Siri Svegler: Silent viewer

Siri Svegler: Silent viewer (Compost/Border)
Den i Göteborg uppväxta sångerskan (och skådespelerskan) Siri Svegler har efter många år i London landat i Berlin, där den här debutskivan kom till med lokala musiker. Sångerna är av det tidlösa slaget, likaså inramningen: storslagen singer-songwriterpop där piano och stråkar drivs framåt av rockiga rytmer. Sveglers souliga röst är utsökt och hennes låtar håller bra klass (det påminner ibland om Lily Allen), men soundet lämnar en hel del att önska - det där tidlösa låter mest lite gammaldags och småtråkigt. (Publicerad i GP 091111.)

David Walters: Home

David Walters: Home (Ya Basta-Naïve/Playground)
Jag föll direkt för David Walters när jag hörde hans debut Awa för några år sen. Ytterst smidig musik som elegant glider mellan genrer och sfärer: soulig afro, lågmäld latin, slick broken beat, karibisk lätthet, fransk r'n'b. Walters, fransman med rötter i Västindien, kallar själv träffande sin musik för kreolsk. Uppföljaren puttrar förnöjt och stabilt vidare, testar lite nya spår (amerikanskt rootsigt på sina håll) och det är bara så där mysigt och sympatiskt i största allmänhet. Värd att upptäckas! (Publicerad i GP 091111)

Fuckpony: Feel the love

Fuckpony: Feel the love (BPitch Control)
Nej, med det namnet kan det bli problematiskt att slå brett (myspace-sidan heter dessutom mylittlefuckpony). Men faktum är att Jay Haze här fått till årets sannolikt bästa houseplatta. Kanske krävdes det en amerikan i tysk exil att så klockrent förena klassisk utlevelsefull Chicago-house med dagens mer minimalistiska Berlin-sound. Snyggt är det i alla fall, knivskarpt och tajt, sexigt, Herbert-smart och löjligt medryckande. Favoritspår just nu: Orgasm on the dancefloor Saturday night. (Publicerad i GP 091111.)

Rachid Taha: Bonjour

Rachid Taha: Bonjour (Wrasse/BAM)
Algeriske Taha försöker följa upp succén från fem år gamla Tekitoi med en ny crossoverplatta. En lång rad starka låtar, men det förtas av ett spretigt, riktningslöst sound. Läs min recension i Sonic här.

Cold Cave: Love comes close

Cold Cave: Love comes close (Matador/Playground)
Vurmen för gammal postpunk och svartsyntig new wave ger inte med sig. Amerikanske sångaren Wesley Eisold är tidigare bekant från en radda hardcorepunkband, men har här samlat ett gäng likasinnade under det otroligt passande namnet Cold Cave. Dystopiska Joy Division-stämningar dominerar, men de hårda industrirytmerna möter egentligen rätt mjuka melodier och ystra syntljud som inte kan dölja sin livsglädje. Kultmusik med potential att breaka, vilket Matador insett och nu ger ut skivan internationellt. (Tidigare publicerad i GP.)

Annie: Don't stop

Annie: Don't stop (Smalltown Supersound/VME)
Vilken cirkus det blev. Don't stop, uppföljaren till norska Annies firade debut, var bara veckan från att släppas förra hösten när den plötsligt drogs tillbaka. Varför beror på vem du frågar. Men nu är den här igen, på nytt skivbolag och något omarbetad - fortfarande jättebra. Lite Kylie, lite Lily, lite Sally (Shapiro), en gnutta Madonna, men allra mest Anne Lilia Berge Strand från Bergen, numera Berlin, vars knorrigt indie-coola variant av electropop jag innerligt hoppas får sitt breda genombrott nu. Till slut. (Tidigare publicerad i GP.)

Four Tet: Love Cry (plus nytt album på gång)

Four Tet: Love Cry/Our Bells (Domino)
Om en månad släpper Kieran "Four Tet" Hebden tolvan Love cry, som redan nu går att lyssna på via hans myspace. Titelspåret är en nio minuter lång, härligt driven och relativt enkel sak med en samplad kvinnoröst i förgrunden. Medan Our Bells än en lågmäld orgie i klockspel och nog får betraktas mer som en studie i sakrala ljudlandskap. Nu kommer också klara besked om Four Tets kommande fullängdsalbum: There is love in you släpps på Domino den 26 januari!

A Mountain Of One: Institute of joy

A Mountain Of One: Institute of joy (10 Worlds-PIAS/Border)
Brittiska A Mountain Of One kom fram ungefär samtidigt som svenska Studio, lät någorlunda lika och petades kvickt in i samma fack av balearic, cosmic disco och ny-psykedelia. Albumdebuten, efter en tidig ep-samling, har dock dröjt tills nu och plötsligt framstår AMOO mer som ett etablerat band än ett sökande projekt, på gott och ont. Den pastoralt svepande men rytmiskt drivna psykedelian är suggestiv och mäktig, men övergår ibland i pretentiösa plattityder. Som covern av Leonard Cohens Who by fire. Se dem live i Göteborg om ett par veckor - 21 nov på Jazzhuset!

Cesaria Evora: Nha sentimento

Cesaria Evora: Nha sentimento (Lusafrica/SonyBMG)
Det är lätt att glömma och försumma en så självklar stjärna som Cesaria Evora. Hon gör ju samma sak hela tiden, men som hon gör det! Här låter hon dessutom piggare än på länge, tempot hålls överlag högre (det har blivit väl beskedligt emellanåt tidigare) och inramningarna är föredömligt varierade. Ibland kontrasteras de vanliga sydatlantiskt afrokaribiska rytmerna med stråkarrangemang inspelade i Kairo med märkbart arabiska klanger. Hennes finaste på länge.

Beak>

Beak> (Invada/Border)
Portisheads senaste tog elva år att spela in, så det är begripligt att det första Geoff Barrow nu gör är att dra igång ett sidoprojekt med radikalt annorlunda approach: debuten här skrevs och spelades in på tolv dagar. Trion har jammat fram ett dussin spår primärt instrumental electrorock med ekon av såväl monoton kraut som barskrapad postpunk. Svärta, dämpat tempo och karghet dominerar. Stundtals biter det verkligen tag, men det blir ändå lite väl sketchartat för att räcka hela vägen.