Portishead: Third (Island/Universal)Fatta att det tagit dem elva år. Varav åtminstone hälften tycks ha använts åt att alltmer frustrerat sträva mot denna extremt svårförlösta tredje skiva. Det kunde förstås bara sluta på två sätt: i mästerverk eller katastrof.
Först är jag helt övertygad om det senare. Allt bara andas ångest. (Och då ska ni veta att en av mina hjärteskivor genom åren är The Cures Pornography - svartare musik har aldrig skapats.) Fruktlös ångest. Som ett tungt lock över all kreativitet.
De har själva berättat om svårigheterna att komma vidare efter 90-talets triphop-våg, till och med beklagat hur enormt stor debuten Dummy blev, hur deras innerliga musik bortom deras kontroll förvandlades till en slags postmodern muzak som spelades på beigemålade latte-kaféer världen över.
Den risken är obefintlig nu. Third är en brutal skiva. Rå. Stenhård. Avskalad till kalla ben och spänt skinn och grått ljus. Besynnerligt lealösa melodier bärs fram av utstuderat elaka rytmer eller göms bakom dunkla ljudkulisser. Distade gitarrer. Beth Gibbons röst blekare än blek.
Men efter några lyssningar börjar jag backa lite från den totala katastrof-beskrivningen. Små glimrande öppningar framträder här och där. Pekar framåt. Mot något som åtminstone kunde ha blivit.
Skivans bästa spår The Rip börjar som en folkdoftande visa. Gibbons kompas av en akustisk gitarr där varje nytt grepp på brädan hörs lika tydligt som den försynt malande orgeltonen. Innan allt går över i krautig electropop värdig Goldfrapp.
Också Small inleds försynt men vecklar ut sig till ett hårt malande och svajigt ekande psykedelia-monster anno 1967 - musik som egentligen var hårdrock innan hårdrocken uppfanns. Syd Barrett kompad av Jefferson Airplane kanske? Även ett par andra låtar har sina poänger, men det totala intrycket förblir ändå av ett band i djup kris - vilket ju alla vet kan leda till något positivt i slutändan.
Kanske var Geoff Barrow, Beth Gibbons och Adrian Utley helt enkelt tvungna att få ur sig Third. Som ett slags självdestruktivt reningsbad för att därefter kunna resa sig ur spillrorna och gå vidare mot något helt nytt. Utan förväntningar, utan press.
Att skivan sedan låter som en samling ratade studiojam av Einstürzende Neubauten eller som en räcka amatör-remixer av Radiohead, ja, det är förstås en annan sida av saken.
(Publciead i GP 080430)
