The Unthanks: Here's the tender coming

The Unthanks: Here's the tender coming (Rough Trade/Border)
Förra skivan The Bairns innebar ett brett genombrott för folksångerskan Rachel Unthank. Till uppföljaren har hon uppgraderat systern Becky till jämbördig gruppledare och både förfinat och släppt lös det unika sound, lika jordnära som raffinerat, som faktiskt gett brittisk folktradition en helt ny nutida vikt. Ibland hörs ekon av nyklassisk musik à la Michael Nyman, ibland av Robert Wyatts friare progressiva approach. Men i centrum alltid systrarna Unthanks innerliga uttolkande av tidlösa sånger.

Buika: El último trago

Buika: El último trago (Warner)
Efter tre urstarka album av afro/latin/karibisk-doftande flamenco unnar sig denna nya spanska sångarstjärna ett litet men delikat sidosteg i form av en hyllning till den latinamerikanska ikonen Chavela Vargas (som firar 90 år). Tillsammans med kubanske jazzpianisten Chucho Valdés tolkar Buika ett knippe sånger ur Vargas repertoar - härligt rått och passionerat, det gentila anslaget till trots. En karriärmässig mellanskiva, men också ett bevis på Buikas breda potential.

Hearts No Static: Motif

Hearts No Static: Motif (Bureau B/Border)
Ny instrumentaltrio från Stockholm vars debutalbum lovar gott men lånar väl mycket från förebilder som Labradford, Kreidler och Tortoise. Läs min recension på Sonics webb!

King Midas Sound: Waiting for you

King Midas Sound: Waiting for you (Hyperdub/Border)
Veteranen Kevin "The Bug" Martin albumdebuterar med projektet King Midas Sound tillsammans med två vokalister. Brusigt atmosfärisk dubstep närmare lovers rock än dancehall. Läs min recension i Sonic!
+ Kolla in den sköna gratismixen här, från FACT Magazine!
+ Som ni kan läsa i min Sonic-recension gissar jag att de lånat en hel del inspiration från My Bloody Valentine, och vad dyker upp på ovannämnda mix om inte: dels MBV:s Touched, dels ett av Kevin Shields spår från Lost in translation-soundtracket...

Boys Noize: Power

Boys Noize: Power (Boys Noize Records)
Tyske Alex Ridha aka Boys Noize slog igenom med stort buller och knorr 2007 med debuten Oi oi oi. Uppföljaren är faktiskt en klart bättre skiva, han har släppt det rock'n'rolligt brusiga och brötiga för ett klarare och distinktare sound. Men fortfarande högenergiskt, rastlöst och fantasifullt. Ridha är själv den förste att erkänna att det inte finns någon direkt album-idé här, bara tolv individuella spår på rad - men åtminstone hälften är lysande så det räcker rätt långt ändå. Favoriter: Jeffer och Starter.
(Publicerad i GP 091118.)

Jimi Tenor & Tony Allen: Inspiration information vol 4

Jimi Tenor & Tony Allen: Inspiration information vol 4 (Strut)
Två artister med vitt skilda bakgrunder men tydliga musikaliska beröringsytor paras ihop för en studiosession i denna roliga serie. Volym fyra bjuder på finske electrojazzaren Tenor i möte med nigerianske trumlegendaren Allen, och de tycks verkligen ha funnit varandra. Tenor har gjort afrobeatinspirerad jazzfunk tidigare med sitt band Kabu Kabu (som kompar här), men förstås aldrig med en så tung rytmisk stomme. Det är bara att ryckas med och njuta. (Publicerad i GP 091118 - för närvarande med fel betyg, en fyra ska det vara.)

Golbang: Setareh

Golbang: Setareh (Academus)
Konceptet svensk världsmusik hade åtminstone förr en något mossbeväxt aura, men 15-årsfirande Golbang hör till den lilla elit av högklassiga band som bidragit till att lyfta genren ovanför hobbysfären. Musikaliskt täcker de in ett ganska brett område men fokus är på den persiska kultur som flera av medlemmarna har med sig. Förutom sångaren Rostam Mirlashari, ursprungligen från iranska Baluchistan, utmärker sig unge Emad Shakori på sin 78-strängade qanun-cittra och den tongivande keyboardisten Saeed Hashabeiki. (Publicerad i GP 091118.)

Lindstrøm FACT 100

Jag lyssnade på en ny, skön och sedvanligt brokig (från Sabbath till Abba och Hall & Oates) mix av Lindstrøm (tillgänglig under en period från FACT) och plötsligt fick jag en uppenbarelse, eller gjorde i alla fall en för mig helt ny musikhistorisk koppling: Abbas Eagle låter ju precis som Mike Oldfield gjorde under samma period (andra halvan av 70-talet). Tål att begrundas!

Moby i nytt sidoprojekt: The Little Death

Allra käraste Moby har tydligen lite för mycket fritid, i vilket fall har han smugit igång ett nytt band som nu släpper ett album. The Little Death frontas av sångerskan Laura Dawn (Moby hörs på bas och gitarr) och musiken är gamla skolans rockig rhythm & blues. Hela skivan kan avlyssnas här.

Siri Svegler: Silent viewer

Siri Svegler: Silent viewer (Compost/Border)
Den i Göteborg uppväxta sångerskan (och skådespelerskan) Siri Svegler har efter många år i London landat i Berlin, där den här debutskivan kom till med lokala musiker. Sångerna är av det tidlösa slaget, likaså inramningen: storslagen singer-songwriterpop där piano och stråkar drivs framåt av rockiga rytmer. Sveglers souliga röst är utsökt och hennes låtar håller bra klass (det påminner ibland om Lily Allen), men soundet lämnar en hel del att önska - det där tidlösa låter mest lite gammaldags och småtråkigt. (Publicerad i GP 091111.)

David Walters: Home

David Walters: Home (Ya Basta-Naïve/Playground)
Jag föll direkt för David Walters när jag hörde hans debut Awa för några år sen. Ytterst smidig musik som elegant glider mellan genrer och sfärer: soulig afro, lågmäld latin, slick broken beat, karibisk lätthet, fransk r'n'b. Walters, fransman med rötter i Västindien, kallar själv träffande sin musik för kreolsk. Uppföljaren puttrar förnöjt och stabilt vidare, testar lite nya spår (amerikanskt rootsigt på sina håll) och det är bara så där mysigt och sympatiskt i största allmänhet. Värd att upptäckas! (Publicerad i GP 091111)

Fuckpony: Feel the love

Fuckpony: Feel the love (BPitch Control)
Nej, med det namnet kan det bli problematiskt att slå brett (myspace-sidan heter dessutom mylittlefuckpony). Men faktum är att Jay Haze här fått till årets sannolikt bästa houseplatta. Kanske krävdes det en amerikan i tysk exil att så klockrent förena klassisk utlevelsefull Chicago-house med dagens mer minimalistiska Berlin-sound. Snyggt är det i alla fall, knivskarpt och tajt, sexigt, Herbert-smart och löjligt medryckande. Favoritspår just nu: Orgasm on the dancefloor Saturday night. (Publicerad i GP 091111.)

Rachid Taha: Bonjour

Rachid Taha: Bonjour (Wrasse/BAM)
Algeriske Taha försöker följa upp succén från fem år gamla Tekitoi med en ny crossoverplatta. En lång rad starka låtar, men det förtas av ett spretigt, riktningslöst sound. Läs min recension i Sonic här.

Cold Cave: Love comes close

Cold Cave: Love comes close (Matador/Playground)
Vurmen för gammal postpunk och svartsyntig new wave ger inte med sig. Amerikanske sångaren Wesley Eisold är tidigare bekant från en radda hardcorepunkband, men har här samlat ett gäng likasinnade under det otroligt passande namnet Cold Cave. Dystopiska Joy Division-stämningar dominerar, men de hårda industrirytmerna möter egentligen rätt mjuka melodier och ystra syntljud som inte kan dölja sin livsglädje. Kultmusik med potential att breaka, vilket Matador insett och nu ger ut skivan internationellt. (Tidigare publicerad i GP.)

Annie: Don't stop

Annie: Don't stop (Smalltown Supersound/VME)
Vilken cirkus det blev. Don't stop, uppföljaren till norska Annies firade debut, var bara veckan från att släppas förra hösten när den plötsligt drogs tillbaka. Varför beror på vem du frågar. Men nu är den här igen, på nytt skivbolag och något omarbetad - fortfarande jättebra. Lite Kylie, lite Lily, lite Sally (Shapiro), en gnutta Madonna, men allra mest Anne Lilia Berge Strand från Bergen, numera Berlin, vars knorrigt indie-coola variant av electropop jag innerligt hoppas får sitt breda genombrott nu. Till slut. (Tidigare publicerad i GP.)

Four Tet: Love Cry (plus nytt album på gång)

Four Tet: Love Cry/Our Bells (Domino)
Om en månad släpper Kieran "Four Tet" Hebden tolvan Love cry, som redan nu går att lyssna på via hans myspace. Titelspåret är en nio minuter lång, härligt driven och relativt enkel sak med en samplad kvinnoröst i förgrunden. Medan Our Bells än en lågmäld orgie i klockspel och nog får betraktas mer som en studie i sakrala ljudlandskap. Nu kommer också klara besked om Four Tets kommande fullängdsalbum: There is love in you släpps på Domino den 26 januari!

A Mountain Of One: Institute of joy

A Mountain Of One: Institute of joy (10 Worlds-PIAS/Border)
Brittiska A Mountain Of One kom fram ungefär samtidigt som svenska Studio, lät någorlunda lika och petades kvickt in i samma fack av balearic, cosmic disco och ny-psykedelia. Albumdebuten, efter en tidig ep-samling, har dock dröjt tills nu och plötsligt framstår AMOO mer som ett etablerat band än ett sökande projekt, på gott och ont. Den pastoralt svepande men rytmiskt drivna psykedelian är suggestiv och mäktig, men övergår ibland i pretentiösa plattityder. Som covern av Leonard Cohens Who by fire. Se dem live i Göteborg om ett par veckor - 21 nov på Jazzhuset!

Cesaria Evora: Nha sentimento

Cesaria Evora: Nha sentimento (Lusafrica/SonyBMG)
Det är lätt att glömma och försumma en så självklar stjärna som Cesaria Evora. Hon gör ju samma sak hela tiden, men som hon gör det! Här låter hon dessutom piggare än på länge, tempot hålls överlag högre (det har blivit väl beskedligt emellanåt tidigare) och inramningarna är föredömligt varierade. Ibland kontrasteras de vanliga sydatlantiskt afrokaribiska rytmerna med stråkarrangemang inspelade i Kairo med märkbart arabiska klanger. Hennes finaste på länge.

Beak>

Beak> (Invada/Border)
Portisheads senaste tog elva år att spela in, så det är begripligt att det första Geoff Barrow nu gör är att dra igång ett sidoprojekt med radikalt annorlunda approach: debuten här skrevs och spelades in på tolv dagar. Trion har jammat fram ett dussin spår primärt instrumental electrorock med ekon av såväl monoton kraut som barskrapad postpunk. Svärta, dämpat tempo och karghet dominerar. Stundtals biter det verkligen tag, men det blir ändå lite väl sketchartat för att räcka hela vägen.