memory (Wrasse/BAM)
Liksom nyligen Khaled blickar den betydligt yngre Faudel (lille raiprinsen kallad, jämte cheb-kungar som Khaled, Hasni och Mami) bakåt och hemåt. För även om han är uppvuxen i Paris förorter har ursprunget i Algeriet präglat honom, vilket han här betonar med relativt tidstrogna tolkningar av äldre rai-klassiker. Ett rejält steg framåt för en artist som tenderat att överanpassa sitt sound för europeiska öron. Men i jämförelse med nämnda kungar ter sig prins Faudel fortfarande aningen lättviktig.

Mavis – Presented by Ashley Beedle and Darren Morris

Mavis – Presented by Ashley Beedle and Darren Morris (!K7/VME)
Mavis föddes i passionen för soulgospeldrottningen Mavis Staples och kom till stånd genom att producenterna Beedle och Morris skickade identiskt musikaliskt grundmaterial till en rad prominenta vokalister (Ed Harcourt, Kurt Wagner, Candi Staton, Sarah Cracknell, Edwin Collins…) som satte ord och melodi. Vilket Beedle/Morris sedan spann vidare på. Det blev tio rätt olika låtar med samma varmt, djupt souliga sound i botten (Beedle är ett geni i ämnet). Klart starkast är Saint Etienne-Sarahs bidrag.

Kailash Kher & Kailasa: Yatra

Kailash Kher & Kailasa: Yatra – Nomadic souls (Cumbancha/Colectivo-BAM)
Den musik som når hit från Indien är ofta, om vi generaliserar, antingen klassisk traditionsmusik eller klatschig bollywoodpop. När sångarstjärnan Kailash Kher nu ger ut sitt första internationellt lanserade album möts de två världarna, filmhitsens färgrika utlevelse matchas med jordnära akustisk reflektion. Ofta blir det riktigt bra, låtar som Jhoomo re och Tauba tauba är klockrena. Men ibland känns det som att viljan att tillfredsställa västerländska lyssnare tar över. Då stannar det vid anonym funkig pop.

Chumbawamba: Abcdefg

Chumbawamba: Abcdefg (Westpark/BAM)
Det förvillande namnet matchar verkligen detta engelska bands musikaliska spretighet. Via anarkistisk postpunk och klubbig topplistepop har de på senare år mjuklandat i politisk folkpop. Väna harmonier och underfundigt vassa texter (som trudilutten om att tortera James Hetfield), gammaldags yta och form men dagsaktuellt innehåll (som Dance idiot dance, en drift med det högerextrema British National Party). Tur att de är så skickliga låtmakare, annars kunde de lätt avfärdas som plojiga plakatviftare.

Nedry: Condors

Nedry: Condors (Monotreme Records)
Till skillnad från triphop, jungle och grime har dubstep inte fått något bredare genombrott annat än via remixar. Londontrion Nedry lär inte bryta den barriären, men gör en god ansats med detta åtminstone inledningsvis lysande album. A42 är sylvass dubstep uppmjukad av försiktiga gitarranslag och sångerskan Ayu Okakitas Björk-aktiga röst. Apples & Pears tar samma tema ut på bråddjupa vatten. Sen spretar det lite för mycket på den korta skivan, men slutintrycket är ändå att Nedry bär på något stort.

Autechre: Oversteps

Autechre: Oversteps (Warp/Border)
Akter som Aphex Twin, Underground Resistance, LFO och Basic Channel må ursäkta. Tyngst och mest långlivad kredd i technosfären har ändå Autechre, duon från Rochdale strax norr om Manchester.
I snart tjugo år har Rob Brown och Sean Booth med aldrig sinande lust och precision utmanat, förundrat, förvirrat, förfärat och förtjusat omvärlden med sin musik. De första skivorna drog tydligt åt ambient i enlighet med dåtidens "intelligent dance music", men med början kring 1995 års Tri Repetae vek duon av på en allt mer egensinnig bana, mot en allt komplexare, radikalare och mer ljudkonstlig musik.
Snart var vi rätt långt borta från såväl dansgolv och klubbar som chill out-lounger. Det här var musik för fokuserat lyssnande med hifi-hörlurar. Avancerad klanglig och rytmisk utforskning på djuphavsnivå. Stundtals gick det så långt att det nästan tog emot att lyssna. Det blev för svårt, för strukturlöst, för svårgenomträngligt.
Oversteps, Autechres tionde regelrätta album i ordningen, visar sig dock vara ett litet men ganska tydligt kliv bort från den värsta kargheten och uppbrutenheten, tillbaka mot ett varmare, fylligare, mer konkret sound.
Nästan så att man blir lite besviken. Först. Sen kastar man sig ut, sugs in i deras unika ljudvärld – så oöverträffat mångbottnad och livfull att den känns som en musikens motsvarighet till filmens 3d-teknik.
Inledande R Ess (jodå, titlarna är lika kryptiska som någonsin) börjar i total tystnad, kommer stegrande som en annalkande tyfon vid horisonten, sveper in lyssnaren i disig dramatik, dör sedan bort, lämnar rum för Ilanders mer rytmiska attack, nervsträngen dallrar frenetiskt, vibrerar vidare in en nogsamt regisserad kakafoni av anslagna harpsträngar i den snudd på orientaliskt ljudande Known(1), vilar ut i den vackra Pt2ph8:s mjukt avrundade ambientarmar.
Så fortsätter det i en aldrig sinande ström av djuplodande musikalitet. Autechre spelar i en helt egen liga, är själva ointressserade av samtida elektronisk musik men är omöjliga för alla andra att ignorera.
På påskdagen kommer de till ett sedan evigheter utsålt Nefertiti i Göteborg för en exklusiv livespelning. Synd att inte fler får chansen att uppleva den här musiken skapas i realtid.

MRI: Heroes

MRI: Heroes (Resopal Schallware)
Efter två utmärkta album med duon MRI kring millenieskiftet har tyske Stephan Lieb främst ägnat sig åt sitt skivbolag Resopal. Men här gör han, numera ensam, efterlängtad albumcomeback med en oerhört stark samling låtar. Härligt driven housemusik av minimalistisk kaliber, där de varma, djupa, färgrika stämningarna tillåts utvecklas utan brådska. Som bäst är det fullt i klass med besläktade mästare som Gui Boratto, Noze och Fuckpony, men kanske hade han kunnat sålla lite bland skivans 98 (!) minuter.

Razia: Zebu nation

Razia: Zebu nation (Cumbancha/BAM)
Först känns det bara FÖR snällt och präktigt. Sångerskan Razia Said, uppvuxen på Madagaskar, har återvänt till sina rötter och spelat in en skiva med lokala musiker - med ekologisk och kulturell medvetenhet som tema. Men så lyssnar jag bara. Dras med i den drivna musiken, njuter av mixen av dragspel, flinkt gitarrspel och lätta rytmer. Hör de lokala traditionerna möta västafrikanska och karibiska. Tyvärr stannade inspelningarna inte där, pålägg och efterproduktion gjordes i New York, vilket mest känns som en belastning.