Mokira: Persona

Mokira: Persona (Type Records)
Nästa vecka kommer Andreas Tillianders efterlängtade uppföljare till World industries, hans mest popinriktade skiva hittills. Men först släpper engelska Type ett album under hans alias Mokira, dvs mer abstrakt och svävande elektronisk musik. Efter den envetet och distinkt mörka Hateless senast fluffar han här till det en aning, blickar bakåt mot mustig tysk 70-talsambient och ratar laptopen för idel vintagemaskiner. Starkt, särskilt den hårresande mäktiga Lord, am I going down?.

P.S. Andreas Tilliander har ju för vana att i sina titlar skicka små passningar till obskyra klassiker ("Ghost glider" syftande på Suicides Ghost rider, "True hate will find you in the end" syftande på Spectrums True love will ... etcetera), men här tar han ett kliv längre med det korta spåret Ode to the ode to the street hassle, en variant på och tolkning av Spacemen 3:s gamla Ode to the street hassle.

Au Revoir Simone: Still night, still light

Au Revoir Simone: Still night, still light (Moshi Moshi-V2/BAM)
Sverigeaktuella bloggfavoriterna Au Revoir Simone är en kvinnlig trio från New York som gör ljuv lofi-pop, numera med enbart keyboards och trummaskiner. Lite som ett Belle & Sebastian på strikt analogsyntdiet. Eller ett blippigare Peter Bjorn & John, som dom turnerat med. Deras nya, tredje album är ett försynt glimrande pärlband av sköra, skira popdelikatesser byggda på lika delar brittisk twee, Jarres fånigaste popsidor och förnumstig tonårspoesi. Allt menat högst positivt.

Tiga: Ciao!

Tiga: Ciao! (Different-PIAS/Border)
Min enda invändning mot Tigas debut var att den ibland kändes lite r'n'b-slick. Ingen risk här, för på ytan låter uppföljaren nästan nonchalant hophafsad och rå och impulsivt spretig men är det förstås inte. Denne kanadensiske gigolo lyckas låta både sådär avmätt prettocool och banbrytande, utmanande och ilsket smart i sitt sound på samma gång. Ena stunden sentimental mjukissyntpop, nästa hardcore-electro. En av många toppar är Shoes, en skön duett med en kvinnligt pitchad version av honom själv (lite Fever Ray där!).

The Juan MacLean: The future will come

The Juan MacLean: The future will come (DFA/V2-BAM)
"Juan MacLean får oss att glömma vilka usla dansare vi är", läser jag på en blogg. Högst träffande, för sällan hörs musik som så direkt framkallar ryggmärgens allra fånigaste dansreflexer. John MacLean har värvat sångerskan Nancy Whang och tillsammans har de svängt ihop det här The Juan MacLeans andra album. Drivet är ofta syntpoppigt (uttalat Human League-inspirerat), ibland glatt house-igt, men den torra vita funken ligger samtidigt nära stallkamraterna LCD Soundsystem. Funkig danspop av topnotchklass.

Nytt gratis med Ólafur Arnalds/Postklassiskt i Lira

Skrev en artikel i Lira (läs den här) om den så kallat postklassiska scenen med artister som Johann Johannsson, Nico Muhly, Max Richter med flera. En av dem är islänningen Ólafur Arnalds, som just avslutat ett projekt kallat Found songs där han skrivit ett stycke om dagen som han sedan direkt lade ut för fri nedladdning. Han höll på i sju dagar och alla låtar finns här.

Depeche Mode: Sounds of the universe

Depeche Mode: Sounds of the universe (Mute/EMI)
Läs min recension av nya plattan i dagens GP, eller här på webben! Och svara på GP:s fråga: "håller Depeche Mode fortfarande?". Mitt svar är: absolut, det är visserligen längre mellan de riktigt starka låtarna nuförtiden, men soundmässigt utmanar de ständigt sig själva, utan att förlora den där speciella DM-känslan.

Miss Kittin & The Hacker: Two

Miss Kittin & The Hacker: Two (Nobody's Bizzness/Border)
Miss Kittin är som bäst när hon utsätts för skickliga sparringpartners som Felix Da Housecat, Golden Boy och så Michel "The Hacker" Amato. Med sistnämnd gav hon ut ett album 2001 och nu följs det upp med en tvåa, där - liksom alltid med Kittin - låtarna inte riktigt håller hela vägen men topparna hålls stadigt höga: 1000 dreams och Party in my head är briljanta mixar av kitschig Moroder-disco, klatschig Blondiepop och tung industri-electro. Därtill en kul cover av Elvishitten Suspicious minds.

Callmekat: Fall down

Callmekat: Fall down (Pixiebooth/Playground)
Danskan Katrine Ottosens debutalbum släpptes redan i vintras på hemmaplan men nu görs ett försök att lansera henne i Sverige. Och hon är absolut värd att upptäckas där hon tassar fram i trakterna mellan Lily Allen och Stina Nordenstam. Mest har hon uppmärksammats för covern av Britneys Toxic (hon gör även The Cures Love cats), men allra bäst är hon i egna sånger som Sweet you och Flower in the night, där hennes kabaret-aktiga och knastrigt elektronisk-akustiska popmusik kommer helt till sin rätt.

MSTRKRFT: Fist of God

MSTRKRFT: Fist of God (Downtown Records)
Torontoduon MSTRKRFT fick stort genomslag direkt med sköna debuten The Looks och klumpades snabbt samman med band som Daft Punk och Justice. Nu försöker de göra samma skiva igen, men hårdare, bättre, snabbare, starkare (hej Daft Punk!). Och öser in en lång rad gästvokalister för att dölja idéfattigdomen. Ok, det funkar ibland, balladen med John Legend är najs, men när varje spår bygger på samma pudelrockgitarrer, hårda beats och maniska syntsjok så blir det bara för mycket.

Staff Benda Bilili: Très très fort

Staff Benda Bilili: Très très fort (Crammed/BAM)
Årets solskenshistoria: ett gäng rörelsehindrade gatumusikanter från Kinshasa i Kongo spelas in på skiva, får en massa toppbetyg och hamnar på omslaget till Songlines, det ledande världsmusikmagasinet. Och det handlar inte om postkolonialistisk snällhet, nej, det här funkar verkligen på egna ben, en brokig skara ärrade män och gatubarn som med fuskbyggda instrument mixar kongolesisk rumba och liknande med amerikansk rå funk (i Je t'aime lånar de fräckt ur James Browns Sex machine) så att dammet ryker.

TIM EXILE: Listening Tree

TIM EXILE: Listening Tree (Warp-Planet Mu/Border)
Grymt rolig och bra "breakcore-pop" från britten Tim Exile, läs min recension i Sonic här!

Radiokijada: Nuevos sonidos afro peruanos

Radiokijada: Nuevos sonidos afro peruanos (Wrasse/BAM)
När Novalima nyligen släppte en skiva med moderniserad afroperuansk musik jämförde jag det med Gotan Projects remixade tango. Lustigt nog har en av Gotan-killarna här gått samman med den peruanske slagverkaren Rodolfo Muñoz i precis samma syfte, att hotta upp denna svarta latintradition. Råare, rootsigare och egensinnigt spretigare än Novalima - och snäppet bättre. Kijada, eller quijada, är för övrigt ett rytminstrument tillverkat av en åsnas eller liknandes käkben. Klar rock'n'roll-poäng.