Kleerup: Kleerup

Kleerup: Kleerup (EMI)
Egentligen räcker det förstås med listan på gästsångerskor för att inse att det här inte är vilken skiva som helst: Robyn, Titiyo, Lykke Li, Lisa Milberg, Neneh Cherry och Marit Bergman. Ur detta kan dels utläsas att Andreas Kleerup har ypperlig smak, dels att han inifrån branschen uppfattas som en ytterst intressant person att synas med.
Kleerup fick sitt genombrott tillsammans med Robyn när den gemensamma singeln With every heartbeat seglade upp rätt i toppen av Englandslistan en slö augustivecka ifjol. Och som så ofta med det trendnervösa Sverige måste det till något sådant för att vi verkligen ska inse att en artist är både bra och cool.
För det är han, Kleerup. Till synes medfött cool och så där irriterande obesvärat talangfull. Lite av en charmör också, enligt Lisa Milberg som skrivit promotiontexten, men när han liksom alla andra rumlar hem till sig en sen natt med grusade illusioner går han inte och lägger sig utan plitar i stället ihop dessa förnämligt bitterljuva små sånger, klädda i sockersöt och bomullsmjuk elektronisk skrud alldeles lagom avsmakad med distinkt skärpa.
Tankarna går naturligt till norska duon Röyksopp, men också till australiensiska Cut Copy. Ibland till Daft Punk på deras mesigaste humör. Eller varför inte gamla ELO? Snäll och varm musik med lågmäld elegans och stringent rytmkänsla.
With every heartbeat är förstås ett av toppspåren, även om det är svårt med redan så hårt avlyssnade låtar på ett nytt album. Roligare då är till exempel den ganska likartade Thank you for nothing, där Kleerup sjunger själv. Även nya singeln Longing for lullabies, med Titiyo på sång, kör på i samma melankoliskt drömska och vaggande tonspår.
Music for girl med nämnda Milberg bryter av med mer lo-fi-känsla (tydligen valde Kleerup att använda en rå vokalskiss hon spelat in hemma). 3am med Marit Bergman drar åt det lite hårdare, relativt sett, och det är härligt att höra denna indierockdrottning i en högtsvävande miljö av retro-electronica.
Först stördes jag av att så många av låtarna bygger på i stort sett samma musikaliska grundidéer. Men efterhand har det snarare blivit en poäng, ett behagligt sammanhang. Och det känns som att det här kan bli en av sommarens mer långlivade favoriter.