Med sedvanligt skenbar nonchalans och äkta skärpa ringar Fredrik Strage enkelt in utvecklingen på den svenska musikscenen de senaste tio åren, i en rolig krönika som egentligen handlar om hur svenska artister sjunger på svengelska:
"Om Broder Daniel var först med att göra sin svaga engelska till en styrka så skedde den stora förändringen när nittiotalets melankoliska killar med gitarr ersattes av nollnolltalets knasiga brudar med piano. Det gängse indieuttalet skulle inte längre signalera "jag dricker pints i Camden" eller "jag hänger med hipsters i Brooklyn" utan "jag går på psykofarmaka i Bredäng"."
Rart också att läsa kommentaren från en ung Henrik Berggren att han själv tyckte att han sjöng på "ganska bra engelska". Och det var väl just därför han lät så spritt språngande cool?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar