Spotify = framtiden?

Enligt DN.se idag står redan 300 000 i kö för att börja använda den omtalade svenska musikstreamingtjänsten Spotify. Jag har fått chansen att testköra sajten, och det är bara att kapitulera: det fungerar helt grymt bra! Det är verkligen som att ha hela Itunes-butiken tillgänglig på sin dator, bara att söka på artist eller låt och sen spela. Ljudet känns bra (tydligen använder de Ogg Vorbis-formatet, av okänd komprimeringsnivå), gränssnittet enkelt och intuitivt, och allt går blixtsnabbt. Utbudet känns relativt komplett i mainstreamfåran, mer blandat i smalare trakter. Men jag hittade musik från Kompakt, Bpitch och Warp - så här finns nog att hämta för de flesta. Frågan är väl bara om systemet klarar den väntade anstormningen av användare. Och sen hur konkurrenterna svarar? Smällen kan annars bli hård för exempelvis Itunes (vars design de snott rakt av) och Emusic. Vilka effekter Spotify kommer att ha på skivbranschen - tja, det vågar jag inte ens gissa.

The Cure: 4:13 dream

The Cure: 4:13 dream (Geffen/Universal)
Sommar-OS? Ja, då är det även dags för ett nytt Cure-album – en tumregel som gällt sedan 1992. Planen den här gången var ett dubbelalbum (33 låtar lär ha spelats in) men i slutändan valdes ett dussin fartiga ut medan en packe mörkare sånger sparades för framtiden. En hyggligt bra skiva med tre utropstecken: den fina The perfect boy, den kantiga Sleep when I'm dead (som varit kvar oinspelad sedan The head on the door!) och så den klockrena The only one som kliver rakt in i den exklusiva skaran riktiga Cure-klassiker.

Femi Kuti: Day by day

Femi Kuti: Day by day (Wrasse/BAM)
Inte mindre än två av Fela Kutis söner är faktiskt albumaktuella i år. Den yngre Seun debuterade i somras (med den urstarka Many things, utgiven på lilla Tot Ou Tard) uppbackad av faderns gamla band, medan den äldste (46 år redan faktiskt) och mer på egna ben etablerade sonen Femi här släpper sitt första studioalbum sedan 2001 års Fight to win och liveplattan Africa Shrine från 2004. Och det är en stark återkomst, inspelad i Paris, lika uttalat politisk som tidigare men tryggare musikaliskt efter de senaste årens flitiga turnerande. Några av låtarna kunde höras redan på liveplattan Afrika Shrine senast, men skimrar klarare och starkare här.

Gang Gang Dance: Saint Dymphna

Gang Gang Dance: Saint Dymphna (Warp/Border)
Första intrycket är svårt: rörigt och stökigt värre. Men snart skönjer man strukturerna, ser den skeva skönheten och känner de rått drivande rytmerna. First communion låter som en slags hopmix av Tortoise och New Order, annat (Vacuum!) lockar fram minnen av nyaktuella My Bloody Valentines wall of feedback-rock. Ett begrepp som "tribalistiskt" är svårt att komma ifrån.
Brooklynbaserade (förstås) konstnärs- och musikertrion Gang Gang Dance har tillägnat detta sitt tredje album St Dymphna, som enligt Wikipedia är skyddshelgon för "dem som lider av mental sjukdom och nervproblem, epilektiker, yrkesmän inom mental hälsa, lyckliga familjer (sic!), incestoffer och rymlingar". Ett tufft jobb syns det, hon kan nog vara värd en skiva.

Hollywood, Mon Amour

Hollywood, Mon Amour: Hollywood, Mon Amour
(PIAS/Border)
Efter kultprojektet Nouvelle Vague, där Marc Collin med vänner tolkade new wave-klassiker i bossatakt, ger han sig här på 80-talets storfilmer och dess mest kända ledmotiv. Alltså: Eye of the tiger, Flashdance, A view to a kill och så vidare i radikalt annorlunda tappningar. Sångerskor som Cibelle, Yael Naim, Skye och Juliette Lewis turas om vid mikrofonen. Uppbackningen är huvudsakligen akustisk och återhållet lättsam – favoriten är den klämkäcka versionen av David Bowies och Giorgio Moroders Cat People.

Lindstrøm: Where you go I go too

Lindstrøm: Where you go I go too
(Smalltown Supersound/Dotshop.se)
Begreppet episk disco ges en ny och vidare innebörd med norrmannen Hans-Peter Lindstrøms nya alster. Hans album består nämligen av enbart tre spår, där det första klockar in på mäktiga 29 minuter. Det underligaste är att det inte känns det minsta långt. Jag kan till och med tycka att han tränger in lite för många idéer, som om han inte vågar tro fullt ut på sitt koncept. Soundet är annars välbekant, snällt melodiskt, mycket Jarre (väldigt) och italodisco och därtill en hel del skönt Steve Reich-minimalistiska vibrafonrytmer. Och ja, jag trodde också för en sekund att det var José González när jag såg omslaget.

Maher & Sousou Cissoko: Adouna

Maher & Sousou Cissoko: Adouna (Ajabu!)
Kärleken till koran förde svenska Sousou till Västafrika, där hon gick i lära hos några av de största på det komplexa stränginstrumentet. Hon mötte också själsfränden och artisten Maher Cissoko (bror till mer kände Solo Cissokho – ja, dom stavar olika – som gjorde skivorna med Ellika Frisell där svensk folkmusik mötte västafrikansk). Nu ger de två sångarna och koraspelarna ut en gemensam skiva med traditionellt rotad kora-musik, härligt fartfylld och melodisk och med en djup klang som värmer i höstrusket. Ikväll spelar dom live med band på Babel i Malmö, sedan följer följande datum: 16/10 Göteborg, Musikens Hus, 18/10 Eskilstuna, 4/11 Stockholm, Södra teatern, 10/11 Stockholm, Konserthuset (som förband till Amadou & Mariam).

La Cherga: Fake no more

La Cherga: Fake no more
(Asphalt Tango/Colectivo-BAM)
Just när man trodde sig vara mätt på allt vad Balkan heter så kommer det här post- och exiljugoslaviska gänget och tar det hela till en helt ny nivå. "Balkan remixed" har vi ju också hört förr, men La Cherga väver (gruppnamnet syftar faktiskt på en slags trasmatta) på ett helt självklart vis ihop traditionerna de tog med sig från olika håll av Balkan med jamaikansk dub, elektroniska rytmer och afrojazziga vibbar. Sångerskan Irina Karamarkovic frontar men det är de omedelbart medryckande rytmerna och de snygga inramningarna som verkligen lyfter det här.

Johan Agebjörn: Mossebo

Johan Agebjörn: Mossebo
(Lotuspike)
Den oerhört begåvade göteborgsproducenten bakom italodiscofenomenet Sally Shapiro visar upp en mer lågmäld sida när han nu albumdebuterar i ambientfacket (tidigare finns också ett hemgjort album med solopianostycken). Den tvådelade sviten Siberian Train bygger på ljudinspelningar från Transsibiriska järnvägen och låter stundtals som en mörk dubstepversion av Kraftwerks hit på liknande tema. Mossebo lär annars vara torpet i Västsverige där skivan spelades in och passar på det stora hela bättre som metafor för de trolskt meditativa men ändå rytmiskt drivna och mycket vackra spåren.

Annies uppföljare uppskjuten...

Norska electropopparen Annie skulle ha släppt sin uppföljare Don't stop idag, men i sista stund meddelar hennes nya skivbolag Island att de avbryter lanseringen, med de dubbla och lite underliga argumenten att de vill satsa ordentligt men inte har tid just nu - det är ju snart jul och allt det där - och att förstasingeln I know UR girlfriend hates me inte fått det genomslag man hoppats på och därför gärna ser att hon klämmer ur sig fler hits först. Allt låter förstås oerhört illavarslande, i synnerhet som skivan är så förbannat bra! Det verkar som att de tror sig ha sajnat en ny Kylie, som hon ofta jämförts med, när de i själva verket sitter på en ytterst begåvad indieartist med stor mainstreampotential. Vilket är en jävla skillnad. Nytt releasedatum är satt till 6 april. Den som lever får se.

The Cure: Hypnagogic States EP

The Cure: Hypnagogic States EP
(Polydor)
Egentligen skulle det nya albumet ha släppts nu, men det dröjer ytterligare några veckor (27 oktober är senaste budet). Men den riktigt fina serie av fyra singlar som The Cure släppt som upptakt bådar rätt gott tycker jag. Men. Av någon outgrundlig anledning har ju The Cure – till skillnad från t ex Depeche Mode – aldrig fått till det där med remixarna. Möjligen handlar det om total brist på fingertoppskänsla i val av producent, eller så är deras musik bara svår att gå vidare med. Jag kan i alla fall inte dra mig till minnes en enda vettig remix av en Cure-låt. Så när de nu släpper en femspårs-ep med remixar av nämnda singlar så låter det, jodå, alldeles vansinnigt anskrämligt. Jag orkar faktiskt inte ens försöka förklara varför eller hur. Herregud. (Läste just en förmildrande omständighet: alla artistroyalties från den här skivan går tydligen till Röda Korset. Alltid nåt.)