Bomb the bass: Back to light

Bomb The Bass: Back to light (!K7)
Jämte Pump of the volume var det Beat dis med Bomb The Bass som 1987 förde upp brittisk samplingskultur på topplistorna. Häromåret gjorde Tim Simenon habil albumcomeback under sitt gamla Bomb The Bass-alias. Men nu kommer den riktiga bomben, ett kanonalbum fullspäckat med autosvängande hits i samproduktion med självaste Gui Boratto och sånginsatser från Kelley Polar och Paul Conboy. Enkelt och ganska snällt, men formidabelt självlysande och obligatorisk lyssning för alla Röyksopp-fans.

Den Fule: Halling i köket

Den Fule: Halling i köket (Footprint/Naxos)
Lyssnar man på Den Fules populära nittiotalsskivor i dag låter de
lite gamla på ett inte alldeles smickrande vis. Så det var hög tid att uppdatera gruppens sound så här femton år vidare i tiden. Och den idag via olika vägar högmeriterade kvintetten har förstås plockat upp en del nytt sedan sist. Inte minst hörs att de lyssnat på ökenblues à la Tinariwen vilket de ledigt infogar i sitt redan breda folkroots-sound. En helt instrumental (tack!) skiva, präglad av explosiv tyngd och distinkt driv. Bra!

Ellie Goulding: Lights

Ellie Goulding: Lights (Polydor/Universal) Det formligen ploppar fram akter av det här slaget från England nu, den ena mer förhandshajpad än den andra. 23-åriga Ellie Goulding röstades nyligen fram till det uppmärksammade Brits critics' choice award för mest troliga genombrott 2010. Musikaliskt går hon närmast i Little Boots efterföljd: härligt driven och småsyntig danspop med botten i akustisk, närmast folklig pop. Till stora delar motsvarar hon faktiskt förväntningarna, men ibland känns det lite slarvigt och allt stannar vid alldaglig listpop.

Andra Generationen: Hippare hoppare

Andra Generationen: Hippare hoppare (Warner)
Jag gillar verkligen Andra Generationen. Musikaliskt är de nog Sveriges bästa Balkanband med lika halsbrytande som finurliga och snygga hopkok av de mest skilda stuk, stilar och tempon. Men jag kommer inte förbi det här med sångtexterna. De håller inte måttet och tillåts ta alldeles för stor plats. Det skär sig helt enkelt i mötet mellan den vindlande och rytmiskt drivna musiken och banal dansbandssvenska. Jag förstår flörtarna med Melodifestivalsverige men hoppas ständigt att de ska våga sikta högre.

Chumbawamba: Abcdefg

Chumbawamba: Abcdefg (Westpark/BAM)
Det förvillande namnet matchar verkligen detta engelska bands musikaliska spretighet. Via anarkistisk postpunk och klubbig topplistepop har de på senare år mjuklandat i politisk folkpop. Väna harmonier och underfundigt vassa texter (som trudilutten om att tortera James Hetfield), gammaldags yta och form men dagsaktuellt innehåll (som Dance idiot dance, en drift med det högerextrema British National Party). Tur att de är så skickliga låtmakare, annars kunde de lätt avfärdas som plojiga plakatviftare.

Mavis

Mavis: Presented by Ashley Beedle and Darren Morris (!K7)
Mavis föddes i passionen för soulgospeldrottningen Mavis Staples och kom till stånd genom att producenterna Beedle och Morris skickade identiskt musikaliskt grundmaterial till en rad prominenta vokalister (Ed Harcourt, Kurt Wagner, Candi Staton, Sarah Cracknell, Edwin Collins…) som satte ord och melodi. Vilket Beedle/Morris sedan spann vidare på. Det blev tio rätt olika låtar med samma varmt, djupt souliga sound i botten (Beedle är ett geni i ämnet). Klart starkast är Saint Etienne-Sarahs bidrag.

Efterklang: Magic chairs

Efterklang: Magic chairs (Rumraket/Playground)
Till skillnad från många andra föll jag inte för Parades, Efterklangs förra skiva. Det blev bara för mycket av det storslaget orkestrala. Magic chairs bygger på mer direkta popstrukturer utan att för den skull ge upp de mustiga orkesterarrangemangen. En rimlig artpopväg att gå, med flera fina stunder - singelspåret Modern drift låter som om Philip Glass och Robert Wyatt gått samman. Men ibland blir det lite väl manierat, och för mig förblir debuten Tripper deras mästerverk.

The Knife: Tomorrow, in a year

The Knife med Mt Sims och Planningtorock: Tomorrow, in a year (Rabid/Border)
Att The Knife skulle tonsätta en nyskriven opera om Darwin var lika överraskande som självklart. Vilken dröm att få grotta ner sig i en sådan mångbottnat episk utmaning! En utmaning också för lyssnaren, vilket läger man än kommer ifrån. Men det sker verkligen ett möte här, uppstår ett nytt svindlande spänningsfält mellan operatradition och experimentell electronica. Med Olof Dreijers fältinspelningar från Amazonas som förunderligt konkreta hållpunkter. Ett sidospår måhända, men ett inspirerande sådant.

Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: Ali & Toumani

Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: Ali & Toumani (World Circuit/Playground)
Direkt efter 2005 års hyllade In the heart of the moon sammanfördes återigen koramästaren Diabaté och den nu av sjukdom märkta gitarristen Touré i en studio i London för en fortsättning. Ett halvår senare avled Touré, just som han lagt sista handen vid den egna skivan Savane. Ali & Toumani-skivan lades på is, och när den nu ges ut känns det först som en samling ofullbordade ansatser. Men spår efter spår växer och bäst är det när Buena Vista-basisten Orlando "Cachaito" Lopez adderar sitt kubanska sväng.

Nedry: Condors

Nedry: Condors (Monotreme Records) Till skillnad från triphop, jungle och grime har dubstep inte fått något bredare genombrott annat än via remixar. Londontrion Nedry lär väl heller inte bryta den barriären, men gör en god ansats med detta åtminstone inledningsvis lysande album. A42 är sylvass dubstep uppmjukad av försiktiga gitarranslag och sångerskan Ayu Okakitas Björk-aktiga röst. Apples & Pears tar samma tema ut på bråddjupa vatten. Sen spretar det lite för mycket på den korta skivan, men slutintrycket är ändå att Nedry bär på något stort.