Andreas Tilliander: Show

Andreas Tilliander: Show (Adrian Recordings/Border)
Andreas Tilliander har släppt kopiösa mängder av skivor de senaste sju åtta åren, många under alias som Mokira (oftast), Komp, Lowfour och Acid Lindgren (faktiskt, en tolva på egna bolaget) eller i grupper som Minimalistic Sweden och senast Bulgur Brothers.
I särklass bredast framgång fick han 2004 under eget namn med det Grammis- och Manifestvinnande albumet World industries, där Tilliander lyckades med konststycket att föra in sitt egenartade sound i ett radiovänligt popklimat, med välbevarad knorr.
Nu tar han upp den tråden igen och redan när briljanta singeln Caught in a riot, med parhästen David Fransson på sång, släpptes kändes det som att en ny succé bara var att bocka av.
Riktigt så enkelt ter det sig inte när hela skivan väl kommer, trots tunga gäster som Joakim Berg och Henric de la Cour. Show är mindre direkt och insmickrande än World industries, och någon klockren singel nummer två efter Riot hör jag inte.
Samtidigt tycker jag att den är snäppet starkare strikt musikaliskt. Andreas Tilliander säger själv att han haft väldigt roligt under inspelningen, vilket känns. Det lite äldre maskineriet har åkt fram igen efter att han länge primärt jobbat med laptop (denna tendens hördes även på den nyss släppta Mokira-skivan), och soundet är lika krispigt som charmerande finurligt, ständigt på upptäcktsfärd, aldrig på tomgång.
Helt enkelt en av dessa skivor det är en sann njutning bara att följa med i, höra hur rytmerna, ljuden och klangerna samspelar eller småbråkar med varandra.
Kent-Jockes sånginsats och bidragna melodislinga går väl inte till historien i sig, men Tilliander känns närmast triggad av dess sävliga alldaglighet, driver på, hetsar nästan, med skivans rakaste rytmer och roligaste vändningar. Arlanda, som låten heter av någon anledning, blir till slut en sju minuter lång höjdpunkt. Men någon hitvarning behöver ändå inte utfärdas.
En favorit är också den instrumentala No Fleetwood No Mac (ja, han har en förkärlek för putslustiga titlar), lite som ett Kraftwerk i 00-talets Berlin.
De la Cour då? Nja, Yvonnesångaren står faktiskt för albumets bottennapp. Tilliander letar sig tillbaka till sina rötter i avskalad industrisynt men sången känns mest påklistrad och apart i sammanhanget.