Jimi Tenor & Kabu Kabu: 4th dimension

Jimi Tenor & Kabu Kabu: 4th dimension (Sähkö/Border)
Den finske sångaren, saxblåsaren, syntfantasten med mera Jimi Tenors lyckade samarbete från 2007 med afrobeat-ensemblen Kabu Kabu gav tydligen mersmak, så här kommer fortsättningen, 14 spår där de tar ut svängarna ytterligare i alla upptänkliga riktningar. Grundtonen är jazzpsykedelisk, afrobeatig och elektrofunkig, som ett hetsigt möte mellan Fela Kuti och Sun Ra. Bra, stundtals svänger det infernaliskt, men varför sjunger han så lite, Tenoren? Den retrosvängiga Me I say yes lyfter ju till de högsta av skyar tack vare hans gällt kritvita sång!

Circlesquare: Songs about dancing and drugs

Circlesquare: Songs about dancing and drugs (!K7/Playground)
För fem år sedan slog kanadensaren Jeremy Shaw till med debuten Pre-earthquake anthems. Utstuderat tempofattig, mörk singer/songwriter-electronica som jag inte förstod alls men många hyllade som mästerlig. Titeln på uppföljaren må antyda någon slags vidlyftig rave-attityd, men det handlar om mer av samma vara. Hans sångröst är mörkt innerlig och musiken känslig och finurligt sparsmakad (lite som Matthew Dear) – men nerven lyckas ändå inte bära det låga tempot. Det är först i den avslutande 13-minutaren All live but the ending som det verkligen tänder till, tack vare mer driv och rakare approach.

Novalima: Coba coba

Novalima: Coba coba
(Cumbancha/BAM)
Fyra killar från Peru med det gemensamt att de älskar såväl den lokala afro-peruanska traditionen som modern dj-kultur samlar sig under konceptet Novalima, bjuder in rootsmusiker och skapar ett nytt sound, ett nytt Lima bortom gamla fixa etniska gränser. Med ledig hand väver de sedan in element från andra kulturer (dub, salsa, kubanskt …) och landar i en lika skön som svårinringad mix. Paralleller är lätta att dra till Gotan Project och det är inga höga odds att Coba coba blir Novalimas biljett ut i världen.

Seun Kuti & Africa '80: Many things

Seun Kuti & Africa '80: Many things (Tôt ou Tard/Border)
Fela Kutis äldste son Femi släppte nyligen ännu ett hyllat album. Samtidigt är det dags för Femis nästan tjugo år yngre halvbror Seun att skivdebutera, och till skillnad från Femi som medvetet försökt modernisera sin afrobeat så fortsätter Seun helhjärtat i faderns fotspår: musikaliskt (långa jazzfunkiga låtar) och politiskt (osminkade protester mot korrupta politiker) - han har till med tagit över Felas band Egypt 80. Svänger gör det alldeles hejdlöst.

Telefon Tel Aviv: Immolate yourself

Telefon Tel Aviv: Immolate yourself
(BPitch Control / Dotshop.se)
Efter ett par nedtonade, närmast undfallande album från denna Chicagoduo (med något vilseledande namn) så fläskar de här på ordentligt med ett ambitiöst och utlevelsefullt epos som för tankarna till närstående Apparats på alla sätt storslagna Walls, och i viss mån även danska Efterklang. De bryter måhända ingen ny mark med sin musik men lyckas koka ihop de mest skilda ingredienser till en härligt bubblande soppa av ettrigt bombastiska syntar, svävande sång och ibland närmast rockiga rytmer.
UPDATE: För några dagar sedan meddelade ena halvan av TTA, Joshua Eustis, att hans kompanjon Charles Wesley Cooper funnits död efter att ha varit försvunnen i en vecka. Han dog den 22 januari, just som detta album skulle till att ges ut. Det spekuleras om självmord, men dödsorsaken är än så länge okänd. Alla kommande livedatum är förstås avbokade. www.myspace.com/telefontelaviv

Bra citat, del 1: Fredrik Strage om svengelsk pop.

Med sedvanligt skenbar nonchalans och äkta skärpa ringar Fredrik Strage enkelt in utvecklingen på den svenska musikscenen de senaste tio åren, i en rolig krönika som egentligen handlar om hur svenska artister sjunger på svengelska:

"Om Broder Daniel var först med att göra sin svaga engelska till en styrka så skedde den stora förändringen när nittiotalets melankoliska killar med gitarr ersattes av nollnolltalets knasiga brudar med piano. Det gängse indieuttalet skulle inte längre signalera "jag dricker pints i Camden" eller "jag hänger med hipsters i Brooklyn" utan "jag går på psykofarmaka i Bredäng"."

Rart också att läsa kommentaren från en ung Henrik Berggren att han själv tyckte att han sjöng på "ganska bra engelska". Och det var väl just därför han lät så spritt språngande cool?

James Yuill: Turning down water for air

James Yuill: Turning down water for air (Moshi Moshi/Cooperative-BAM)
Nej, The Postal Service lär väl aldrig komma med någon uppföljare till klassiska Give up. Men den som trängtar efter skön electronica/ singersongwriter-pop-crossover kan nog finna viss tröst i brittiske James Yuill, som mixar melankolisk akustisk gitarrpop med gör-det-självig electro. Rätt enkelt (inte Hot Chip-nivå direkt) men med en lågmäld charm och naken ärlighet som tilltalar. Plus flera fina låtar som The Ghost, No surprise och den alldeles ljuvliga This sweet love. Den absolut finaste stunden med Yuill hittills är dock den lågmält magnifika remixen av This sweet love, gjord av norrmannen Prins Thomas. Den är, som det heter, all over the web. (Albumet släpptes i England redan tidigt i höstas, men kommer först nu ut officiellt i Sverige.)

Jah Wobble: Chinese dub

Jah Wobble: Chinese dub (30 Hertz)
Han må ha blott fyra strängar på sin elbas men desto fler på sin lyra, vår käre Jah Wobble. Möjligen triggad av Damon Albarns kinesiska popopera häromsistens (Monkey: Journey to the west) ger han sig här på kinesisk traditionsmusik, ett ämne han har direkta kanaler till via hustrun Zi Lan Liao, en auktoritet på den kinesiska cittran guzheng. Tillsammans med två kvinnliga kinesiska sångerskor skapar de en djupt suggestiv klangvärd, där exotiska lekfulla melodier otvunget gifter sig med Wobbles sparsmakade basspel och viss elektronisk drapering.

The Sight Below: Glider

The Sight Below: Glider
(Ghostly International/Dotshop.se)
Väldigt mycket ambientmusik passerar rakt igenom en, förvisso elegant och trivsamt men utan att lämna några som helst spår. Sedan finns det sånt som griper tag direkt, suger tag i ens medvetande och vägra släppa taget. The Sight Below är en pseudonym för Seattle-baserade Rafael Anton Irisarri vars musik har just den senare effekten. Likheter finns med exempelvis Slowdive och Labradford och de organiska atmosfärerna ges skön kontrast i en utpräglat digital och rak puls i underströmmen. Mäktigt!

Robert Henke: Atom/Document

Robert Henke: Atom/Document (ICM)
Tyske Robert Henke, mest bekant för sitt technoprojekt Monolake, arbetade under 2007 och 2008 med den oerhört suggestiva installationen Atom där hans livekomponerade musik styrde ett intrikat matrismönster av 64 upplysta heliumballonger. Albumet är en rent musikalisk vidareutveckling, där industriella klanger och utdragna drones möter försiktigt pianoklink och organiska rytmer. "Mitt mest seriösa album hittills", skriver han själv i pressreleasen. Ett av hans bästa också.

Kylie Minogue: Boombox

Kylie Minogue: Boombox - The Remix Album 2000-2008 (Parlophone/EMI)
Kylie har tveklöst näsa för heta producenter och rådande trender; remixerna på hennes låtar är ofta roliga. Kul också att hon vågade plocka upp och själv ge ut den vitt spridda bootleg-mashup som så briljant fogade ihop Can't get you out of my head med New Orders Blue Monday - den inleder det här högst mångfacetterade urvalet av remixer från nollnolltalet. Bäst är Chemical Brothers råa version av Slow och Fischerspooners bräksyntiga Come into my world. Men var är Studios sköna remix av 2 Hearts?

Moody: Det.riot '67 (mini-lp)

Moody: Det.riot '67
(Mahogani/KDJ)
Det har varit rätt tyst några år kring Detroits mest egensinniga houseguru Kenny Dixon Jr aka Moodymann (här bara Moody), så ett femspårigt minialbum släppt kring jul satt fint. Det barskrapade och skevt skorrande titelspåret berättar om ett upplopp i Detroit 1967, annars handlar det rätt mycket om sex och om sedvanligt djup och grovkornigt blaxploitationdoftande housemusik - omöjlig att missta för någon annan än KDJ, omöjlig att inte älska.