Amazon.com öppnar mp3-butik

Äntligen ser det ut som att Itunes ska få lite ordentlig konkurrens. Amerikanska nätsäljarjätten Amazon har just öppnat en mp3-sektion där de säljer musik från både mindre skivbolag och hittills två av de stora majorbolagen: EMI och Universal. Men det viktigaste är att de gör det med helt fria mp3-filer, inga jobbiga och hämmande DRM-skydd alltså - dessutom av hög kvalitet: 256 kbit/s är vad som ska gälla - vilket ju är mer än tillräckligt.

Priset är också en positiv utveckling: snäppet under amerikanska Itunes. De flesta låtar kostar 89 cent (drygt sex kronor) och albumen mellan sex och tio dollar. Vilket plötsligt känns intressant igen, eller hur?

Tyvärr tyvärr tyvärr och förstås funkar detta än så länge bara i USA, men vi får hoppas att det kommer en europeisk version snart (och inte om tre år). För det behövs verkligen en ny spelare på scenen, någon som ser till att Itunes inte ensamt kan diktera alla villkor. Och någon fristående, till skillnad från de skivbolagsstyrda katastrofprojekt som lanserats och lagts ned de senaste åren.

Den fullt fungerande betaversionen finns här.

Albumrecensioner: Shantel, Hardfloor, Swell Session, Zap Mama, Murcof, Federico Aubele, Dot Allison

Japp, onsdag igen så här är mina skivrecensioner ur dagens GP:

Murcof: Cosmos (Leaf) Mexikanaren Fernando Corona släpper sitt tredje album av djup ambient-electronica, nu mörkare och tyngre än någonsin





Shantel: Disko partizani (Essay-Crammed) Mannen bakom Bucovina Club-konceptet släpper ett eget album av klubbifierad balkanmusik, härligt glammigt




Swell Session: Swell communications (Freerange) Göteborgaren Andreas Saag kommer äntligen med sitt första Swell Session-album, som sannolikt har rätt lite att göra med det album som aldrig släpptes där kring 2003 (minns grymma singeln The music in her eyes!).



Zap Mama: Supermoon (Concord) Marie Daulne har kommit en lång väg sedan allt började





Hardfloor: The life we choose (No Respect) Tyska duon överraskar med ett riktigt piggt album av klassiskt acid house/techno-stuk




Och från förra veckan:
Federico Aubele: Panamericana (ESL) bra igen, men inte lika omkullcharmande som debuten




Dot Allison: Exaltation of larks (Cooking Vinyl) nytt bolag, helt nytt sound: den här gången är det Kramer (som proddade Galaxie 500 en gång i tiden) som hjälpt henne till ett skönt, folksy-rootsigt akustiskt sound

Dave Gahan: Kingdom (singel)

Depeche-sångarens solodebut Paper monsters från 2003 var väl ingen hit direkt, men nu ger han sig på det igen: albumet Hourglass släpps 22 oktober (på Mute förstås) och försmakssingeln Kingdom den 8 oktober - men det går att lyssna redan nu på diverse håll: enklast kanske på myspace. En riktigt bra låt, tydligt Depechig och mörkt elektronisk. Men jag väntar med viss spänning på den riktiga ep:n, för de två remixarna är ihopknåpade av inga mindre än Booka Shade och Digitalism!

Underworld: Crocodile (ny singel)

Jodå, Underworld är på gång igen. Fem år efter den underskattade A hundred days off, som ju var deras första som duo efter att Darren Emerson stuckit, och ett par filmsoundtracks (däribland småtråkiga Breaking & Entering). Albumet kommer i oktober men först denna singel, Crocodile, som går på i gammal god Underworld-stil. Lite väl mycket gammal stil kan tyckas, men vafan, det puttrar på helt okej. På singeln finns också en dubbig house-remix signerad Pete Heller.

Lyssna kan man här, eller kolla in videon här.

M83: Digital Shades Vol 1 (album, EMI)

Efterföljaren till M83:s mäktiga album Before the dawn heals us från 2005 lär vara på väg inom en inte alltför avlägsen framtid. Men redan i dagarna smygs en mellanskiva ut, den första i en tänkt serie av mer ambientbetonade skivor: Digital Shades. Och det här är verkligen ambient i den klassiska Brian Eno-ska betydelsen, vackert svepande analoga (så låter det i alla fall ofta, titeln till trots) ljudatmosfärer som ofta vecklas ut i mäktiga crescendon. Kolla särskilt in spåret Coloring the void, som drar mer åt hur det lät på albumet senast. Den som velar mellan vinyl och cd/digitalt behöver heller inte välja: med vinylen följer en kod som berättigar till en nedladding av musiken i högkvalitativt mp3-format - bra initiativ!

Siouxsie, Cobra Charlie, Luke Vibert (albumrecensioner)

Idag recenserar jag följande i GP:

Siouxsie: Mantaray (Universal) jepp, Ms Sioux (bilden) är tillbaka, solo och starkare än på evigheter

Cobra Charlie: Jag kommer tappa det (Swingkids) Navid Modiri har gett sig in i tillvarons mörkaste gränder och hittat det

Luke Vibert: Chicago, Detroit, Redruth (Planet Mu) miljonte releasen från Mr Vibert (aka Wagon Christ, Plug mm) från Redruth, Cornwall, England, är lika bra som varierad

Habib Koité & Bamada: Afriki (Cumbancha) elegant afropop från en av Malis
storheter

Vector Lovers: Afterglow (album, Soma)

Tidigare så electropoppiga Vector Lovers har på det nya, tredje albumet valt en betydligt mer atmosfärisk väg. Vi pratar till stora delar ren ambient faktiskt, och efter att jag kommit över den första besvikelsen (jag gillade verkligen den syntiga robotpopen på de tidigare skivorna) så inser jag att det här är riktgt bra. Tydligen rör det sig om en blandning av nygjorda och gamla, aldrig utgivna spår som Martin Wheeler pulat med i åratal. Skivans enda vokala spår, Crash premonition, är också ett av få spår med mer distinkta rytmer.

Dave Angel: Taurus (Niah Records) ny tolva!

En av mina stora nittiotalsfavoriter inom dansmusiken var Dave Angel, främst då hans briljanta album Tales of the unexpected från 1995. Underbart luftig, jazzig, funkig tech-house (fast det tror jag inte att det kallades då). Men efter nästa album, Globetrotting, som kom 1997 (och fick honom droppad från stora Island) har det varit väääldigt tyst. Tydligen har han ägnat sig åt egna skivetiketten Rotation, släppt ifrån sig en bunt mix-skivor och någon tolva här och där. Nu ramlade jag i alla fall över hans senaste, som släpps på en underetikett till Rotation, Niah kallad, där han ska ägna sig åt just tech-house av klassiskt men lite mer soft stuk - vilket är precis vad han levererar här, riktigt bra och av klart igenkännbart gammalt Dave Angel-stuk. Taurus/Gemini heter den, check it out!

The Tuss (aka Aphex Twin?): Rushup edge (cd Rephlex)

Vet inte varför riktigt, men jag tror att det handlar om rättigheterna till namnet snarare än vanlig avoghet - det känns hursomhelst ganska säkert att det är allas vår Aphex-tvilling Richard James som ligger bakom namnet The Tuss (som lär betyda kuk eller så på walesisk slang) som nu kommer med en andra skiva, den första i albumformat (om än kort). Recensionen finns här.

BPitch Control: senaste tolvorna (Arwid, Sascha Funke, Ellen Allien)

Ellen Alliens etikett BPitch släpper ifrån sig tolvor för fulla muggar nu, sex stycken räknar jag till under sommaren/hösten. Den allra bästa av dessa tycker jag är tyske Arwids (Christian Quast egentligen) första skiva för labeln (efter att ha legat på diverse småbolag tidigare). Två långa spår, Flashback och Fiasko, av oerhört driven och ljudligt händelserik techno, snyggt atmosfärisk samtidigt som tempot är ganska högt och känslan svettigt intensiv. Grymt bra! (ute nu)



Större förväntningar hade jag då på Sascha Funkes
nya låt Acrobat (ute 17.9), som han tydligen gjort lite vid sidan av medan han arbetar på sitt nya album. Det är en väldigt minimalistisk sak, egentligen mest ett ystert framåttuffande beat med vidhängande ekon som på något sätt blir oerhört fängslande. Likväl kan den kännas väl enformig för hemmalyssning, men funkar säkert klockrent som dj-verktyg. Remixen av Efdemin på b-sidan
är mer innehållsrik med mer melodiösa element.



Sist men inte minst har jag också fått förmånen att
förhandslyssna på Ellen Alliens kommande singel (släpps 22 oktober). Där hon faktiskt utgår hon från samma vokala sampling som hon gjorde på sin allra första utgivna låt, Just let the groove go från 1994 (!), men det låter förstås helt annorlunda nu. Soundet är omisskännligt hennes personliga, mörkt och sådär nervigt spänt till bristningsgränsen. Men något riktigt lyft kommer aldrig, det blir lite som med Funkes låt ovan, den bara pumpar på och man liksom går och väntar på att få höra något annat lyftas in i mixen. Här tycker jag faktiskt att det är remixen (av Marcel Dettmann) som är den stora behållningen.