Tidigare publicerad i Göteborgs-Posten (år 2000?):
Det är nu tjugo år sedan Ivo Watts-Russell drog igång 4AD, ett skivbolag med spännande, snygg och smart popmusik som signum.
I dag bor han i Los Angeles, tar det rätt lugnt och förbarmar sig över vilsegångna hundvalpar.
av PATRIK LINDGREN
För många musikälskare gick det sena 1980-talet och början av 1990-talet helt i 4AD:s tecken. 4AD stod för kvalitet, för nya spännande artister, för emotionell och intelligent rock i snygg inramning. Det var här band som The Pixies, Cocteau Twins, Lush, Throwing Muses, Pale Saints, Red House Painters, Dead Can Dance och många andra artister hade sitt hem.
- Ja, hela åttiotalet var en härlig tid, då när förtroendet för 4AD var som starkast, så till den grad att folk köpte allt som gavs ut av oss utan att ha en aning ��om vem artisten var. Det är något ganska unikt.
Grundaren Ivo Watts-Russell är stolt, och det inte utan anledning. Han är tveklöst en av Storbritanniens mest betydande skivbolagsentreprenörer någonsin, intill herrar som Daniel Miller med Mute, Richard Branson (Virgin och V2) och Alan McGee med sitt Creation.
I dag har han dock lämnat Londons hetluft bakom sig, och bor sedan fem år i Los Angeles.
- Jag var helt enkelt tvungen att komma iväg från London, berättar han. Jag hade varit där alldeles för länge, så när 4AD lade ner sitt provisoriska New York-kontor och etablerade ett nytt i Los Angeles, då tog jag chansen.
Sedan blev han kär, gifte sig, skaffade villa och hundar och har i dag inga som helst planer på att återvända till hemlandet.
När jag undrar i vilken mån han fortfarande är involverad i 4AD:s göranden och havanden i�� ønleder han reflexmässigt med ett ”helt och hållet”, men beskriver i nästa andetag hur han medvetet tagit ett steg bort från det dagliga arbetet, och till slut medger han kort:
- Ärligt talat lägger jag mig nog i så lite som möjligt.
Dagarna ägnas i stället åt mer hobbybetonade saker. Fotografiintresset tar en allt större andel av hans tid och energi i anspråk, och så skriver han en del musik till lokala independentfilmare. Dessutom är paret Watts-Russells hus fullt av hundar. De räddar övergivna valpar, tar hand om dem och försöker hitta nya hem åt de små liven.
- Jag trivs utomordentligt med mitt liv. Jag har ägnat så mycket tid åt den väg jag skapade för mig själv med 4AD, men plötsligt, då för fem år sedan insåg jag att jag faktiskt hade möjligheten att välja något helt annat.
Ett av 4AD:s starkaste kännetecken var den högst säregna formgivningen signerad Vaughan Oliver, ofta kopierad men aldrig överträffad i sin enhetlighet och stilfullhet.
s- Formgivningen var oerhört viktig, instämmer Ivo Watts-Russell. Jag tänkte på det senast häromdagen faktiskt, detta otroligt starka som växte fram i kopplingen mellan mig och Vaughan Oliver. Stilen var i ytterst begränsad omfattning en utarbetad plan, eller inriktning, som vi arbetade och strävade efter. Det var snarare något som utvecklades av sig självt efter hand.
πUnder senare år har 4AD:s stolta fana tappat en del av sin forna lyster och spänst, men många är de artister som kan tacka Ivo och gänget för mycket av sina framgångar. Av dem jag pratat med genom åren har bland andra Red House Painters, Mojave 3 och Lisa Germano intygat hur viktigt 4AD:s helhjärtade stöd och artistiskt sinnade inställning var för dem i början deras respektive karriärer.
- Det jag är mest stolt över är nog faktiskt The Cocteau Twins, berättar Ivo Watts-Russell. Den relation som 4AD byggde upp med dem under de första åren var underbar. Jag brydde mig inte det minsta om huruvida folk verkligen uppskattade dem eller inte, för inom mig kände jag att jag arbetade med människor�� som gjorde något som aldrig tidigare gjorts i musikens värld.
Genom åren finns bara två kontrakt har grämer sig över att ha sjabblat bort, kontrakt som bägge var på gång att skrivas men aldrig kom till av olika anledningar. De var The Sundays och PJ Harvey, vilka bägge så här i efterhand förstås vore att betrakta som arketypiska 4AD-artister.
Ivo Watts-Russell har också själv gett ut skivor genom åren. Först med konstellationen Coil, senare med The Hope Blister. Musiken har i första hand varit tolkningar av hans egna favoritlåtar, inspelade av ett urval betrodda musiker. Ivo Watts-Russells konkreta roll i de här projekten har oftast haft karaktären av inspirationskälla och initiativtagare. Själv beskriver han den i filmtermer, som en kombination av producent och regissör. N�� ˆågra liveframföranden är dock inte att hoppas på.
- Nej, jag tilltalas av tanken att det här projektet, The Hope Blister, är odefinierbart. Jag menar, det är inte en grupp i vanlig mening. Något som vore underbart perverst för mig vore att efter låt säga tre album med The Hope Blister göra en enda spelning, och då bara spela de låtar vi gjorde med Coil. Det vore kul ...
Musiken på The Hope Blisters album liksom det mesta på 4AD, känns ytterst genomarbetad och finslipad. Men Ivo Watts-Russell går inte med på att använda de orden, tänker efter själv en stund, och kommer sedan med vad som kanske bäst beskriver konceptet bakom 4AD.
- Genomarbetat och finslipat, nej. Men väl övervägt, ja. Mycket väl övervägt. Elaborated, no. But considered, yes. Very considered.
BONUSINFO:
Varför då det underliga namnet 4AD? ”Den sanna versionen är tyvärr inte särskilt spännande”, säger Ivo Watts-Russell som svar på de olika myter om namnets bakgrund som cirkulerar. När de först drog i gång var planen att bara ge ut fyra singlar på en etikett de kallade Axis. Men namnet visade sig redan vara upptaget, och utan någon särskild anledning alls beslöt de sig för att spinna vidare på en ordlek de använt på sina affischer: ”1980 4ad”, det sista uttalat ”forward”, det vill säga framåt. ”Vi tyckte att det såg bra ut helt enkelt.”
Discodeine: Discodeine (Wagram/Playground)
