Madonna: Hard Candy

Madonna: Hard Candy (Warner)
Vi kan väl börja med att konstatera vilket extremt kreativt flow hon är inne i, Madonna. Snart femtio år fyllda och 25 år efter albumdebuten bara eldar hon på och dominerar popvärlden som vore det den mest självklara sak i världen.
Detta sagt måste vi också minnas att hennes första femton år bars fram av mängder av hits men inte sällan rätt halvkackiga album. Och en allmän svacka under nittiotalet.
Men nu alltså: tio år av ständiga fullträffar med början 1998 i Ray of light, Music två år senare, den kontroversiella American life 2003 och så den på alla sätt massiva Confessions on a dancefloor för tre år sen.
Inför detta hennes elfte album samlade hon ihop ett dream team av amerikanska r’n’b-producenter. Tanken var sannolikt att bygga vidare på den klubbiga, dansanta prägeln från Confessions men att både tuffa till och bryta upp det. Och då var förstås Pharrell ”Neptunes” Williams och Timbaland helt rätt personer. Grovt sett delar de på produktionsjobbet, den senare tillsammans med bland andra Justin Timberlake.
Allt inleds med Candy shop, ett slags öppningsstatement: stenhård, aviga rytmer, envetet syntetisk – och så Madonnas textmässiga paradgren: att sjunga om dans och sex på samma gång. Eller om det nu handlar om en vanlig godisaffär.
Därefter tunga singeln 4 minutes, duetten med Timberlake där hon sjunger om att rädda världen – eller om det är sex nu igen. Också.
Lika bra är Give it 2 me med sitt närmast Balkanbrass-stompiga beat, medan Heartbeat lättar lite på trycket med något lägre intensitet. Lite anonym, men motsatsen kommer direkt i Miles away, en akustiskt präglad och verkar det privat sång om kärlek som växer med avståndet.
Nästföljande She’s not me är på ytan en lojt och händelselöst frampumpande sång om en undermålig artistrival (inga namn), men som under sina sex minuter tar mängder av små sköna vändningar – jag sitter varje gång och väntar ivrigt på den där visselpipan som plötsligt slängs in ett par gånger bland handklapp (jag älskar handklapp), akustisk gitarr, funkbas, stråkar och eleganta housebeats.
Några spår funkar däremot inte alls. Incredible känns som en misslyckat upphottad 80-talsrelik, Dance 2night är bara allmänt blek. Spanish lesson låter som just det, sönderklippta flamencorytmer och La Isla Bonita revisited.
Men alla såna tveksamheter är förstås förlåtna när vi landar i en låt som Beat goes on, enkel men synnerligen effektiv i slött danstempo och Kanye West som gäst.
Hard candy är inte en lika omedelbar skiva som Confessions senast, den kräver betydligt mer uppmärksamhet. Troligen kommer jag heller inte att lyssna på den lika mycket. Samtidigt imponerar den djupt på andra sätt, hur hon lyckas göra ett så modernt sound till sitt eget. Och hur het, taggad och närvarande hon känns ända ut i minsta lilla skorrande rytm!
(Publicerad i GP 080425)