MSTRKRFT, Damero, Gus Gus (albumrecensioner)

Här är länkar till dagens recensioner i Göteborgs-Posten:

MSTRKRFT: The looks (PIAS/Border) – tung electro-disco i Daft Punks efterföljd
Damero: Happy in grey (BPitch Control/import) – skön electronicapop, lite som en mjukare Ellen Allien
Gus Gus: Forever (Pineapple Records/Border) – ett inte heltigenom lyckat försök av islänningarna att hitta ett sound

Intressant förresten att läsa den av undertecknad högt respekterade Fredrik Strages recension av MSTRKRFT i dagens DN, inte för att han är betydligt svalare inför skivan än jag (det är det många som är), utan att han skriver att "ösiga Street justice skulle till och med ha platsat på Daft Punks album Human after all" - som jag menar är ett historiskt magplask till skiva. Nåja.

Kommande på skiva

Det är högsäsong nu, med mängder av spännande releaser. I dagarna släpps album med t ex 4Hero, Gui Boratto, Damero, Alex Gopher, MSTRKRFT och Gus Gus. Och nästa vecka släpps Airs album officiellt, liksom EBTG-aren Tracey Thorns mycket fina soloplatta Out of the woods (se bilden) – till stora delar proddad av Ewan Pearson of Soma fame. !!! (chk chk chk) följer upp hajpen med nya Myth takes och Pole kommer med sin Steingarten. Och så skönt electrohoppiga RJD2 med albumet The third hand. Check this space för mer om detta.

Usla bandnamn

Ursäkta en liten avvikelse här, men jag kan inte låta bli att förbluffas över hur dåliga namn vissa rockband tar sig. Senast i raden jag stött på är: Blowsight, Neverstore och Sunrise Avenue. Jag menar, va? Vem blir nyfiken på ett band som heter Blowsight? Det låter ju som ett påhittat band i någon usel tv-serie. Nej, tacka vet jag klubbvärlden där artisterna heter coola saker som ... eh, Fuckpony. Och ... DJ Hell. Eller David Gilmour Girls. Äsch. Glöm det.

Jori Hulkkonen is the Fenno-Baron (ep, Turbo)

Fråga mig inte varför han kallar sig så här, vår finske vän och min ständige favorit Jori Hulkkonen. Tolvan heter i alla fall Katajanukke EP (say what?) och har just släppts på kanadensiska Turbo Recordings. Och är helt grym. Fyra rejäla spår (särskilt spår 1+2 är fantastiska) av pådrivande och rätt kantig electrohouse som lovar nästan orimligt gott inför framtida album (det är ju två år sedan fina Dualizm nu). Musiken finns på Emusic (se länk intill) och här:

Dalminjo: There is a light... – remixes (12" Deeplay)

På norska housepoppande Dalminjos senaste album One Day You'll Dance For Me Tokyo fanns en skön tolkning av The Smiths There is a light that never goes out, en ljuvligt bitterljuv låt
som alla vi gamla indie-typer ju har inympad i ryggmärgen sedan 80-talet. Också Schneider TM gjorde ju en omtalad cover av samma låt för rätt länge sen - minns den sorgesamt vackra The Light 3000.

Dalminjo tar hjälp av Anja Øyen Vister på sval sång, alltför sval kanske, men låten funkar definitivt med en ganska uppåt feeling, stumma beats och sköna stråkar. Nu kommer en tolva med remixer; bland annat ett par av Dalminjo själv: en dansgolvvänlig house-stompare och en nio-plus-minutare som är mer techno-mörk (med sköna titeln There is a remix that never goes out). Allra bäst är dock göteborgska Clouds remix med dragning åt electrohouse-hållet.

Lyssna och köp på Emusic (release idag), gärna via länken här intill. Itunes har inte remix-versionerna än, men väl Dalminjos originallåt här:

Elektrochemie: Mucky star (12" Get Physical)

Fler än jag har ju uppenbarligen fallit för tyska Booka Shade och deras lågmält melodiösa housemusik. Lite i samma ven (men mörkare och hårdare) och dessutom på samma label, Booka Shades egna Get Physical, finns tysk-australiensiska trion Elektrochemie vars senaste tolva Mucky Star är en riktig pärla för den som gillar monotont framåtknorrande electrohouse med mörkt metallisk klang. Hesa sångerskan Caitlin Devlin (låter ibland nästan som Alan Vega i Suicide!) utgör det australiensiska inslaget vid sidan om två tyska producentherrar. Kolla upp! Finns bl a på Emusic (se länk intill) och:

Air: Pocket Symphony (album)

Så är det då här, Airs nya album, uppföljaren till den lite småtråkiga Talkie Walkie från 2004. Har inte hunnit lyssna mer än som snabbast än, men det går väl att konstatera två saker: det är rejält soft, och det är rejält snyggt. Ingen chock alltså. Första intrycket är ändå att det är en klart starkare skiva än föregångaren.

Låttips: Mer Du Japon, Space maker, Once upon a time ...

Lyssna och köp: