Four Tet: Ringer EP

Four Tet: Ringer EP (Domino/Playground)
Four Tets album Rounds från 2003 är ett av ytterst få jag satt maxbetyg på genom åren. Först nu tycks upphovsmannen Kieran Hebden själv ha hämtat sig. Efter att ha ägnat en skiva åt att borra sönder sitt eget folktronica-sound, frijazzjammat med Steve Reid och sen åkt på behaglig västafrikansk tripp - så återfinner han här äntligen den djupt elektroniska nerv som präglade Rounds. Utan att för den skull upprepa sig, tvärtom pekar han på en rad nya spännande riktningar. En snudd på albumlång ep.
(Publicerad i GP 080423)

Robert Owens: Night-time stories

Robert Owens: Night-time stories (Compost/Border)
Housevokalisten Robert Owens har varit med sedan tidernas begynnelse (1986 alltså) och sjunger på flera av housemusikens mest själfulla klassiker. (För den som missat honom finns en briljant samling: Love will find its way.) Det här är hans blott andra album i egen regi och kom till i samarbete med en rad förstklassiga producenter som Kirk Degiorgio, Jimpster och Ian Pooley. Hans närmast religiöst innerliga sång är intakt och alla inblandade sträcker sig på tå för att nå Owens höjder. Mumma!
(Publicerad i GP 080416)

Crystal Castles: Crystal Castles

Crystal Castles: Crystal Castles (Last Gang-PIAS/Border)
Torontoduon Crystal Castles är en av vårens stora undergroundhajper efter att ha levererat en rad häftiga remixar åt Klaxons, Bloc Party och andra. Deras sound är på ett plan utstuderat old school-elektroniskt, på ett annat halsbrytande hypermodernt. Lägg till Alice Glass säreget exotiska sång, ofta skevt processad, och vi landar i en rätt schizofren men klart lockande värld pendlande mellan elegant Ellen Allien-dubbig electropop och blippig hardcore. Ljuv musik för för Kitsuné/Ed Banger-generationen.
(Publicerad i GP 080416)

Thomas Brinkmann: When horses die

Thomas Brinkmann: When horses die (Max Ernst/Dotshop.se)
Den konceptuellt sinnade Thomas Brinkmann är skyhögt aktad i experimentella kretsar efter skivor som Soul Center (soulklassiker upphackade till oigenkännbarhet) och Klick (rytmer från repor i vinylskivor). Här tar han ner allt på jorden med en relativt okonstlad release som ibland ekar av Suicide och Spacemen 3 med monotont mörka mantran, och ibland drar åt en slags singer/songwriter-electronica där han sjunger själv i lågmäld ton till enkelt pianokomp eller dubbiga beats. Bra, men spretigt.
(Publicerad i GP 080402)

Moby: Last night

Moby: Last night (Mute/EMI)
Som alltid med Moby balanseras det vågat och begåvat mellan det banalt inställsamma och det smart undergroundkreddiga. Men Last night är också ett återvändande till dansgolvet och till hans egen energisprudlande tidiga musik. Eller Everyday it's 1989 som det housepianodrivna spår nummer fyra heter. Men det är också - som vanligt - ett högst varierat album, med allt från mörk rap till smart electro. Gillar man Moby gillar man det här.
(Publicerad i GP 080402)

Jori Hulkkonen: Errare machinale est

Jori Hulkkonen: Errare machinale est (F Communications)
Efter fjolårets popavstickare i duon Processory återvänder min finske favoritproducent till mer invanda elektroniska nejder. Errare machinale est är en tydlig uppföljare till Dualizm senast, ambitiöst upplagd inom ett brett musikaliskt spektra och med en brokig skara gästvokalister i bl a Justin Electra, Jimi Tenor, John Foxx och Ernesto. Möjligen hans allra starkaste album hittills. Notera att skivan bara släpps digitalt och vinylt, förutom en limiterad cd-pressning hemma i Finland.
(publcierad i GP 080326)

DJ Dolores: 1 real

DJ Dolores: 1 real (Crammed/Border)
Denne spännande brasilianske producent slog igenom i brådmogen förtid med småtaffliga debuten Contraditório?, men på uppföljaren Aparalhagem föll allt på plats: en grymt svängig mix av lokalt traditionellt och modernt beat-baserat. 1 real fortsätter i samma häftiga spår, politiskt medvetna texter kastas handlöst ut i en virvelvind av musikaliska krockar, där dub-bas och junglebeats möter dragspel och fiol som den mest självklara sak i världen. Lika nyskapande som oemotståndligt dansant.
(Publicerad i GP)

Sébastien Tellier: Sexuality

Sébastien Tellier: Sexuality (Records Makers/Border)
Det är inte lätt att få grepp om denne yvigt begåvade fransman. Förutom bitvis briljanta, bitvis svamliga skivor ryktades det länge att han skulle ställa upp i fjolårets presidentval och nu kommer (i stället) beskedet att han ska representera Frankrike i Melodifestivalen i maj. Hans fluffigt elektroniska pop är som en obändigt flummig kusin till Air och han följer nu upp ojämna Politics från 2004 med ett jämnstarkt album på temat sexualitet. Allt smärtsamt snyggt producerat av Guy-Manuel från Daft Punk.
(Publicerad i GP 080312)

Kelley Polar: I Need You To Hold On While The Sky Is Falling

Kelley Polar: I Need You To Hold On While The Sky Is Falling (Environ/Playground)
Debuten var en typisk snackis-platta, ivrigt hyllad av de få som råkat komma över den. Ungefär som närliggande Junior Boys alltså. Och kanske kan även Mike Kelley slå igenom brett med detta sitt andra-album? Smått bedårande är det i alla fall. Drömsk, romantisk och charmerande lekfull popmusik byggd kring himmelskt fluffiga discostråkar, Air-lätta housebeats och Hair-lyriska harmonier. Lika lättillgängligt som appellerande till vältränade finsmakargommar. En skiva att bli kär i, och till.
(Publicerad i GP 080305)

Goldfrapp: Seventh tree

Goldfrapp: Seventh tree (Mute/EMI)
Jag har haft svårt att ta till mig Goldfrapps förvisso snygga och alltid trendkänsliga skivor. Men just trendkänsligheten har lagt sig som ett kallt filter över det hela. Detta är dock något helt annat. All kantig electro är effektivt bortslipad. All kitschig glamour har ersatts av ett reflekterande lugn. Ljudbilden andas folklig lantlighet med stråkar och plockande gitarrer snarare än kyligt nattklubbsstål och diamanter. Det är fint, elegant och mysigt. Gripande. Några hits hör jag däremot inte.
(Publicerad i GP 080227)