Mr Scruff: Music Takes Me Up

Mr Scruff: Music Takes Me Up
(Ninja Tune)
Lustigkurren Mr Scruff har varit en av de tongivande akterna på Ninja Tune sedan urminnes tider. Kanske inga mästerverk men alltid roligt och svängigt. Senaste tolvan hör till hans bästa låtar någonsin, en klassiskt soulig och ruffigt pianodriven sak med Alice Russell på driven sång. En skönt corny video med sjungande och spelande frukter finns här. Fullängdsalbumet Ninja Tuna (sic!) kommer inom kort!

Boeoes Kaelstigen: Commuting Colour

Boeoes Kaelstigen: Commuting Colour
(Adrian Recordings)
Den svenska duon med det minst sagt konstiga (har ännu inte hört någon vettig förklaring) namnet fick en hel del välförtjänt uppmärksamhet ifjol efter ep:n Pan European. Nu kommer uppföljaren, en fin tvåspårstolva (plus remixar av Stavöstrand och Dumb Dan) med låttitlar – återigen – lika stilrena och suggestiva som musiken: Cecta och Radius. Vi pratar techig house med sköna trance-dofter, där jag särskilt fastnar för dels den åtta minuter långa originalversionen av Radius, dels Dumb Dans härligt syntiga remix av Cecta. Tolvan släpps idag på vinyl och digitalt, och den 10 oktober är det releaseparty i Stockholm på Restaurangen. Och redan om en månad kommer fortsättningen: Commuting Colour Remixes.

Plej: Home is where the heart was

Plej: Home is where the heart was
(Exceptional)
Göteborgska houseduon Plej slog igenom från ingenstans 2003 (i den så kallade Gonkyburg-vevan) med ett elegant album som hyllades inte minst i England. Uppföljaren har dröjt fem år och inleder välbekant med ett par softa spår där bröderna Erik och Arvid Niklassons patenterat avslappnade keyboardklink står i centrum. Men skivan visar sig vilja mer än så och vi tas från den baleariskt doftande Exit anywhere via en otippad cover av Freaks (Wadling/Cortex) – med Nina Simone-hoppigt piano och Compass Point-plastiga beats – till den Michael Jackson-klämmiga Give it to me. En lekfullhet och spretighet som går över styr ibland, men den lågmälda charmen räddar det hela.

Nightmares On Wax: Thought so...

Nightmares On Wax: Thought so...
(Warp/Border)
Det var ett bra tag sedan George "Nightmares On Wax" Evelyn kändes särskilt relevant. Men plötsligt fastnar jag, igen. Hans nya album uppges ha spelats in under flyttresan från Leeds till det nya hemmet på Ibiza, med såväl liveband som utrustning inpackat i en buss. Må så vara, annars är det väl de nya baleariska omgivningarna som inspirerat till denna nytändning. Och förutom förväntade myspysinstrumentaler finns här ett par spår med direkt hitpotential: den slöa raggan 195 lbs, och den partysvängiga Da feelin.

Morgan Geist: Double Night Time

Morgan Geist: Double Night Time (Environ/Playground)
Jag har gillat Mr Geist sedan den drömskt melankoliska debuten The Driving Memoirs 1997, på den lilla finsmakaretiketten Clear (där Matthew Herberts tidiga skivor gavs ut). Sedan dess har han varit stekhet med electrohouseduon Metro Area, jobbat bakom kulisserna med sköna Kelley Polar och det egna skivbolaget Environ. Double Night Time är hans andra soloalbum, en mycket elegant historia av varmt syntetisk techno/pop-crossover med Junior Boys som självklar referens – inte bara för att Jeremy Greenspan står för sånginsatserna. Allra bäst är också just vokala spår som Most of all och Detroit, lika retrosnygga som moderna. En välmotiverad överkurs är att kolla in nya singeln Detroit, med två långa Carl Craig-remixar!

Darren Emerson: Crash Jack 12"

Minns ni Underworld? Tiden går, saker förändras, försvinner ur fokus. Darren Emerson var i alla fall den unga (nåja, han är 37) killen i trion som hoppade av kring millenieskiftet för att koncentrera sig på karriären som dj, producent av renodlad dj-musik och den egna skivetiketten Underwater. Han släppte själv ett par tolvor där 2005, men sedan dess har det varit tyst såvitt jag vet. Nu kommer i alla fall ett livstecken med en ny tolva – utgiven på Global Underground – som andas en hel del Underworld. Rakt på sak, tajt pådrivande och med tunga bastrummor. Riktigt bra.

The Rex The Dog Show

Rex The Dog: The Rex The Dog Show
(Cooperative/BAM)
Allt är nästan lite för rätt. Hajpade tolvor på Kompakt och Kitsuné, kreddiga remixar åt Depeche Mode, Röyksopp, Soulwax, The Knife och Robyn. Dessutom en cool tecknad hund som frontfigur. Men debutalbumet blir ändå eller just därför lite av ett antiklimax. Tyvärr, för det är härligt upplyftande musik med åttiotalssyntiga retrovibbar och samtidigt en klart modern touch – lite som en mer dansgolvsinriktad Kleerup. Men det mesta har ju släppts tidigare och att slänga in två remixar mitt i skivan känns sådär. Nya I can see you, can you see me? är dock en riktig pärla!

Milosh: Iii

Milosh: Iii
(!K7/Playground)
Bisarrt nog var jag på vippen att helt strunta i att recensera en av årets hittills allra bästa skivor. Så förutsägbar och tam kändes den efter att bara ha strölyssnat på den ett par gånger. Men så gav jag den en ordentlig chans – och fastnade helt. Självfull electronica-soul av bästa slag. Läs min recension på www.sonicmagazine.com här.

Fujiya & Miyagi: Lightbulbs

Fujiya & Miyagi: Lightbulbs
(Grönland/Border)
Jo, jag älskade verkligen debuten Transparent things. Men när de nu släpper i stort sett samma skiva en gång till - nja, då är det inte lika roligt längre. Läs mer i min recension i Sonic.

Andy Stott: Unknown Exception

Andy Stott: Unknown Exception – Selected tracks vol 1 2004-2008
(Modern Love/Dotshop.se)
Jag fastnade ordentligt för Manchester-sonen Andy Stotts debutalbum, Merciless, som kom 2006. Här ges ett utomordentligt tillfälle att fördjupa sig i hans katalog: ett urval av spår från hans många tolvor på Modern Love. Vi pratar djupt dubbig techno här, ofta åt ambienthållet och med varmt metallisk ton och ett härligt klangdjup. Influenser anas lika mycket från exempelvis Harold Budd/Brian Eno såväl som från samtida electro och techno. Många fina spår, allra bäst gillar de lite tempokvickare spåren, som den old school-doftande Credit (som också påminner mig om den lite bortglömde Dave Angel) och den för Stott ovanligt skarpskjutande Hostile – som för tankarna till en annan av mina favoriter: Antonelli.