Beirut: March of the Zapotec (Pompeii/BAM)Efter två briljanta album, »Gulag orkestar« och »The flying club cup«, kommer ett första tecken på ordinär mänsklighet från allas vårt wunderkind, Zach Condon. »March of the Zapotec« är nämligen en helt okej skiva. Charmig, riktigt bra till stora delar, men aldrig så där knäförsvagande magisk. Någon gång direkt medioker. Och med ett väldigt underligt upplägg.
Albumet är egentligen två minialbum, där bara det första är med Beirut. Det andra är också av Zach Condon, men under aliaset Realpeople.
Det egentliga »March of the Zapotec» utgörs av skivans första sex spår, dryga sjutton minuter. Musiken är en fortsättning på Condons tidigare musikaliska folkloreresor genom Östeuropa, Balkan och Frankrike som nu landat i Mexiko, närmare bestämt den lilla byn Teotitlan del Valle där han anlitade den nittion man starka orkestern The Jimenez Band.
Sångerna är Condons egna men har utvecklats ihop med det traditionella bandets alla blåsare, slagverkare, strängspelare och accordeonister. Min favorit här är »The Akara«, där man tangerar den dramatiskt melankoliska klangen från Beiruts tidigare alster. Condon sjunger innerligt, en ukulele delar rum med sorgsna trumpeter - vackert! »La Llorona« är också en höjdpunkt, mer ystert pompös till karaktären.
Den »andra skivan«, med Realpeople, har titeln »Holland« (Condon tycks vilja beta av hela världen) och är knappa tjugo minuter av helt annat slag. Eller, av flera helt andra slag.
De första två spåren utgörs av tämligen blek syntig pop. Bra däremot är den lågmälda »Venice«, där knasteratmosfärisk Boards of Canada-electronica möter Condons skeva croonersång. »The concubine« kunde lika gärna ha legat på Beirutsidan, medan avslutande instrumentalen »No dice« är charmig men lättviktig 90-talsdisco.
En stundtals stark men spretig och smått förvirrande utgåva således, som nog borde ha delats upp på olika skivor där de olika sidorna hade kunnat få utvecklas än mer.
(Texten tidigare publicerad i Sonic.)
