Underworld: Crocodile (ny singel)

Jodå, Underworld är på gång igen. Fem år efter den underskattade A hundred days off, som ju var deras första som duo efter att Darren Emerson stuckit, och ett par filmsoundtracks (däribland småtråkiga Breaking & Entering). Albumet kommer i oktober men först denna singel, Crocodile, som går på i gammal god Underworld-stil. Lite väl mycket gammal stil kan tyckas, men vafan, det puttrar på helt okej. På singeln finns också en dubbig house-remix signerad Pete Heller.

Lyssna kan man här, eller kolla in videon här.

M83: Digital Shades Vol 1 (album, EMI)

Efterföljaren till M83:s mäktiga album Before the dawn heals us från 2005 lär vara på väg inom en inte alltför avlägsen framtid. Men redan i dagarna smygs en mellanskiva ut, den första i en tänkt serie av mer ambientbetonade skivor: Digital Shades. Och det här är verkligen ambient i den klassiska Brian Eno-ska betydelsen, vackert svepande analoga (så låter det i alla fall ofta, titeln till trots) ljudatmosfärer som ofta vecklas ut i mäktiga crescendon. Kolla särskilt in spåret Coloring the void, som drar mer åt hur det lät på albumet senast. Den som velar mellan vinyl och cd/digitalt behöver heller inte välja: med vinylen följer en kod som berättigar till en nedladding av musiken i högkvalitativt mp3-format - bra initiativ!

Siouxsie, Cobra Charlie, Luke Vibert (albumrecensioner)

Idag recenserar jag följande i GP:

Siouxsie: Mantaray (Universal) jepp, Ms Sioux (bilden) är tillbaka, solo och starkare än på evigheter

Cobra Charlie: Jag kommer tappa det (Swingkids) Navid Modiri har gett sig in i tillvarons mörkaste gränder och hittat det

Luke Vibert: Chicago, Detroit, Redruth (Planet Mu) miljonte releasen från Mr Vibert (aka Wagon Christ, Plug mm) från Redruth, Cornwall, England, är lika bra som varierad

Habib Koité & Bamada: Afriki (Cumbancha) elegant afropop från en av Malis
storheter

Vector Lovers: Afterglow (album, Soma)

Tidigare så electropoppiga Vector Lovers har på det nya, tredje albumet valt en betydligt mer atmosfärisk väg. Vi pratar till stora delar ren ambient faktiskt, och efter att jag kommit över den första besvikelsen (jag gillade verkligen den syntiga robotpopen på de tidigare skivorna) så inser jag att det här är riktgt bra. Tydligen rör det sig om en blandning av nygjorda och gamla, aldrig utgivna spår som Martin Wheeler pulat med i åratal. Skivans enda vokala spår, Crash premonition, är också ett av få spår med mer distinkta rytmer.

Dave Angel: Taurus (Niah Records) ny tolva!

En av mina stora nittiotalsfavoriter inom dansmusiken var Dave Angel, främst då hans briljanta album Tales of the unexpected från 1995. Underbart luftig, jazzig, funkig tech-house (fast det tror jag inte att det kallades då). Men efter nästa album, Globetrotting, som kom 1997 (och fick honom droppad från stora Island) har det varit väääldigt tyst. Tydligen har han ägnat sig åt egna skivetiketten Rotation, släppt ifrån sig en bunt mix-skivor och någon tolva här och där. Nu ramlade jag i alla fall över hans senaste, som släpps på en underetikett till Rotation, Niah kallad, där han ska ägna sig åt just tech-house av klassiskt men lite mer soft stuk - vilket är precis vad han levererar här, riktigt bra och av klart igenkännbart gammalt Dave Angel-stuk. Taurus/Gemini heter den, check it out!

The Tuss (aka Aphex Twin?): Rushup edge (cd Rephlex)

Vet inte varför riktigt, men jag tror att det handlar om rättigheterna till namnet snarare än vanlig avoghet - det känns hursomhelst ganska säkert att det är allas vår Aphex-tvilling Richard James som ligger bakom namnet The Tuss (som lär betyda kuk eller så på walesisk slang) som nu kommer med en andra skiva, den första i albumformat (om än kort). Recensionen finns här.

BPitch Control: senaste tolvorna (Arwid, Sascha Funke, Ellen Allien)

Ellen Alliens etikett BPitch släpper ifrån sig tolvor för fulla muggar nu, sex stycken räknar jag till under sommaren/hösten. Den allra bästa av dessa tycker jag är tyske Arwids (Christian Quast egentligen) första skiva för labeln (efter att ha legat på diverse småbolag tidigare). Två långa spår, Flashback och Fiasko, av oerhört driven och ljudligt händelserik techno, snyggt atmosfärisk samtidigt som tempot är ganska högt och känslan svettigt intensiv. Grymt bra! (ute nu)



Större förväntningar hade jag då på Sascha Funkes
nya låt Acrobat (ute 17.9), som han tydligen gjort lite vid sidan av medan han arbetar på sitt nya album. Det är en väldigt minimalistisk sak, egentligen mest ett ystert framåttuffande beat med vidhängande ekon som på något sätt blir oerhört fängslande. Likväl kan den kännas väl enformig för hemmalyssning, men funkar säkert klockrent som dj-verktyg. Remixen av Efdemin på b-sidan
är mer innehållsrik med mer melodiösa element.



Sist men inte minst har jag också fått förmånen att
förhandslyssna på Ellen Alliens kommande singel (släpps 22 oktober). Där hon faktiskt utgår hon från samma vokala sampling som hon gjorde på sin allra första utgivna låt, Just let the groove go från 1994 (!), men det låter förstås helt annorlunda nu. Soundet är omisskännligt hennes personliga, mörkt och sådär nervigt spänt till bristningsgränsen. Men något riktigt lyft kommer aldrig, det blir lite som med Funkes låt ovan, den bara pumpar på och man liksom går och väntar på att få höra något annat lyftas in i mixen. Här tycker jag faktiskt att det är remixen (av Marcel Dettmann) som är den stora behållningen.

Manu Chao: La Radiolina (svenska recensioner)

På fredag släpps den så till slut men redan idag är det dags för allt tyckande Mediasverige runt. Min egen recension i GP kan läsas här - efter en del våndan gav jag skivan en stark trea: klart bra på det stora hela, betraktad låt för låt, men med ett par hemskheter till fallgropar och en trist tendens att plocka fram rockgitarren igen. Saknar gör jag också de tidigare skivornas härliga flyt, hur låtarna blev till en sammanhängande helhet. Men klart godkänt ändå, som sagt.

Martin Nyström ger La Radiolina en rungade fyra i DN, och pekar i en för honom sedvanligt välskriven (men snudd på okritisk) recension ut samma låt som jag som skivans höjdpunkt: La Vida Tombola.

Per Hägred i Expressen för ett minst sagt underligt resonemang om charterturism och grisfester som anledning till att vi svenskar älskar Manu Chao, men får till det rätt skoj när han kallar singeln Rainin' in paradize för "Billy Idol-rockabilly". Men trots rätt distanserad och nedlåtande attityd (och många ytterst långsökta liknelser) ger han ändå skivan en fyra.

Jenny Seth är lite svalare och bjuder i en trea i Aftonbladet i en, måste jag säga, väldigt tunn och flackande recension. Luddiga begrepp som "etnopop", "rai" (?) och "balkanpop", och så "mer pop än folkmusik". Jo, kanske det kanske.

Stefan Malmqvist i SvD ger en fyra (av sex) i en ganska intetsägande kortrecension, medan Håkan Engström i Sydsvenskan visserligen gillar skivan (4) men vågar sig också på en klädsam och befogad kritik av Chaos, i texterna i alla fall, ganska tunna och ytliga samhällskritik. "... den politiska analysen [är] ibland makalöst platt". Vilket är svårt att säga emot.

Sticker ut gör Metros skribent, Pontus Hammarlund, som motiverar sin ljumma betygstvåa med att han är trött på att höra samma variationer på samma teman ännu en gång. "Mixen av patenterade ljudloopar, hängmattsgung och energistinn punkattityd lyckas inte engagera en gång till", och vidare: "Jag går inte på hans barnramsor till refränger längre".

Kraftwerk vs Hot Chip (remixtolva)

Allt som kretsar kring Kraftwerk får ju som alla vet alldeles bisarra proportioner. Detta trots att deras storhetstid var för tre decennier sedan. Och trots att deras alster sedan dess varit rätt ordinära. Nu är det i vilket fall dags igen: "EN NY KRAFTWERK-SINGEL" trumpetas det ut, vilket visar sig innebära att hippa Hot Chip fått den äran att remixa två spår från tyskarnas senaste album (Tour De France Soundtracks från 2003). Vi får två rejält långa versioner av Aérodynamik och La Forme, bägge riktigt bra - i synnerhet gillar jag den första (Hot Chip's Intelligent Design Mix heter den) som är smärtsamt mycket bättre än originalet - det låter faktiskt närmast exakt som man hade kunnat hoppas att Kraftwerk borde låta 2007. Ute 19 september på EMI.

M.I.A., Roy Paci, Elektrons, Osunlade

Dagens huvudrecension i GP är min av M.I.A:s uppföljaralbum Kala (XL Recordings), som ni hittar här.

Mina andra aktuella recensioner är:
Osunlade: Elements beyond (Strictly Rhythm) - snyggt av denne bakom-kulisserna-jätte till housementor
Roy Paci: SuoNoGlobal (V2) - Manu Chaos tidigare kompanjon på vidare soloäventyr
Elektrons: Red light don't stop (Wall of Sound) - Dj-duon och klubbfixarna The Unabombers från Manchester släpper en bomb till klassiska dansmusikplatta.