Topp 10 – 2007

Idag kom GP:s lista över årets bästa skivor - en rätt spännande mix av plattor som vi, alla recensenter, kom fram till i relativt samförstånd. Även om jag faktiskt tycker att vinnaren, duoplattan med Robert Plant & Alison Krauss, redan hyllats beyond all reason i år så att säga. Så förbannat bra är den väl inte? Nåväl, här är min lista. Eller, en av dom. Jag lämnade en tidigare i år till Sonic, den såg rätt annorlunda ut. Och fråga mig om en månad, så...

1. Beirut, The flying club cup
2. Tracey Thorn, Out of the woods
3. LCD Soundsystem, Sound of Silver
4. Iron & Wine, Shepherd's dog
5. Digitalism, Idealism
6. Calvin Harris, I created disco
7. José González, In our nature
8. Kent, Tillbaka till samtiden
9. Burial, Untrue
10. Roisin Murphy, Overpowered

Bubblare:
Einstürzende Neubauten: Alles wieder offen
Fujiya & Miyagi: Transparent things
Manu Chao: La Radiolina
Sambassadeur: Migration
Jens Lekman: Night falls over Kortedala
Maps: We can create
Supermayer: Save the world
Jay-Jay Johanson: The long term physical effects are not yet known
Shantel: Disko partizani
Siouxsie: Mantaray
M.I.A.: Kala
Fridge: The sun
Fanfare Ciocarlia: Queens and Kings
Tinariwen: Aman iman
Apparat: Walls
Felix Da Housecat: Virgo Blaktro & The Movie Disco
Motor: Unhuman
Matthew Dear: Asa breed
etc....

Nätmusiken för dyr!

Egentligen är det ju självklart, alla vet det. Nätmusiken är för dyr för att locka på allvar. Och alla med bara en gnutta insikt i elementär ekonomisk teori vet ju att det finns en optimal prisnivå där de två kurvorna för utbud och efterfrågan möts - där säljaren alltså tjänar mest pengar. Min gissning har alltid varit att det handlar om cirka fyra kronor, eller i snitt en femtiolapp per album. Eller möjligen ännu lägre. Nu finns det vetanskapliga rön som tyder på detta: i dagens DN finns en notis om en doktorsavhandling på detta ämne. Och enligt forskaren Maria Styvén vid Luleå universitet, som frågat 2 282 svenskar, är den allmänna åsikten att en låt får kosta max 5 kronor - och då självklart vara utan kopieringsskydd. Nära den nivån ligger idag bara
Emusic, men då måste man abbonnera på ett visst antal låtar per månad. Frågan är när alla ska inse hur fel de är ute? Kanske måste cd-skivan försvinna helt först?

The Field: Sound of light

The Field: Sound of light (Heartbeats International)
Nordic Light Hotel i Stockholm satsar sedan tidigare seriöst på ljus som del av upplevelsen och inleder nu en ambitiös serie kommissionerade musikstycken där olika musiker ska tolka ljusets växlande skepnader över dygnet. Först ut är technoproducenten Axel Willner, som tidigare i år gav ut den hyllade debuten From here we go sublime. De fyra kvartslånga spåren (Morgon, Dag, Kväll, Natt) är som vidsträckta utvecklingar av teman från detta album, men i en markant ljusare och klarare mix och med ett lättfotat, skimrande driv.
(Publicerad i GP 071219)

Diskjokke: Staying in (album)

Diskjokke: Staying in
(Smalltown Supersound/Dotshop.se)
Ibland blir man glad av så små saker. Som att Joachim Dyrdahl kallar sig Diskjokke. Som att öppningsspåret på hans debut heter Folk i farta. Att den norska nydiscoscenen bara blir bättre i takt med att den breddar sig. Och till stora namn som Lindstrøm, Prins Thomas och Todd Terje kan vi nu lägga denne Jokke som fått till scenens starkaste album hittills.
Hans musik drar åt det syntiga hållet, och det är ingen tillfällighet att tyska Booka Shade tidigt blev fans - deras studsigt och luftigt melodiösa house är en tydlig influens. (På Myspace inleder han dock sin lista över influenser med att skriva den franske discolegenden Cerrones namn tre gånger.)
De tio spåren på Staying in täcker annars in en brett område: från titelspårets naivistiskt gulliga sagohouse via Interpolations lite Andreas Tilliander-aktiga syntdub och den koskällefunkiga Cold out till den Kompakt-stompiga Glatt.
Mycket namedropping där, vilket jag ber särskilt mycket om ursäkt för, för det fina är just hur ickenördigt det här är. Bara enkel rakt på sak-musik att gunga med till, le åt, njuta av. Bli glad av.
(Publicerad i GP 071205.)

Burnt Friedman: First night forever (album)

Burnt Friedman: First night forever
(Nonplace/Dotshop.se)
Närmast den bredare avantpop-publiken har han hittills varit med David Sylvians underbara trio Nine Horses, men det är bara en av många konstellationer som Burnt Friedman opererar i. Här är han helt solo (men långt ifrån ensam) i ett sällsamt hopkok av de mest skilda influenser och tendenser där sensuell soul möter rootsig africana, skrovlig Tom Waits-dub möter spirituella voodoo-vibbar. Spännande och häftigt producerat rakt igenom, men det krävs en del lyssnande för att ta sig igenom den snåriga mixen.
(Publicerad i GP 071205.)

Steve Reid Ensemble: Daxaar (Domino/Playground)
Fritt jazzande trummaren Steve Reid fortsätter att utforska olika uttryck, som alltid numera med den lika fria men elektroniska Kieran Hebden vid sin sida. Den här gången bar det av till Senegals huvudstad Dakar för några dagar av inspelningar med lokala musiker. Den afrikanska inramningen till trots (och ett inledande trad-spår på kora) landar de i ett högst igenkännligt Reid/Hebdenskt driv med ovanligt tydliga drag av det elektriskt funkiga sjuttiotal då Steve Reid debuterade under eget namn.
(Publicerad i Göteborgs-Posten 071128)