Sally Shapiro: My guilty pleasure

Sally Shapiro: My guilty pleasure (Husmus Media/Border)
Göteborgska Sally Shapiro slog igenom i hela (blogg)världen med eminenta debuten Disco romance, där producenten Johan Agebjörn och den omtalat ljusskygga sångerskan radade upp pärla efter pärla med botten i klassisk italodisco. Uppföljaren är inte sämre, de har verkligen en förmåga att mejsla ut rara små melodier och smärtande snygga rytmer och harmonier. Var och varannan låt känns som en potentiell singel, samtidigt börjar Shapiros (skyhöga) röstläge att kännas lite odynamiskt och begränsande.

The XX: XX

The XX: XX (Young Turks-XL/Playground)
Efter att New Order kastat in handduken ligger fältet öppet för en ny generation svårmodiga och crossoversmarta britter. Den purunga Londonkvartetten The XX har kanske mer gemensamt med Hot Chip och Junior Boys men New Orders återhållsamma svärtade elegans svävar som en stöttande ande i bakgrunden när de hårt avskalade och nedtonade låtarna vecklar ut sig. Det finns en massa svag- och ofärdigheter att peka på, men den dominerande känslan är ändå av ett band som "har det". Hör bara ett grovskuret mästerverk som Heart skipped a beat! (Tidigare publicerad i GP.)

Squarepusher: Solo Electric Bass 1

Squarepusher: Solo Electric Bass 1 (Warp/Border)
Jag har följt Tom "Squarepusher" Jenkinson mer och mindre intensivt sedan den första början (närmare bestämt mästerliga Feed me weird things från 1996, lite av hela drum'n'bass-scenens klimax), lyssnat på hans fantastiska toppar, skakat på huvudet åt bottennappen. Men aldrig kunde jag ana att jag en dag skulle överväga att recensera honom för Liras räkning.... Men nu är vi, nästan i alla fall, där: Squarepushers nya är en liveskiva inspelad på en liten scen i Paris för ett par år sedan, helt solo på elbasen, allt lågmält, intimt och kontemplativt. Ibland exploderar han i intensiva slap-bas-sekvenser, oftare fingerplockar han fram närmast folktonade melodier som på en gitarr. Och det funkar, lite till min förvåning måste jag erkänna.

Calvin Harris: Ready for the weekend

Calvin Harris: Ready for the weekend (Sony BMG)
Vi var många som föll pladask för den unge brittens brådmoget sprittande debut för två år sen. Nu är det dags att visa att det funkar en gång till. Lyckas han? Absolut, på det stora hela. Soundet sitter där, klockrent, valpigheten har bytts ut mot en tydlig säkerhet utan att tappa i finurlighet och nonchigt driv. Möjligen sviktar låtmaterialet lite, åtminstone mot slutet. Men briljanta låtar som Dance wiv me, Stars come out och I'm not alone räcker långt. (Publicerad i GP 090819.)

Moritz Von Oswald Trio: Vertical ascent

Moritz Von Oswald Trio: Vertical ascent (Honest Jon's/BAM)
Efter 1990-talets extremt inflytelserika technoprojekt Basic Channel, Maurizio och skivetiketten Chain Reaction har Von Oswald vidgat vyerna åt rätt skilda håll. Från dubreggae (i duon Rhythm & Sound) till den omtalade skivan ReComposed (utgiven på anrika Deutsche Grammofon) med Carl Craig där klassisk musik av Ravel och Mussorgsky omtolkades. Här presenterar han en egen trio som delvis drar åt jazzhållet, delvis dub, delvis åt abstrakt konstmusik. I fyra långa stycken, "patterns", söker han och medspelarna, däribland Sasu Ripatti (Luomo, Vladislav Delay) på slagverk, efter magin i ett fritt uttryck där klang är lika drivande som rytm. Mäktigt.

Yacht: See mystery lights

Yacht: See mystery lights (DFA)
Efter några underfundigt roliga men lite spretiga skivor på mindre skivbolag (senast den åtminstone bitvis lysande I believe in you, your magic is real på Marriage) kommer här Yachts första album för hyperkreddiga DFA, nu som duo när sångerskan Claire Evans kompletterar Jona Bechtolts råbarkat funkpoppiga produktioner. Sköna låtar med finurligt driv lyfter stundtals skyhögt, men ibland stannar det vid ordinära varianter på stallkamraterna LCD Soundsystem och Juan MacLean.

JJ: No 2

JJ: No 2 (Sincerely Yours/Border)
Det än så länge anonyma projektet JJ håller lägsta möjliga profil utåt, men ges ut på göteborgska etiketten Sincerely Yours och har en del gemensamt med gbg-band som Studio och Embassy. Soundet bär tydliga drag av St Etienne, Stone Roses, tidiga Primal Scream och annan känslig och skirt svävande pop. Denna 27 minuter korta albumdebut är en delikat liten pärla som smyger sig på med varsamt studsande steg och rytmisk elegans. Att de sedan lyckas få med en Zlatan-sampling i en låt är kanske roligare än bra.

Kap Bambino: Blacklist

Kap Bambino: Blacklist (Because/Warner)
Emmaboda-aktuella duon Kap Bambino kommer från Bordeaux och gör skränigt blippig electropop med frenetiskt driv och lätt aggressiv ton. Caroline Martials skrikiga sång matchar det gälla, brutalt burkiga syntsoundet och kommer man bara förbi det första rätt enerverande intrycket så är det klart rolig musik, sprängfylld av sköna detaljer och fyndiga vändningar. Blacklist, deras tredje album men första för ett stort skivbolag, är oslipat och spretigt men räcker långt på ren charm och energi.

Laurent Garnier: Tales of a kleptomaniac

Laurent Garnier: Tales of a kleptomaniac (PIAS/Border)
Frankrikes technofarfar nummer ett har alltid burit på en irriterande paradox: medan hans legendstatus byggts på dj-karriären och de tunga danstolvorna har de oerhört ambitiösa egna albumen sällan övertygat. Det är som om han ständigt förtar sig i jakten på det där sublimt storartade. Tales of a kleptomaniac bärs fram av Garniers typiskt råa, skorriga, funkiga sound med tydliga inbrytningar mot jazz. Allt med en stark liveprägel. Rätt bra, men inte heller nu i paritet med ambitionerna.