Clark: Turning dragon (Warp)

Clark: Turning dragon (Warp/Border)

Chris Clark live på Nefertiti för fyra år blev högst otippat en av de häftigaste konsertupplevelser jag haft. Fyrtio hyperintensiva minuter, något helt annat än hans mer stringenta album. Men på nya Turning dragon söker han sig mot just den där livesituationen, mot det aggressiva drivet och känslan av närapå förlorad kontroll. Musiken har också blivit både mörkare och tyngre, kanske en påverkan av hans nya hemstad Berlins technoscen. Ett bra album, men utstuderat svårt och mer introvert än det så hyllade Body riddle senast.
(Tidigare publicerad i GP 080130)

Yasmin Levy: Mano suave

Yasmin Levy: Mano suave (World Village/Naxos)
Israeliskan Yasmin Levy har i flera år kandiderat för ett bredare genombrott. Troligen kommer det nu, med detta exceptionellt fina album där hon gräver sig djupt ner i den spansk-judiska ladino-traditionens månghundraåriga sånger med drag av såväl iberisk som orientalisk tradition. Lyhört stöttad av det framstående producentparet Lucy Duran/Jerry Boys och musiker av världsklass blir hon oemotståndlig, som en mindre polerad Souad Massi eller en mindre poppig Natacha Atlas. Och innerligare än dem båda tillsammans.
(Tidigare publicead i GP 080123.)

Alec Empire: The golden foretaste of heaven

Alec Empire: The golden foretaste of heaven (Eat Your Heart Out)
Han var verkligen "the rage" under en period, först med live-grymma Atari Teenage Riot och senare med egna hardcore/electro-plattor. Här drar han dock ner tempot och söker sig till stora delar mot ett mer klassiskt om än uppdaterat garage-electro-sound à la Suicide. Vilket kräver ett enormt mått av cool, främst då i sången, vilket Empire inte har. Så på den punkten fallerar det. Musikaliskt finns det dock poänger, med skönt skeva rytmer och ofta snyggt avskalad produktion.
(publicerad i GP 080116)

Postpunk-revival, igen...

Har till slut kommit mig för att skaffa Simon Reynolds bok Rip it up and start again om de musikaliskt omtumlande och härligt skramliga åren efter punkens snabba uppgång och fall: 1978-1984. Och kan inte sluta läsa. Och lyssna. PiL, Devo, Talking Heads, Cabaret Voltaire, Slits, The Pop Group ...

Letar fram alla sköna samlingar jag lyssnat alldeles för lite på: In the beginning there was rhythm från Soul Jazz och Disco not disco från Strut (en ny, tredje volym kommer i dagarna!). Bara en låttitel som My spine is the bassline (av Shriekback) kan ju få en att börja jubla...

David Gilmour Girls: Vultures (album)

David Gilmour Girls: Vultures (Relish/Border)
All musik får förr eller senare något slags återupprättelse. Pink Floyd har länge hånats av trendsättande musiktyckare, men i fjol gick det inte att undgå hur mycket Floyd det doftade om hårdhajpade mysrockarna A Mountain Of One. Och den med de senare inte helt väsensskilda grabbduon David Gilmour Girls har onekligen lånat mer än gitarrguruns namn i sin mer dansanta musik. Rå vintage-disco möter fluffig progrock i något som kanske kan kallas episk electro. Riktigt bra är det i alla fall.
(publicerad i GP 080109)