The Field: Yesterday and today

The Field: Yesterday and today (Kompakt)
Svenske Axel Willner tog sig rakt in i technovärldens finaste finrum med hyllade debuten From here we go sublime häromåret. Uppföljaren bygger vidare på samma egenartade sound, fluffigt svepande och rundat melodiskt, men med en påtagligare organisk känsla, mer live, mer hands-on. Lite jammigt nästan! Och uppsluppet, ibland som ett instrumentalt Röyksopp. Eller en himmelsmjuk dubversion av My Bloody Valentine. Sex långa spår som med kraft befäster The Fields frontposition.

Spectrum: War Sucks EP

Spectrum: War Sucks EP (Mind Expansion)
Oj, det var extremt länge sen nu va? Åtminstone sen det kom något utöver alla de ambienta ljudexperimentplattor som jag ofta inte ens orkat lyssna på. Inser jag när jag helt slumpmässigt hittar en ny ep med Sonic Booms Spectrum, en riktig hederlig ep med fyra riktiga låtar som faktiskt blickar tillbaka till gamla goda Spacemen 3-tider (nästan löjligt mycket så). Två låtar är covers, föga förvånande, en på Red Crayolas "klassiker" War sucks (borde man alltså känna till den?), en på Laurie Andersons spoken word-låt Walking & Falling. Plus då två (instrumentala) original, den Spacemen 3-skramliga Razzle-Dazzle Mind och den finstämda (à la tidiga Spiritualized... säg inget till Jason) Over & Over - wow, det här lovar faktiskt en hel del inför den - tydligen - kommande fullängdaren!

A Hawk And A Hacksaw: Délivrance

A Hawk And A Hacksaw: Délivrance (The Leaf Label)
Nästa vecka kommer dom till Göteborg, Albuquerque-duon som kan ses som en mer traditionell (men samtidigt snudd på avantgardistisk) variant på närstående bandet Beirut. Här gör de en djupdykning i det sydosteuropeiska musikarvet, en fortsättning på en tidigare ep och sedan dess ständigt pågående turné med The Hun Hangár Ensemble från Budapest. Sånger från Grekland, Turkiet och Bosnien varvas med eget material, det mesta instrumentalt men med Heather Trosts fiol och Jeremy Barnes dragspel som melodibärare.

Arvid: Andetag

Arvid: Andetag (Wonderland Records)
Det känns verkligen som att syntig svensk åttiotalselegans är på väg tillbaka. I hälarna på stockholmska Elenette kommer här Eskilstunasonen Arvid med ett debutalbum djupt präglat av Ratata och Lustans Lakejer - likväl blir det inte störande retro (möjligen då vissa väl banala melodislingor), utan hålls levande med ett varsamt uppdaterat och välproducerat sound. Även som låtsnickrare visar han på yppersta klass med riktiga pärlor som Hur kunde jag låta det ske och den mer brittiskt syntpoppiga Du vet jag vill.

Meanderthals: Desire lines

Meanderthals: Desire lines (Smalltown Supersound)
Denna nya konstellation är verkligen något av en den kosmiska discons veteransupergrupp, bestående av engelsmännen i Idjut Boys och norrbaggen Rune Lindbæk. Gruppnamnet visar sig vara ett begrepp syftande på planlöst strosande typer som orsakar irritation hos målinriktade storstadsmänniskor. Och visst passar det in på musiken som obekymrat och avslappnat söker sig fram genom delikata harmonier och luftiga rytmer. Sjuttiotalistisk ambientrock i möte med den mest utdragna, svävande dubdiscon av idag. Nice.

Junior Boys: Begone dull care

Junior Boys: Begone dull care (Domino/Playground)
Kanadensarna Jeremy Greenspan och nyblivne berlinaren Matt Didemus bor numera på skilda kontinenter, men musiken låter lika närgånget intim som någonsin. Och, för att vara återhållsamhetens och stringensen främsta fanbärare, ibland nästan sprudlande! På ett slags Yazoo-igt vis då. Begone dull care, deras tredje skiva, är däremot också lite ojämn. Till hälften helt lysande, till hälften småtråkig. Men plocka ut Parallel lines, Work, Bits & pieces plus Hazel - så har du årets bästa minialbum! (Men vilket konvolut är det rätta egentligen? Har sett en hel radda cirkulera, och det här är det snyggaste av dem...)

Jean Michel Jarre live ikväll

Se min intervju med honom här, och en genomgång av hans skivor här. Konserten igår i Malmö sågades brutalt av KVP:s Per Hägred, här, men på ett synnerligen oseriöst och ointressant vis måste jag säga. Det är ju så uppenbart att människan aldrig hört en ton av Jarre tidigare och hyser noll intresse för elektronisk musik. Nå, återstår att se vad jag själv tycker om konserten i Scandinavium - recension läggs ut sent ikväll på GP:s webb!
Update: här, närmare bestämt. Update 2: Kolla in kommentarerna på GP, rätt många sådana - alla tyckte förstås att konserten var helt fantastisk, och själv fick jag en fin liten pik: "recesentan kan stoppa sina fyrar nånstans.". Hoppsan.

DuOud: Ping Kong

DuOud: Ping Kong (World Village/Naxos)
Denna fransk-algeriska oud-duo spelade i Göteborg 2003 och imponerade då genom att täcka in förbluffande vida områden med sina arabiska lutor, akustiska och elektrifierade, plus lite laptop-fippel. Nu är aktuella igen med nytt album och ett ännu bredare sound: hiphop, electro, hårdrock, jazz, traditionellt arabiskt och västernfilmsoundtrack är bara exempel på musik de lånar och inspireras av. Halsbrytande rolig musik, ibland har de kanske lite för skoj till och med.

Ojos De Brujo: Aocana

Ojos De Brujo: Aocana (Warner) Barcelona-hipstrarna i Ojos De Brujo kom fram genom att mixa flamenco med såväl annan traditionsmusik som modernare urbana trender, allt på ett synnerligen intrikat och härligt svängigt vis. Nu tar de ett litet kliv tillbaka mot en enklare och rakare men ändå modernt funkig flamenco. Gissningsvis en effekt av de senaste årens myckna turnerande, att de vill visa upp sig som en effektiv funkmaskin snarare än ett utstuderat studioprojekt. Bra är det fortfarande, men jag saknar en skarpare "edge" i produktionen.

Peaches: I feel cream

Peaches: I feel cream (XL Recordings)
Ibland har scenpersonligheten Peaches förtäckt rätt hafsig musik, med sporadiska men lysande undantag. Nya I feel cream känns dock som hennes mest gedigna album sedan debuten The teaches of Peaches. Mer elektroniskt än på sistone, i samarbete med producenter som Soulwax, Digitalism och Simian Mobile Disco. Och mer varierat: några spår avig disco (Lose you, I feel cream), några med arg, karg electro (More, Serpentine) och så hela spektrat däremellan - allt med Peaches typiska dräpande, dråpliga texter.

Andreas Tilliander: Show

Andreas Tilliander: Show (Adrian Recordings/Border)
Andreas Tilliander har släppt kopiösa mängder av skivor de senaste sju åtta åren, många under alias som Mokira (oftast), Komp, Lowfour och Acid Lindgren (faktiskt, en tolva på egna bolaget) eller i grupper som Minimalistic Sweden och senast Bulgur Brothers.
I särklass bredast framgång fick han 2004 under eget namn med det Grammis- och Manifestvinnande albumet World industries, där Tilliander lyckades med konststycket att föra in sitt egenartade sound i ett radiovänligt popklimat, med välbevarad knorr.
Nu tar han upp den tråden igen och redan när briljanta singeln Caught in a riot, med parhästen David Fransson på sång, släpptes kändes det som att en ny succé bara var att bocka av.
Riktigt så enkelt ter det sig inte när hela skivan väl kommer, trots tunga gäster som Joakim Berg och Henric de la Cour. Show är mindre direkt och insmickrande än World industries, och någon klockren singel nummer två efter Riot hör jag inte.
Samtidigt tycker jag att den är snäppet starkare strikt musikaliskt. Andreas Tilliander säger själv att han haft väldigt roligt under inspelningen, vilket känns. Det lite äldre maskineriet har åkt fram igen efter att han länge primärt jobbat med laptop (denna tendens hördes även på den nyss släppta Mokira-skivan), och soundet är lika krispigt som charmerande finurligt, ständigt på upptäcktsfärd, aldrig på tomgång.
Helt enkelt en av dessa skivor det är en sann njutning bara att följa med i, höra hur rytmerna, ljuden och klangerna samspelar eller småbråkar med varandra.
Kent-Jockes sånginsats och bidragna melodislinga går väl inte till historien i sig, men Tilliander känns närmast triggad av dess sävliga alldaglighet, driver på, hetsar nästan, med skivans rakaste rytmer och roligaste vändningar. Arlanda, som låten heter av någon anledning, blir till slut en sju minuter lång höjdpunkt. Men någon hitvarning behöver ändå inte utfärdas.
En favorit är också den instrumentala No Fleetwood No Mac (ja, han har en förkärlek för putslustiga titlar), lite som ett Kraftwerk i 00-talets Berlin.
De la Cour då? Nja, Yvonnesångaren står faktiskt för albumets bottennapp. Tilliander letar sig tillbaka till sina rötter i avskalad industrisynt men sången känns mest påklistrad och apart i sammanhanget.