2009 års 25 bästa album

Kort och gott:

Gui Boratto: Take my breath away
Annie: Don't stop
Jenny Wilson: Hardships!
Fuckpony: Feel the love
Girls: Album

Fever Ray: Fever Ray
Bassekou Kouyaté: I speak fula
Lily Allen: It's not you it's me
Calvin Harris: Ready For The Weekend
Little Dragon: Machine dreams

Oumou Sangaré: Seya
Vitalic: Flashmob
Midaircondo: Curtain call
Little Boots: Hands
Andreas Tilliander: Show

Kent: Röd
Röyksopp: Junior
The Field: Yesterday and today
Tiga: Ciao!
Bat For Lashes: Two suns

The Juan MacLean: The future will come
Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky
Tinariwen: Imidiwan – Companions
Taken By Trees: East of Eden
Samuel L Session: The Man With The Case

Mapstation: The Africa chamber

Mapstation: The Africa chamber (~scape)
Stefan Schneider (Kreidler, To Rococo Rot) har varit inne på det afrikanska som idé förut, men aldrig så här konsekvent. Hans nya, tredje album som Mapstation har Afrika som ständig klangbotten och inspirationskälla. Sedvanlig elektronik möter varmt brassblås, handtrummor, enkla stränginstrument och vibrafoner. Detta utan att släppa Düsseldorf som uppenbar utsiktspunkt, och det blir som ett utopiskt möte mellan tysk kraut-tronica och afrikansk traditionsmusik. Mapstations finaste och mest förunderliga skiva hittills.

Tomas Andersson: Stiff disco

Tomas Andersson: Stiff disco (Funk Noir)
Efter en lång serie fina tolvor på tyska BPitch Control är det på svenska Funk Noir som technofantomen Tomas Andersson till slut ger ut sitt första album under eget namn. Hans sound är säreget. Otroligt distinkt och drivet. På samma gång strikt maskinellt och lekfullt jordnära. Blytungt men ändå lättsamt. Och så överallt denna härliga känsla för melodier. Popmusik i knivskarpt electroformat. Året bästa svenska technoplatta jämte Andreas Tillianders Show och Samuel L Sessions The man with the case.

Mulatu Astatke: New York - Addis - London

Mulatu Astatke: New York - Addis - London, The story of Ethio Jazz 1965-75 (Strut)
1998 tillägnades volym fyra i serien Éthiopiques arrangören, bandledaren och klaviaturspelaren Mulatu Astatke, "ethiojazzens fader". Här kommer ett ännu bättre och vidare retrospektiv, tjugo inspelningar från såväl studieåren i England och USA som från Addis, där han på den inhemska musiken applicerade allt han hört och upplevt: 60-talsjazz, James Brown-funk, rootsig soul, reggae, latin, psykedelia. Rått, skitigt, funkigt och briljant. Det enda som drar ner är att ljudet inte alltid är på topp.

Krister Linder: Metropia OST

Krister Linder: Metropia - soundtrack (Subspace/Playground)
Musiken till Tarik Salehs film Metropia har rönt en del uppmärksamhet, bland annat prisades den på Stockholms Filmfestival häromveckan. Nu släpps den på cd, och det är en Krister Linder i sitt absoluta esse vi hör. Sedan tiden i Dive har han mest ägnat sig åt elektronisk instrumentalmusik och ett popalbum han gav ut 2006 passerade rätt obemärkt. Här ges han fullt utlopp för sin dragning till det innerligt suggestiva, kombinerar ambient-elektronik med stråkar, körer, pianoklink och gitarrplock. Gripande!

Rupa & The April Fishes: Este mundo

Rupa & The April Fishes: Este mundo
(Cumbancha / Colectivo-BAM)
Fjolårets debut var charmig och bra men också lite tunn mellan varven. Till uppföljaren har de fått till tyngden och jämnheten i produktionen också, så det är bara att åka med på deras vindlande nöjesfältstripp genom all upptänklig musik: balkan, chanson, reggae, tango, indiskt, you name it, bara det går att spela på dragspel, gitarr, ståbas och trumpet. Sångerskan Rupa Marya, amerikan med indiskt påbrå, växlar mellan spanska och franska vilket förstärker känslan av henne som en kvinnlig Manu Chao.

Zero 7: Yeah ghost

Zero 7: Yeah ghost (Atlantic/Warner)
Zero 7 har alltid varit trogna favoriter i hemmastereon med sin eleganta folk-electro-soul. Nu anade jag oråd efter två anmärkningsvärt riktningslösa singlar, Medicine man och den till fotbollsliraren Zidane tillägnade Everything up (Zazou). Det visar sig befogat. Skivan är spretig och vilsen, de försöker ta sig än hit (stompig electroblues på Mr McGee) än dit (halvlyckat Beirut möter Lily Allen-stuk på Swing) utan att hitta flytet. Positiva undantag: den fina Pop art blue och det krispigt snygga soundet.

Miriam Aïda: Letras ao Brasil

Miriam Aïda: Letras ao Brasil (Connective)
Efter jazzskivan Come on home återvänder Miriam Aïda till det brasilianska. Hon gör det med sånger av bl a Nils Ferlin, Olle Adolphson och Barbro Högberg, tolkade till portugisiska och överförda till ett böljande brasilianskt tonspråk. Kompet, Mats Andersson på gitarr och Ola Bothzén på slagverk, är utsökt och intimt och det är härligt kuriöst att höra När det lider mot jul och Kristallen den fina i sambatappning. Men lika direkt tilltalande som hennes förra brasseskiva Meu samba blir det aldrig.

Ytre Rymden Dansskola: Ytre Rymden Dansskola

Ytre Rymden Dansskola: Ytre Rymden Dansskola (Full Pupp)
Norsk nydisco har blivit ett etablerat begrepp med stjärnor som Lindstrøm, Prins Thomas och Todd Terje. Nyare på scenen är denna duo från Telemark, som här presenterar sitt första album. Elva instrumentaler på ett bräde, inte lika murrigt och flummigt i soundet som kollegorna, utan mer mekaniskt och syntigt distinkt med mycket rymd och luft på ett skönt gammaldags vis. Gediget och jämnstarkt, med topp i den varmt funkiga Haraball, ändå ett snäpp från nämnda föregångares mer direktfänglsande alster.

Forro In The Dark: Light a candle

Forro In The Dark: Light a candle (Nublu/Warner)
Detta New York-baserade band av exilbrasilianare hettade upp Nefertiti ordentligt för en månad sen med sin storstads-chica variant på den brasilianska folk-fest-musiken forró (en slags lantlig samba). Deras livekvaliteter tränger bra igenom även på skiva: det är rått, mustigt och eldigt värre när slagverk, flöjt och countryrockig gitarr kivas om uppmärksamheten. Kul och fartfylld musik lätt att svepas med av. Ett säkert tips för fans av Seu Jorge.

Joe Goddard: Harvest festival

Joe Goddard: Harvest festival (Greco Roman)
I väntan på Hot Chips kommande album (februari!) serveras här en förrätt i form av den ena kärnhalvan av det hyllade house-pop-bandet solo. Låttitlarna är på frukttema (från Mango chutney till Go bananas), anslaget opretentiöst men aldrig oseriöst, musiken instrumental (mest) och rätt kul electronica i stil med veteranen Luke Vibert. Men ack så ojämnt, vissa spår känns som förströdda utkast. En helt okej bagatell på det stora hela, men nu kan jag knappt bärga mig inför One life stand!

Jori Hulkkonen: Man From Earth

Jori Hulkkonen: Man From Earth (Turbo Recordings)
I pressreleasen till detta sitt tionde album raljerar Jori Hulkkonen självironiskt om de uteblivna framgångarna genom åren. Att han aldrig varit het eller cool. Aldrig "the shit". Men, vill jag tillägga, alltid respekterad. Man from Earth innebär en försiktig gir bort från sedvanligt syntig och atmosfärisk synt-techno mot hårdare, distinktare electro. Som vanligt bra, med toppar i klangligt vackra Dancerous och det poppiga titelspåret med Jerry Valuri på sång. Men inget som gör Jori till "the shit". Nu heller.