New Friends Electric

Discodeine: Discodeine

2011-04-01T08:00:00.001+01:00

Discodeine: Discodeine (Wagram/Playground)
Betyg: tre (av fem)
Jag föll för franska duon Discodeine via fjolårssingeln Synchronize, en discorökare med Jarvis Cocker på gästsång. Debutalbumet visar upp en förvånansvärd bredd, från torr DFA-funk, murriga Air-atmosfärer och karibiskt steel pan-klonk till svepande Hot Chip-pop och struttig house i stil med Matias Aguayo (som gästar det andra singelspåret, Singular). En räcka topplåtar som nämnda singlar och några till varvas med mer ordinära saker, vilket dämpar intrycket från dessa fyrverkerier.

4AD firar 30, jag hyllar med 20-års-text...

2010-09-06T14:06:00.003+01:00

Tidigare publicerad i Göteborgs-Posten (år 2000?):

Det är nu tjugo år sedan Ivo Watts-Russell drog igång 4AD, ett skivbolag med spännande, snygg och smart popmusik som signum.
I dag bor han i Los Angeles, tar det rätt lugnt och förbarmar sig över vilsegångna hundvalpar.

av PATRIK LINDGREN

För många musikälskare gick det sena 1980-talet och början av 1990-talet helt i 4AD:s tecken. 4AD stod för kvalitet, för nya spännande artister, för emotionell och intelligent rock i snygg inramning. Det var här band som The Pixies, Cocteau Twins, Lush, Throwing Muses, Pale Saints, Red House Painters, Dead Can Dance och många andra artister hade sitt hem.
- Ja, hela åttiotalet var en härlig tid, då när förtroendet för 4AD var som starkast, så till den grad att folk köpte allt som gavs ut av oss utan att ha en aning ��om vem artisten var. Det är något ganska unikt.
Grundaren Ivo Watts-Russell är stolt, och det inte utan anledning. Han är tveklöst en av Storbritanniens mest betydande skivbolagsentreprenörer någonsin, intill herrar som Daniel Miller med Mute, Richard Branson (Virgin och V2) och Alan McGee med sitt Creation.
I dag har han dock lämnat Londons hetluft bakom sig, och bor sedan fem år i Los Angeles.
- Jag var helt enkelt tvungen att komma iväg från London, berättar han. Jag hade varit där alldeles för länge, så när 4AD lade ner sitt provisoriska New York-kontor och etablerade ett nytt i Los Angeles, då tog jag chansen.
Sedan blev han kär, gifte sig, skaffade villa och hundar och har i dag inga som helst planer på att återvända till hemlandet.
När jag undrar i vilken mån han fortfarande är involverad i 4AD:s göranden och havanden i�� ønleder han reflexmässigt med ett ”helt och hållet”, men beskriver i nästa andetag hur han medvetet tagit ett steg bort från det dagliga arbetet, och till slut medger han kort:
- Ärligt talat lägger jag mig nog i så lite som möjligt.
Dagarna ägnas i stället åt mer hobbybetonade saker. Fotografiintresset tar en allt större andel av hans tid och energi i anspråk, och så skriver han en del musik till lokala independentfilmare. Dessutom är paret Watts-Russells hus fullt av hundar. De räddar övergivna valpar, tar hand om dem och försöker hitta nya hem åt de små liven.
- Jag trivs utomordentligt med mitt liv. Jag har ägnat så mycket tid åt den väg jag skapade för mig själv med 4AD, men plötsligt, då för fem år sedan insåg jag att jag faktiskt hade möjligheten att välja något helt annat.
Ett av 4AD:s starkaste kännetecken var den högst säregna formgivningen signerad Vaughan Oliver, ofta kopierad men aldrig överträffad i sin enhetlighet och stilfullhet.
s- Formgivningen var oerhört viktig, instämmer Ivo Watts-Russell. Jag tänkte på det senast häromdagen faktiskt, detta otroligt starka som växte fram i kopplingen mellan mig och Vaughan Oliver. Stilen var i ytterst begränsad omfattning en utarbetad plan, eller inriktning, som vi arbetade och strävade efter. Det var snarare något som utvecklades av sig självt efter hand.
πUnder senare år har 4AD:s stolta fana tappat en del av sin forna lyster och spänst, men många är de artister som kan tacka Ivo och gänget för mycket av sina framgångar. Av dem jag pratat med genom åren har bland andra Red House Painters, Mojave 3 och Lisa Germano intygat hur viktigt 4AD:s helhjärtade stöd och artistiskt sinnade inställning var för dem i början deras respektive karriärer.
- Det jag är mest stolt över är nog faktiskt The Cocteau Twins, berättar Ivo Watts-Russell. Den relation som 4AD byggde upp med dem under de första åren var underbar. Jag brydde mig inte det minsta om huruvida folk verkligen uppskattade dem eller inte, för inom mig kände jag att jag arbetade med människor�� som gjorde något som aldrig tidigare gjorts i musikens värld.
Genom åren finns bara två kontrakt har grämer sig över att ha sjabblat bort, kontrakt som bägge var på gång att skrivas men aldrig kom till av olika anledningar. De var The Sundays och PJ Harvey, vilka bägge så här i efterhand förstås vore att betrakta som arketypiska 4AD-artister.
Ivo Watts-Russell har också själv gett ut skivor genom åren. Först med konstellationen Coil, senare med The Hope Blister. Musiken har i första hand varit tolkningar av hans egna favoritlåtar, inspelade av ett urval betrodda musiker. Ivo Watts-Russells konkreta roll i de här projekten har oftast haft karaktären av inspirationskälla och initiativtagare. Själv beskriver han den i filmtermer, som en kombination av producent och regissör. N�� ˆågra liveframföranden är dock inte att hoppas på.
- Nej, jag tilltalas av tanken att det här projektet, The Hope Blister, är odefinierbart. Jag menar, det är inte en grupp i vanlig mening. Något som vore underbart perverst för mig vore att efter låt säga tre album med The Hope Blister göra en enda spelning, och då bara spela de låtar vi gjorde med Coil. Det vore kul ...
Musiken på The Hope Blisters album liksom det mesta på 4AD, känns ytterst genomarbetad och finslipad. Men Ivo Watts-Russell går inte med på att använda de orden, tänker efter själv en stund, och kommer sedan med vad som kanske bäst beskriver konceptet bakom 4AD.
- Genomarbetat och finslipat, nej. Men väl övervägt, ja. Mycket väl övervägt. Elaborated, no. But considered, yes. Very considered.

BONUSINFO:
Varför då det underliga namnet 4AD? ”Den sanna versionen är tyvärr inte särskilt spännande”, säger Ivo Watts-Russell som svar på de olika myter om namnets bakgrund som cirkulerar. När de först drog i gång var planen att bara ge ut fyra singlar på en etikett de kallade Axis. Men namnet visade sig redan vara upptaget, och utan någon särskild anledning alls beslöt de sig för att spinna vidare på en ordlek de använt på sina affischer: ”1980 4ad”, det sista uttalat ”forward”, det vill säga framåt. ”Vi tyckte att det såg bra ut helt enkelt.”

Matthew Herbert: One one

2010-06-18T20:40:00.002+01:00

Matthew Herbert: One one (Accidental/PIAS)
Inte sällan har Herberts musik kommit i skymundan för proklamerade budskap och utstuderade skaparmetoder. One one är första skivan i en trilogi (del två bygger helt på publikljud, del tre dokumenterar en gris trista liv) men är ovanligt nedtonad både musikaliskt och konceptuellt. Allt är rätt traditionellt inspelat av honom själv, han sjunger till och med, fint och lätt svajigt, och det blir en personlig och ofta förtrollande liten resa genom de städer han använder som sångtitlar och inspiration.

To Rococo Rot: Speculation

2010-06-18T20:38:00.001+01:00

To Rococo Rot: Speculation (Domino/Playground)
Tyska To Rococo Rot har legat relativt lågt de senaste åren, Speculation är deras första riktiga album sedan Hotel Morgen 2004. Och det har hänt en del soundmässigt sedan sist. Stefan Schneiders torra basspel finns kvar som hållpunkt men det är inte alls lika stramt och strikt som förr och ofta närmar de sig jazzens friare och fylligare språk. Men främst visar de upp en oerhörd bredd klangmässigt, varje spår är en unik tripp med högst skilda infallsvinklar utan att den röda tråden går förlorad. Snyggt!

Prins Thomas: Prins Thomas

2010-06-18T20:35:00.002+01:00

Prins Thomas: Prins Thomas (Full Pupp)
För att vara en av huvudpersonerna på cosmic disco-scenen har Thomas Moen Hermansen släppt rätt lite musik i eget namn. Däremot två album med Lindstrøm och en oändlig rad tunga remixar. Debutalbumet som Prins Thomas består av sju långa spår med lika långa ekon av tyskt kosmiskt sjuttiotal (en låt heter t o m Sauerkraut). Lite som att höra Cluster eller tidiga progg-Kraftwerk i dubbiga disco-edits. Bra förstås, lågmält episkt och murrigt rockigt. Och visst är det väl trummorna från U2:s Sunday Bloody Sunday han samplar i Uggebugg?

Ikonika: Contact, Love, Want, Have

2010-05-05T09:57:00.003+01:00

Ikonika: Contact, Love, Want, Have (Hyperdub/Border)
Mer dubstep - läs min recension av brittiska Ikonikas debutalbum på Sonics webb!

Mulatu Astatke: Mulatu steps ahead

2010-05-02T21:57:00.001+01:00

Mulatu Astatke: Mulatu steps ahead (Strut)
Sent ifjol kom äntligen ett fullvärdigt skivretrospektiv över denne urfader till etiopisk afrojazz. Här får vi höra den 67-årige vibrafonisten med mera i hög dagsform när han för första gången på evigheter spelar in under eget namn, med ett handplockat band av jazz- och afromusiker. Några nytolkningar av gamla favoriter varvas med helt nya kompositioner, där funkigt driv möter varm storbandsjazz, afrikansk instrumentering, karibiska dofter och tätt svävande Alice Coltrane-psykedelia. Starkt.

David Byrne & Fatboy Slim: Here lies love

2010-05-02T21:55:00.001+01:00

David Byrne & Fatboy Slim: Here lies love (Nonesuch/Warner)
I hyllan för udda konceptalbum hittar vi David Byrnes och Fatboy Slims överdådigt ambitiösa verk kring den famösa filippinska presidenthustrun Imelda Marcos och hennes barnflicka Estrella. Storyn, utvecklad i boken som medföljer, är djupt fascinerande och precis som den brokiga musiken säreget mångbottnad. Samtidigt är det förstås ett hopplöst yvigt projekt med 22 sånger och lika många färgstarka sångare (Tori Amos, Cyndi Lauper, Martha Wainwright, Florence Welsh…). I mindre doser fungerar det dock utmärkt.

Hindi Zahra: Handmade

2010-05-02T21:54:00.001+01:00

Hindi Zahra: Handmade (Blue Note/EMI)
Hennes bakgrund tränger verkligen inte på, tar inte över sångerna. Men finns som en ständig underton skapande färgdjup och klangbotten. Hindi Zahra är uppvuxen i Marocko men hämtar lika gärna inspiration från knastrig vokaljazz, akustisk singer-songwriterpop, Manu Chao-chanson och innerlig modern soul, som nordafrikanska traditioner. Att just Blue Note ger ut denna debut kan tyckas förvånande, men kanske ser de i Hindi Zahra en ny Norah Jones. Och kanske har de rätt. Bra är hon i alla fall.

Scuba: Triangulation

2010-05-02T18:02:00.002+01:00

Scuba: Triangulation (Hot Flush/Border)
Burials lite otypiska men ack så själfullt förtrollande dubstep har fångat många otypiska dubsteplyssnare. På sitt andra album erbjuder britten Paul "Scuba" Rose en liknande bred ingång till dubstep. Men från ett mer rytmdrivet, techno-inspirerat perspektiv där ekon av atmosfärisk drum'n'bass möter mörkt dubbig minimalism. Bredden är imponerande, likaså den påtagliga intensiteten och det melodiska drivet som präglar spår efter spår. En av många tunga dubstep-releaser i vår!

Goldfrapp: Head first

2010-05-02T18:01:00.001+01:00

Goldfrapp: Head first (Mute/EMI)
Jag har aldrig blivit riktigt klok på Goldfrapp. Älskar hälften av vad de gör, ryser åt annat. Här har duon skakat av sig det tripfolkflummiga från förra skivan för en oförfärad djupdykning i ett farligt kitschbalanserande åttiotal. Hemska singeln Rocket låter som Van Halen och Samantha Fox i ohelig allians, men oftast funkar det långt bättre. Mer återhållsamma spår som Believer och den Tracey Thorn-iga Dreaming är alldeles utsökta, och sprudlande Alive är oemotståndlig. Men lite schizofrent är det allt.

Amparo Sánchez: Tucson-Habana

2010-05-02T17:59:00.001+01:00

Amparo Sánchez: Tucson-Habana (Wrasse/BAM)
Amparanoia var hennes partyband, ett drivet kollektiv som hörde till Barcelonascenens giganter. När Amparo Sánchez nu går solo är approachen delvis en annan, mer hudnära och reflekterande. Och med ny musikalisk klangbotten: skivan spelades in omväxlande i det mexikanskt doftande Tucson och i Havannas klassiska Egrem-studio, med herrar Burns och Convertino från Calexico som ständiga sparringpartners. En logiskt möte mellan traditioner som landar elegant och tryggt i sångerskans säkra famn.

Faudel: Bled Memory

2010-05-02T17:58:00.001+01:00

Faudel: Bled Memory (Wrasse/BAM)
Liksom nyligen Khaled blickar den betydligt yngre Faudel (lille raiprinsen kallad, jämte cheb-kungar som Khaled, Hasni och Mami) bakåt och hemåt. För även om han är uppvuxen i Paris förorter har ursprunget i Algeriet präglat honom, vilket han här betonar med relativt tidstrogna tolkningar av äldre rai-klassiker. Ett rejält steg framåt för en artist som tenderat att överanpassa sitt sound för europeiska öron. Men i jämförelse med nämnda kungar ter sig prins Faudel fortfarande aningen lättviktig.

Mavis – Presented by Ashley Beedle and Darren Morris

2010-05-02T17:56:00.001+01:00

Mavis – Presented by Ashley Beedle and Darren Morris (!K7/VME)
Mavis föddes i passionen för soulgospeldrottningen Mavis Staples och kom till stånd genom att producenterna Beedle och Morris skickade identiskt musikaliskt grundmaterial till en rad prominenta vokalister (Ed Harcourt, Kurt Wagner, Candi Staton, Sarah Cracknell, Edwin Collins…) som satte ord och melodi. Vilket Beedle/Morris sedan spann vidare på. Det blev tio rätt olika låtar med samma varmt, djupt souliga sound i botten (Beedle är ett geni i ämnet). Klart starkast är Saint Etienne-Sarahs bidrag.

Kailash Kher & Kailasa: Yatra

2010-05-02T17:55:00.001+01:00

Kailash Kher & Kailasa: Yatra – Nomadic souls (Cumbancha/Colectivo-BAM)
Den musik som når hit från Indien är ofta, om vi generaliserar, antingen klassisk traditionsmusik eller klatschig bollywoodpop. När sångarstjärnan Kailash Kher nu ger ut sitt första internationellt lanserade album möts de två världarna, filmhitsens färgrika utlevelse matchas med jordnära akustisk reflektion. Ofta blir det riktigt bra, låtar som Jhoomo re och Tauba tauba är klockrena. Men ibland känns det som att viljan att tillfredsställa västerländska lyssnare tar över. Då stannar det vid anonym funkig pop.

Chumbawamba: Abcdefg

2010-05-02T17:53:00.002+01:00

Chumbawamba: Abcdefg (Westpark/BAM)
Det förvillande namnet matchar verkligen detta engelska bands musikaliska spretighet. Via anarkistisk postpunk och klubbig topplistepop har de på senare år mjuklandat i politisk folkpop. Väna harmonier och underfundigt vassa texter (som trudilutten om att tortera James Hetfield), gammaldags yta och form men dagsaktuellt innehåll (som Dance idiot dance, en drift med det högerextrema British National Party). Tur att de är så skickliga låtmakare, annars kunde de lätt avfärdas som plojiga plakatviftare.

Nedry: Condors

2010-05-02T17:51:00.001+01:00

Nedry: Condors (Monotreme Records)
Till skillnad från triphop, jungle och grime har dubstep inte fått något bredare genombrott annat än via remixar. Londontrion Nedry lär inte bryta den barriären, men gör en god ansats med detta åtminstone inledningsvis lysande album. A42 är sylvass dubstep uppmjukad av försiktiga gitarranslag och sångerskan Ayu Okakitas Björk-aktiga röst. Apples & Pears tar samma tema ut på bråddjupa vatten. Sen spretar det lite för mycket på den korta skivan, men slutintrycket är ändå att Nedry bär på något stort.

Autechre: Oversteps

2010-03-22T20:56:00.001+01:00

Autechre: Oversteps (Warp/Border)
Akter som Aphex Twin, Underground Resistance, LFO och Basic Channel må ursäkta. Tyngst och mest långlivad kredd i technosfären har ändå Autechre, duon från Rochdale strax norr om Manchester.
I snart tjugo år har Rob Brown och Sean Booth med aldrig sinande lust och precision utmanat, förundrat, förvirrat, förfärat och förtjusat omvärlden med sin musik. De första skivorna drog tydligt åt ambient i enlighet med dåtidens "intelligent dance music", men med början kring 1995 års Tri Repetae vek duon av på en allt mer egensinnig bana, mot en allt komplexare, radikalare och mer ljudkonstlig musik.
Snart var vi rätt långt borta från såväl dansgolv och klubbar som chill out-lounger. Det här var musik för fokuserat lyssnande med hifi-hörlurar. Avancerad klanglig och rytmisk utforskning på djuphavsnivå. Stundtals gick det så långt att det nästan tog emot att lyssna. Det blev för svårt, för strukturlöst, för svårgenomträngligt.
Oversteps, Autechres tionde regelrätta album i ordningen, visar sig dock vara ett litet men ganska tydligt kliv bort från den värsta kargheten och uppbrutenheten, tillbaka mot ett varmare, fylligare, mer konkret sound.
Nästan så att man blir lite besviken. Först. Sen kastar man sig ut, sugs in i deras unika ljudvärld – så oöverträffat mångbottnad och livfull att den känns som en musikens motsvarighet till filmens 3d-teknik.
Inledande R Ess (jodå, titlarna är lika kryptiska som någonsin) börjar i total tystnad, kommer stegrande som en annalkande tyfon vid horisonten, sveper in lyssnaren i disig dramatik, dör sedan bort, lämnar rum för Ilanders mer rytmiska attack, nervsträngen dallrar frenetiskt, vibrerar vidare in en nogsamt regisserad kakafoni av anslagna harpsträngar i den snudd på orientaliskt ljudande Known(1), vilar ut i den vackra Pt2ph8:s mjukt avrundade ambientarmar.
Så fortsätter det i en aldrig sinande ström av djuplodande musikalitet. Autechre spelar i en helt egen liga, är själva ointressserade av samtida elektronisk musik men är omöjliga för alla andra att ignorera.
På påskdagen kommer de till ett sedan evigheter utsålt Nefertiti i Göteborg för en exklusiv livespelning. Synd att inte fler får chansen att uppleva den här musiken skapas i realtid.

MRI: Heroes

2010-03-22T20:52:00.002+01:00

MRI: Heroes (Resopal Schallware)
Efter två utmärkta album med duon MRI kring millenieskiftet har tyske Stephan Lieb främst ägnat sig åt sitt skivbolag Resopal. Men här gör han, numera ensam, efterlängtad albumcomeback med en oerhört stark samling låtar. Härligt driven housemusik av minimalistisk kaliber, där de varma, djupa, färgrika stämningarna tillåts utvecklas utan brådska. Som bäst är det fullt i klass med besläktade mästare som Gui Boratto, Noze och Fuckpony, men kanske hade han kunnat sålla lite bland skivans 98 (!) minuter.

Razia: Zebu nation

2010-03-22T20:51:00.001+01:00

Razia: Zebu nation (Cumbancha/BAM)
Först känns det bara FÖR snällt och präktigt. Sångerskan Razia Said, uppvuxen på Madagaskar, har återvänt till sina rötter och spelat in en skiva med lokala musiker - med ekologisk och kulturell medvetenhet som tema. Men så lyssnar jag bara. Dras med i den drivna musiken, njuter av mixen av dragspel, flinkt gitarrspel och lätta rytmer. Hör de lokala traditionerna möta västafrikanska och karibiska. Tyvärr stannade inspelningarna inte där, pålägg och efterproduktion gjordes i New York, vilket mest känns som en belastning.

Bomb the bass: Back to light

2010-03-17T11:59:00.001+01:00

Bomb The Bass: Back to light (!K7)
Jämte Pump of the volume var det Beat dis med Bomb The Bass som 1987 förde upp brittisk samplingskultur på topplistorna. Häromåret gjorde Tim Simenon habil albumcomeback under sitt gamla Bomb The Bass-alias. Men nu kommer den riktiga bomben, ett kanonalbum fullspäckat med autosvängande hits i samproduktion med självaste Gui Boratto och sånginsatser från Kelley Polar och Paul Conboy. Enkelt och ganska snällt, men formidabelt självlysande och obligatorisk lyssning för alla Röyksopp-fans.

Den Fule: Halling i köket

2010-03-17T11:57:00.002+01:00

Den Fule: Halling i köket (Footprint/Naxos)
Lyssnar man på Den Fules populära nittiotalsskivor i dag låter de
lite gamla på ett inte alldeles smickrande vis. Så det var hög tid att uppdatera gruppens sound så här femton år vidare i tiden. Och den idag via olika vägar högmeriterade kvintetten har förstås plockat upp en del nytt sedan sist. Inte minst hörs att de lyssnat på ökenblues à la Tinariwen vilket de ledigt infogar i sitt redan breda folkroots-sound. En helt instrumental (tack!) skiva, präglad av explosiv tyngd och distinkt driv. Bra!

Ellie Goulding: Lights

2010-03-17T11:55:00.001+01:00

Ellie Goulding: Lights (Polydor/Universal) Det formligen ploppar fram akter av det här slaget från England nu, den ena mer förhandshajpad än den andra. 23-åriga Ellie Goulding röstades nyligen fram till det uppmärksammade Brits critics' choice award för mest troliga genombrott 2010. Musikaliskt går hon närmast i Little Boots efterföljd: härligt driven och småsyntig danspop med botten i akustisk, närmast folklig pop. Till stora delar motsvarar hon faktiskt förväntningarna, men ibland känns det lite slarvigt och allt stannar vid alldaglig listpop.

Andra Generationen: Hippare hoppare

2010-03-17T11:52:00.002+01:00

Andra Generationen: Hippare hoppare (Warner)
Jag gillar verkligen Andra Generationen. Musikaliskt är de nog Sveriges bästa Balkanband med lika halsbrytande som finurliga och snygga hopkok av de mest skilda stuk, stilar och tempon. Men jag kommer inte förbi det här med sångtexterna. De håller inte måttet och tillåts ta alldeles för stor plats. Det skär sig helt enkelt i mötet mellan den vindlande och rytmiskt drivna musiken och banal dansbandssvenska. Jag förstår flörtarna med Melodifestivalsverige men hoppas ständigt att de ska våga sikta högre.

Chumbawamba: Abcdefg

2010-03-17T11:50:00.002+01:00

Mavis

2010-03-17T11:47:00.001+01:00

Mavis: Presented by Ashley Beedle and Darren Morris (!K7)
Mavis föddes i passionen för soulgospeldrottningen Mavis Staples och kom till stånd genom att producenterna Beedle och Morris skickade identiskt musikaliskt grundmaterial till en rad prominenta vokalister (Ed Harcourt, Kurt Wagner, Candi Staton, Sarah Cracknell, Edwin Collins…) som satte ord och melodi. Vilket Beedle/Morris sedan spann vidare på. Det blev tio rätt olika låtar med samma varmt, djupt souliga sound i botten (Beedle är ett geni i ämnet). Klart starkast är Saint Etienne-Sarahs bidrag.

Efterklang: Magic chairs

2010-03-17T11:46:00.002+01:00

Efterklang: Magic chairs (Rumraket/Playground)
Till skillnad från många andra föll jag inte för Parades, Efterklangs förra skiva. Det blev bara för mycket av det storslaget orkestrala. Magic chairs bygger på mer direkta popstrukturer utan att för den skull ge upp de mustiga orkesterarrangemangen. En rimlig artpopväg att gå, med flera fina stunder - singelspåret Modern drift låter som om Philip Glass och Robert Wyatt gått samman. Men ibland blir det lite väl manierat, och för mig förblir debuten Tripper deras mästerverk.

The Knife: Tomorrow, in a year

2010-03-17T11:44:00.001+01:00

The Knife med Mt Sims och Planningtorock: Tomorrow, in a year (Rabid/Border)
Att The Knife skulle tonsätta en nyskriven opera om Darwin var lika överraskande som självklart. Vilken dröm att få grotta ner sig i en sådan mångbottnat episk utmaning! En utmaning också för lyssnaren, vilket läger man än kommer ifrån. Men det sker verkligen ett möte här, uppstår ett nytt svindlande spänningsfält mellan operatradition och experimentell electronica. Med Olof Dreijers fältinspelningar från Amazonas som förunderligt konkreta hållpunkter. Ett sidospår måhända, men ett inspirerande sådant.

Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: Ali & Toumani

2010-03-17T11:41:00.002+01:00

Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: Ali & Toumani (World Circuit/Playground)
Direkt efter 2005 års hyllade In the heart of the moon sammanfördes återigen koramästaren Diabaté och den nu av sjukdom märkta gitarristen Touré i en studio i London för en fortsättning. Ett halvår senare avled Touré, just som han lagt sista handen vid den egna skivan Savane. Ali & Toumani-skivan lades på is, och när den nu ges ut känns det först som en samling ofullbordade ansatser. Men spår efter spår växer och bäst är det när Buena Vista-basisten Orlando "Cachaito" Lopez adderar sitt kubanska sväng.

Nedry: Condors

2010-03-16T13:44:00.002+01:00

Nedry: Condors (Monotreme Records) Till skillnad från triphop, jungle och grime har dubstep inte fått något bredare genombrott annat än via remixar. Londontrion Nedry lär väl heller inte bryta den barriären, men gör en god ansats med detta åtminstone inledningsvis lysande album. A42 är sylvass dubstep uppmjukad av försiktiga gitarranslag och sångerskan Ayu Okakitas Björk-aktiga röst. Apples & Pears tar samma tema ut på bråddjupa vatten. Sen spretar det lite för mycket på den korta skivan, men slutintrycket är ändå att Nedry bär på något stort.

FM Belfast: How to make friends

2010-02-22T20:48:00.002+01:00

FM Belfast: How to make friends (Kimi/BAM)
Isländska FM Belfast har småhajpats i England för denna charmanta lilla debutskiva som låter som en mix mellan Calvin Harris kitsch-disco och The XX blygt viskande sovrums-indie. Smittande syntig popmusik med barnsligt driv och opretentiös approach, det senare manifesterat i två lika udda som stappliga (och egentligen helt onödiga) covers: en långsamt pratig Pump up the jam och en avig Killing in the name (Rage Against The Machines taggtrådshit, här kallad Lotus). Annars harmlöst rolig popmusik.

Massive Attack: Heligoland

2010-02-11T10:45:00.002+01:00

Massive Attack: Heligoland (Virgin/EMI)
Jag trodde nog att den mediokra 100th window, i princip Robert Del Naja solo, var slutet för Massive Attack. Men Grant Marshall anslöt sig igen och nu, sju år senare, har de skrapat ihop till ett nytt album. Som är långt bättre. Stundtals briljant. Paradise circus med Hope Sandoval på sång är lika ruskig som genial. Tunde Adebimpe (från TV on the Radio) är klockren på ljuvliga Pray for rain. Men ibland skiner överarbetet igenom, det blir krångligt och riktningslöst. Ändå: en återkomst som spiller över av kreativa infall och givande input utifrån. Förutom nämnda gästvokalister hörs också trotjänare som Horace Andy och Martina Topley-Bird plus Damon Albarn och Guy Garvey (Elbow). Dessutom kan man ju notera den lyxiga lista på folk som funnits med i inspelningsprocessen men INTE hörs på den slutgiltiga skivan: Terry Callier, Jhelisa, Beth Orton, Elizabeth Fraser, Dot Allison…

Pantha du Prince: Black noise

2010-02-11T10:44:00.001+01:00

Pantha du Prince: Black noise (Rough Trade/Border)
Någonstans mellan Murcofs djupt organiska electronica, Khonnors indie-ambient och Four Tets knorriga speldose-house finner vi tyske Hendrik Weber alias Pantha du Prince. Titeln på detta hans tredje album syftar på för människan ohörbara toner, naturens egna ljudsignaler som sägs varna för annalkande katastrofer. Och visst bärs hans musik fram av en slags arkaisk, mystiskt folkloristisk klang. Eller så har Weber bara hittat den felande länken mellan Detroit och Berlin - exakt så låter det nämligen.

Valravn: Koder på snor

2010-02-11T10:42:00.002+01:00

Valravn: Koder på snor (Gateway/BAM)
Lite förenklat kan man se danska Valravn (med färöisk sångerska) som ett svar på det Garmarna och Hedningarna gjorde på nittiotalet i Sverige. Det vill säga att tänja folkmusiken i två samtidiga riktningar, dels bakåt mot det medeltida ursprunget, dels framåt mot dagens elektronik. Vevlira i sprakande möte med technobeats. Koder på snor (strängar) är Valravns andra och mycket starka album och har alla förutsättningar att bli deras rejäla crossover-genombrott.

Hot Chip: One life stand

2010-02-08T08:45:00.003+01:00

Hot Chip: One life stand (Parlophone/EMI)
Det har i åratal hävdats att albumets tid är förbi. Att det är enskilt nedladdade låtar som kommer att gälla. Det där har jag aldrig trott på. Inte Hot Chip heller tydligen, trots att de ofta framstått som ett typiskt singelband med fantastiska låtar som And I was a boy from school och Ready for the floor.
One life stand, Londonkvintettens fjärde fullängdare, är just ett klassiskt genomarbetat och mångfacetterat popalbum. Tio sånger av högst skilda karaktärer som tillsammans bildar en logisk helhet ämnad att lyssna på i en given följd.
Och om Made in the dark senast var ett rätt hårt och skarpt album, så är One life stand betydligt mjukare, snällare – romantiskt till och med. Halvvägs in ligger en svit med lugna, reflekterande sånger där Hot Chip delvis helt lämnar det electrodanspop-territorium vi förknippar dem med.
Men det är öppningen som är sensationellt bra. Thieves in the night startar piggt och slagkraftigt med Alexis Taylors ljusa röst envetet mässande att "happiness is what we all want". Hand me down your love är än bättre: taktfast pådrivande trummor möter stråkar möter piano möter syntig bas i ett lysande hantverk som bara Hot Chip är kapabla till. Och sen I feel better, som flera redan jämfört med Kanye Wests 808-skiva nyligen. Med lyriskt upplyftande stråkar över ett klassiskt housebeat och härligt småcorny sång.
Senare dras så tempot ner, först försiktigt med den stadiumvänliga Brothers, sedan helt med den närmast Will Oldham-ska pianoballaden Slush. Medan fina Alley Cats låter som en typisk Robert Wyatt-sång (inte konstigt, de gav ut en gemensam ep ifjol).
Mot slutet ökar intensiteten, de smyger in lite dubstep i We have love och avslutar med den lite tuffare, mörkare Take it in, uppmjukad av killarnas stämsång.
50 minuter har resan tagit, en befriande oförutsägbar tripp sprängfylld av noggrant utplacerade detaljer i finurliga sammanhang. Ett ytterst moget album där Hot Chip lyckas förena yta med djup och elektroniskt driv med akustiska klangfärger. Musik som, i alla fall till stora delar, kommer till sin rätt just här, på detta album. (Publicerad i GP 100203.)

Dmitry Fyodorov: Shapeless

2010-02-08T08:44:00.001+01:00

Dmitry Fyodorov: Shapeless (Adrian Recordings)
Den svenska duon med det förvillande ryska namnet gjorde sig ett namn 2008 när de släppte en gratislåt i månaden till visst uppseende. Nu kommer albumdebuten, tio instrumentalt elektroniska eskapader genom rätt mörka bakgator. Lite som stallkamraten Andreas Tilliander fast i stiliserat svartvitt och med ett lika piggt som klaustrofobiskt driv. Skivans centerpiece är det långa och envetet Kompakt-tuffande Centralia detour medan singelspåren Coconut office och Simcoe bjuder på lite mer melodiskt ljus. Bra! (Publicerad i GP.)

Four Tet: There is love in you

2010-02-05T11:28:00.001+01:00

Four Tet: There is love in you (Domino/Playground)
Efter den mörka, råa och sammanbitna Everything ecstatic senast släpper Kieran Hebden på både tyglar och smilband, låter rytmerna flöda friare och rakare, melodierna sikta högre och energin brinna ljust och klart. Monstersingeln Love cry har en tung efterföljare i Sing!, där västafrikanska klanger paras med distinkta technobeats och plottrig sampladelica. Annat är mer svävande och stillsamt, men klubb-pulsen finns där hela tiden, under ytan. I mina öron den bästa utvecklingsväg Four Tet kunde ta! (Tidigare publicerad i GP.)

Jaga Jazzist: One-armed bandit

2010-02-05T11:26:00.002+01:00

Jaga Jazzist: One-armed bandit (Ninja Tune)
Norska Jaga Jazzist har alltid halkat mellan genrestolarna: jazz? electro? progrock? postrock? Allt ryms under deras brokiga paraply, därav också deras attraktionskraft. Nya skivan är deras bästa hittills, storslagen och intensivt energisk, lika tät som halsbrytande tajt med pådrivande rytmer och envetet upprepade melodilinjer. Influenser som Steve Reich, Soft Machine/Robert Wyatt, Tortoise och Squarepusher trängs och trivs ihop. Allt med maestro John McEntire vid studiospakarna. (Tidigare publicerad i GP.)

Angélique Kidjo: Oyo

2010-02-05T11:24:00.002+01:00

Angélique Kidjo: Oyo (Naive/Playground)
Hennes fars död nyligen väckte tanken hos Angélique Kidjo om en skiva med utgångspunkt i låtarna hon älskade som ung hemma i Benin. Det blev en salig mix av traditionella sånger, jazzballader, highlife och afrobeat, en Aretha Franklin-hit, en Santana, en fin gospeltolkning av Otis Reddings I got dreams to remember och så en hårt afrosvängande cover på funkmonstret Move on up. På tok för spretigt totalt sett men många starka enskilda spår och de roliga låtvalen gör det ändå till ett lyckat projekt. (Tidigare publicerad i GP.)

Nitzer Ebb: Industrial complex

2010-02-05T11:22:00.002+01:00

Nitzer Ebb: Industrial complex (Major Records/Sound Pollution)
Parallellt med att ex-skivbolaget Mute ger ut två samlingsboxar med detta legendariska industrisyntband så kommer här Nitzer Ebbs första nya album på hela femton år. De öppnar urstarkt med Down on your knees – kargt och rått och stenhårt som vore det 1984 igen. Och så länge de håller sig till det här old school-receptet är det en storartad comeback. Men så envisas de med att dra tempot med jämna mellanrum, och då låter de plötsligt som ett taffligt plagiat av turnépolarna Depeche Mode. (Tidigare publicerad i GP.)

Alison: Duality

2010-02-05T11:21:00.003+01:00

Alison: Duality (Electric Fantastic Sound)
Det förvånar inte att Göteborgsduon Alison började som en engångsgrej med Yazoo-covers. Hela detta debutalbum osar och vibrerar av den legendariska 80-talsduons varma syntsound. Magnus Johansson, tidigare hörd i liknande sammanhang under namnet Topgun, behärskar idiomet till fullo medan Karin Bolin Derne till och med sjunger i samma djupa tonläge som Alison Moyet. Just där går det kanske lite långt i Yazoovurmen, men låtar som Love fool, Disco dolly och There was a time håller högsta klass. (Tidigare publicerad i GP.)

William Vivanco: El mundo esta cambia'o

2010-02-03T11:31:00.002+01:00

William Vivanco: El mundo esta cambia'o (Naïve/Playground)
William Vivanco har kallats Kubas bäst bevarade hemlighet, men kanske är det nu dags för ett genombrott för denne 34-åring från Santiago. Låtarna och bredden har han. Soundet är lika rootsigt som samtida och härligt pan-latinamerikanskt - det låter lika mycket brasilianskt som kubanskt när han kryssar mellan de karibiska öarna med djupa strandhugg in på kontinenten. Tankarna går till landsmannen Raul Paz och brassen Seu Jorge, saknas gör bara en tydligare personlig profil i den lite neutrala sången. (Tidigare publciead i GP.)

Delphic: Acolyte

2010-02-03T11:29:00.001+01:00

Delphic: Acolyte (Cooperative/BAM)
Ränderna går tydligen aldrig ur Manchestertyget. Medlemmarna i trion Delphic var inte ens födda när New Order slog igenom och gick i blöja när The Hacienda peakade, likväl är släktskapet tydligt. Trots att de spelat in debuten i Berlin, med briljante producenten Ewan Pearson. Mixen av driven dansmusik och storslagen indierock kunde lätt kännas passé, men härligt pigga låtar och lika snygg som effektiv produktion lyfter det här till årets första lilla sensation. (Tidigare publicerad i GP.)

Lindstrøm & Christabelle: Real life is no cool

2010-02-03T11:27:00.003+01:00

Lindstrøm & Christabelle: Real life is no cool (Smalltown Supersound/VME)
Lindstrøm följer upp den episka, långt utsvävande Where you go I go too med något helt annat, en samling djupt funky poplåtar i vintagesmart discoskrud. Han gör det med sjungande trotjänaren Christabelle vid sin sida och med Grace Jones, Giorgio Moroder och slimmad åttiotalsfunk i sinnet. Lika snyggt som svängigt. Skivan finns i olika utgåvor med diverse bonusmaterial, en med remixar (en briljant från Sally Shapiro), en med Lindstrøms utomjordiska 42-minutersversion av Little drummer boy! (Tidigare publciead i GP.)

The Xx - Live i Göteborg

2010-01-21T09:36:00.001+01:00

Fantastisk uppvisning av The XX på Brew House igår kväll. Här min recension i dagens GP!

Matías Aguayo: Ay ay ay

2010-01-03T21:46:00.001+01:00

Matías Aguayo: Ay ay ay (Kompakt)
Intressant nog görs dagens mest egensinniga elektroniska musik av latinamerikaner i Europa-exil. Efter Luciano, Villalobos och Gui Boratto är det dags att lyfta fram chilenskfödde kölnaren Matías Aguayo, vars andra soloalbum (vid sidan om betydlgit stramare skivor med duon Closer Musik) är en veritabel orgie i just egensinnighet. Snarare än programmerade beats bygger musiken på beatbox-tricks, corny körer, visslingar och skön humhum-sång. Ofta med tydliga latin- eller afroinfluenser. Lika udda som oemotståndligt.

2009 års 25 bästa album

2009-12-17T13:12:00.001+01:00

Kort och gott:

Gui Boratto: Take my breath away
Annie: Don't stop
Jenny Wilson: Hardships!
Fuckpony: Feel the love
Girls: Album

Fever Ray: Fever Ray
Bassekou Kouyaté: I speak fula
Lily Allen: It's not you it's me
Calvin Harris: Ready For The Weekend
Little Dragon: Machine dreams

Oumou Sangaré: Seya
Vitalic: Flashmob
Midaircondo: Curtain call
Little Boots: Hands
Andreas Tilliander: Show

Kent: Röd
Röyksopp: Junior
The Field: Yesterday and today
Tiga: Ciao!
Bat For Lashes: Two suns

The Juan MacLean: The future will come
Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky
Tinariwen: Imidiwan – Companions
Taken By Trees: East of Eden
Samuel L Session: The Man With The Case

Mapstation: The Africa chamber

2009-12-14T21:35:00.002+01:00

Mapstation: The Africa chamber (~scape)
Stefan Schneider (Kreidler, To Rococo Rot) har varit inne på det afrikanska som idé förut, men aldrig så här konsekvent. Hans nya, tredje album som Mapstation har Afrika som ständig klangbotten och inspirationskälla. Sedvanlig elektronik möter varmt brassblås, handtrummor, enkla stränginstrument och vibrafoner. Detta utan att släppa Düsseldorf som uppenbar utsiktspunkt, och det blir som ett utopiskt möte mellan tysk kraut-tronica och afrikansk traditionsmusik. Mapstations finaste och mest förunderliga skiva hittills.

Tomas Andersson: Stiff disco

2009-12-14T21:33:00.001+01:00

Tomas Andersson: Stiff disco (Funk Noir)
Efter en lång serie fina tolvor på tyska BPitch Control är det på svenska Funk Noir som technofantomen Tomas Andersson till slut ger ut sitt första album under eget namn. Hans sound är säreget. Otroligt distinkt och drivet. På samma gång strikt maskinellt och lekfullt jordnära. Blytungt men ändå lättsamt. Och så överallt denna härliga känsla för melodier. Popmusik i knivskarpt electroformat. Året bästa svenska technoplatta jämte Andreas Tillianders Show och Samuel L Sessions The man with the case.

Mulatu Astatke: New York - Addis - London

2009-12-14T21:31:00.002+01:00

Mulatu Astatke: New York - Addis - London, The story of Ethio Jazz 1965-75 (Strut)
1998 tillägnades volym fyra i serien Éthiopiques arrangören, bandledaren och klaviaturspelaren Mulatu Astatke, "ethiojazzens fader". Här kommer ett ännu bättre och vidare retrospektiv, tjugo inspelningar från såväl studieåren i England och USA som från Addis, där han på den inhemska musiken applicerade allt han hört och upplevt: 60-talsjazz, James Brown-funk, rootsig soul, reggae, latin, psykedelia. Rått, skitigt, funkigt och briljant. Det enda som drar ner är att ljudet inte alltid är på topp.

Krister Linder: Metropia OST

2009-12-14T21:30:00.001+01:00

Krister Linder: Metropia - soundtrack (Subspace/Playground)
Musiken till Tarik Salehs film Metropia har rönt en del uppmärksamhet, bland annat prisades den på Stockholms Filmfestival häromveckan. Nu släpps den på cd, och det är en Krister Linder i sitt absoluta esse vi hör. Sedan tiden i Dive har han mest ägnat sig åt elektronisk instrumentalmusik och ett popalbum han gav ut 2006 passerade rätt obemärkt. Här ges han fullt utlopp för sin dragning till det innerligt suggestiva, kombinerar ambient-elektronik med stråkar, körer, pianoklink och gitarrplock. Gripande!

Rupa & The April Fishes: Este mundo

2009-12-14T21:17:00.003+01:00

Rupa & The April Fishes: Este mundo
(Cumbancha / Colectivo-BAM)
Fjolårets debut var charmig och bra men också lite tunn mellan varven. Till uppföljaren har de fått till tyngden och jämnheten i produktionen också, så det är bara att åka med på deras vindlande nöjesfältstripp genom all upptänklig musik: balkan, chanson, reggae, tango, indiskt, you name it, bara det går att spela på dragspel, gitarr, ståbas och trumpet. Sångerskan Rupa Marya, amerikan med indiskt påbrå, växlar mellan spanska och franska vilket förstärker känslan av henne som en kvinnlig Manu Chao.

Zero 7: Yeah ghost

2009-12-14T21:15:00.001+01:00

Zero 7: Yeah ghost (Atlantic/Warner)
Zero 7 har alltid varit trogna favoriter i hemmastereon med sin eleganta folk-electro-soul. Nu anade jag oråd efter två anmärkningsvärt riktningslösa singlar, Medicine man och den till fotbollsliraren Zidane tillägnade Everything up (Zazou). Det visar sig befogat. Skivan är spretig och vilsen, de försöker ta sig än hit (stompig electroblues på Mr McGee) än dit (halvlyckat Beirut möter Lily Allen-stuk på Swing) utan att hitta flytet. Positiva undantag: den fina Pop art blue och det krispigt snygga soundet.

Miriam Aïda: Letras ao Brasil

2009-12-14T21:13:00.002+01:00

Miriam Aïda: Letras ao Brasil (Connective)
Efter jazzskivan Come on home återvänder Miriam Aïda till det brasilianska. Hon gör det med sånger av bl a Nils Ferlin, Olle Adolphson och Barbro Högberg, tolkade till portugisiska och överförda till ett böljande brasilianskt tonspråk. Kompet, Mats Andersson på gitarr och Ola Bothzén på slagverk, är utsökt och intimt och det är härligt kuriöst att höra När det lider mot jul och Kristallen den fina i sambatappning. Men lika direkt tilltalande som hennes förra brasseskiva Meu samba blir det aldrig.

Ytre Rymden Dansskola: Ytre Rymden Dansskola

2009-12-14T20:55:00.001+01:00

Ytre Rymden Dansskola: Ytre Rymden Dansskola (Full Pupp)
Norsk nydisco har blivit ett etablerat begrepp med stjärnor som Lindstrøm, Prins Thomas och Todd Terje. Nyare på scenen är denna duo från Telemark, som här presenterar sitt första album. Elva instrumentaler på ett bräde, inte lika murrigt och flummigt i soundet som kollegorna, utan mer mekaniskt och syntigt distinkt med mycket rymd och luft på ett skönt gammaldags vis. Gediget och jämnstarkt, med topp i den varmt funkiga Haraball, ändå ett snäpp från nämnda föregångares mer direktfänglsande alster.

Forro In The Dark: Light a candle

2009-12-14T20:53:00.001+01:00

Forro In The Dark: Light a candle (Nublu/Warner)
Detta New York-baserade band av exilbrasilianare hettade upp Nefertiti ordentligt för en månad sen med sin storstads-chica variant på den brasilianska folk-fest-musiken forró (en slags lantlig samba). Deras livekvaliteter tränger bra igenom även på skiva: det är rått, mustigt och eldigt värre när slagverk, flöjt och countryrockig gitarr kivas om uppmärksamheten. Kul och fartfylld musik lätt att svepas med av. Ett säkert tips för fans av Seu Jorge.

Joe Goddard: Harvest festival

2009-12-14T20:49:00.001+01:00

Joe Goddard: Harvest festival (Greco Roman)
I väntan på Hot Chips kommande album (februari!) serveras här en förrätt i form av den ena kärnhalvan av det hyllade house-pop-bandet solo. Låttitlarna är på frukttema (från Mango chutney till Go bananas), anslaget opretentiöst men aldrig oseriöst, musiken instrumental (mest) och rätt kul electronica i stil med veteranen Luke Vibert. Men ack så ojämnt, vissa spår känns som förströdda utkast. En helt okej bagatell på det stora hela, men nu kan jag knappt bärga mig inför One life stand!

Jori Hulkkonen: Man From Earth

2009-12-14T20:46:00.001+01:00

Jori Hulkkonen: Man From Earth (Turbo Recordings)
I pressreleasen till detta sitt tionde album raljerar Jori Hulkkonen självironiskt om de uteblivna framgångarna genom åren. Att han aldrig varit het eller cool. Aldrig "the shit". Men, vill jag tillägga, alltid respekterad. Man from Earth innebär en försiktig gir bort från sedvanligt syntig och atmosfärisk synt-techno mot hårdare, distinktare electro. Som vanligt bra, med toppar i klangligt vackra Dancerous och det poppiga titelspåret med Jerry Valuri på sång. Men inget som gör Jori till "the shit". Nu heller.

The Unthanks: Here's the tender coming

2009-11-30T13:49:00.001+01:00

The Unthanks: Here's the tender coming (Rough Trade/Border)
Förra skivan The Bairns innebar ett brett genombrott för folksångerskan Rachel Unthank. Till uppföljaren har hon uppgraderat systern Becky till jämbördig gruppledare och både förfinat och släppt lös det unika sound, lika jordnära som raffinerat, som faktiskt gett brittisk folktradition en helt ny nutida vikt. Ibland hörs ekon av nyklassisk musik à la Michael Nyman, ibland av Robert Wyatts friare progressiva approach. Men i centrum alltid systrarna Unthanks innerliga uttolkande av tidlösa sånger.

Buika: El último trago

2009-11-30T13:46:00.002+01:00

Buika: El último trago (Warner)
Efter tre urstarka album av afro/latin/karibisk-doftande flamenco unnar sig denna nya spanska sångarstjärna ett litet men delikat sidosteg i form av en hyllning till den latinamerikanska ikonen Chavela Vargas (som firar 90 år). Tillsammans med kubanske jazzpianisten Chucho Valdés tolkar Buika ett knippe sånger ur Vargas repertoar - härligt rått och passionerat, det gentila anslaget till trots. En karriärmässig mellanskiva, men också ett bevis på Buikas breda potential.

Hearts No Static: Motif

2009-11-24T11:24:00.002+01:00

Hearts No Static: Motif (Bureau B/Border)
Ny instrumentaltrio från Stockholm vars debutalbum lovar gott men lånar väl mycket från förebilder som Labradford, Kreidler och Tortoise. Läs min recension på Sonics webb!

King Midas Sound: Waiting for you

2009-11-18T09:42:00.004+01:00

King Midas Sound: Waiting for you (Hyperdub/Border)
Veteranen Kevin "The Bug" Martin albumdebuterar med projektet King Midas Sound tillsammans med två vokalister. Brusigt atmosfärisk dubstep närmare lovers rock än dancehall. Läs min recension i Sonic!
+ Kolla in den sköna gratismixen här, från FACT Magazine!
+ Som ni kan läsa i min Sonic-recension gissar jag att de lånat en hel del inspiration från My Bloody Valentine, och vad dyker upp på ovannämnda mix om inte: dels MBV:s Touched, dels ett av Kevin Shields spår från Lost in translation-soundtracket...

Boys Noize: Power

2009-11-18T09:40:00.002+01:00

Boys Noize: Power (Boys Noize Records)
Tyske Alex Ridha aka Boys Noize slog igenom med stort buller och knorr 2007 med debuten Oi oi oi. Uppföljaren är faktiskt en klart bättre skiva, han har släppt det rock'n'rolligt brusiga och brötiga för ett klarare och distinktare sound. Men fortfarande högenergiskt, rastlöst och fantasifullt. Ridha är själv den förste att erkänna att det inte finns någon direkt album-idé här, bara tolv individuella spår på rad - men åtminstone hälften är lysande så det räcker rätt långt ändå. Favoriter: Jeffer och Starter.
(Publicerad i GP 091118.)

Jimi Tenor & Tony Allen: Inspiration information vol 4

2009-11-18T09:38:00.004+01:00

Jimi Tenor & Tony Allen: Inspiration information vol 4 (Strut)
Två artister med vitt skilda bakgrunder men tydliga musikaliska beröringsytor paras ihop för en studiosession i denna roliga serie. Volym fyra bjuder på finske electrojazzaren Tenor i möte med nigerianske trumlegendaren Allen, och de tycks verkligen ha funnit varandra. Tenor har gjort afrobeatinspirerad jazzfunk tidigare med sitt band Kabu Kabu (som kompar här), men förstås aldrig med en så tung rytmisk stomme. Det är bara att ryckas med och njuta. (Publicerad i GP 091118 - för närvarande med fel betyg, en fyra ska det vara.)

Golbang: Setareh

2009-11-18T09:12:00.003+01:00

Golbang: Setareh (Academus)
Konceptet svensk världsmusik hade åtminstone förr en något mossbeväxt aura, men 15-årsfirande Golbang hör till den lilla elit av högklassiga band som bidragit till att lyfta genren ovanför hobbysfären. Musikaliskt täcker de in ett ganska brett område men fokus är på den persiska kultur som flera av medlemmarna har med sig. Förutom sångaren Rostam Mirlashari, ursprungligen från iranska Baluchistan, utmärker sig unge Emad Shakori på sin 78-strängade qanun-cittra och den tongivande keyboardisten Saeed Hashabeiki. (Publicerad i GP 091118.)

Lindstrøm FACT 100

2009-11-13T13:53:00.005+01:00

Jag lyssnade på en ny, skön och sedvanligt brokig (från Sabbath till Abba och Hall & Oates) mix av Lindstrøm (tillgänglig under en period från FACT) och plötsligt fick jag en uppenbarelse, eller gjorde i alla fall en för mig helt ny musikhistorisk koppling: Abbas Eagle låter ju precis som Mike Oldfield gjorde under samma period (andra halvan av 70-talet). Tål att begrundas!

Moby i nytt sidoprojekt: The Little Death

2009-11-11T11:00:00.003+01:00

Allra käraste Moby har tydligen lite för mycket fritid, i vilket fall har han smugit igång ett nytt band som nu släpper ett album. The Little Death frontas av sångerskan Laura Dawn (Moby hörs på bas och gitarr) och musiken är gamla skolans rockig rhythm & blues. Hela skivan kan avlyssnas här.

Siri Svegler: Silent viewer

2009-11-11T09:28:00.001+01:00

Siri Svegler: Silent viewer (Compost/Border)
Den i Göteborg uppväxta sångerskan (och skådespelerskan) Siri Svegler har efter många år i London landat i Berlin, där den här debutskivan kom till med lokala musiker. Sångerna är av det tidlösa slaget, likaså inramningen: storslagen singer-songwriterpop där piano och stråkar drivs framåt av rockiga rytmer. Sveglers souliga röst är utsökt och hennes låtar håller bra klass (det påminner ibland om Lily Allen), men soundet lämnar en hel del att önska - det där tidlösa låter mest lite gammaldags och småtråkigt. (Publicerad i GP 091111.)

David Walters: Home

2009-11-11T09:25:00.004+01:00

David Walters: Home (Ya Basta-Naïve/Playground)
Jag föll direkt för David Walters när jag hörde hans debut Awa för några år sen. Ytterst smidig musik som elegant glider mellan genrer och sfärer: soulig afro, lågmäld latin, slick broken beat, karibisk lätthet, fransk r'n'b. Walters, fransman med rötter i Västindien, kallar själv träffande sin musik för kreolsk. Uppföljaren puttrar förnöjt och stabilt vidare, testar lite nya spår (amerikanskt rootsigt på sina håll) och det är bara så där mysigt och sympatiskt i största allmänhet. Värd att upptäckas! (Publicerad i GP 091111)

Fuckpony: Feel the love

2009-11-11T09:23:00.002+01:00

Fuckpony: Feel the love (BPitch Control)
Nej, med det namnet kan det bli problematiskt att slå brett (myspace-sidan heter dessutom mylittlefuckpony). Men faktum är att Jay Haze här fått till årets sannolikt bästa houseplatta. Kanske krävdes det en amerikan i tysk exil att så klockrent förena klassisk utlevelsefull Chicago-house med dagens mer minimalistiska Berlin-sound. Snyggt är det i alla fall, knivskarpt och tajt, sexigt, Herbert-smart och löjligt medryckande. Favoritspår just nu: Orgasm on the dancefloor Saturday night. (Publicerad i GP 091111.)

Rachid Taha: Bonjour

2009-11-11T09:17:00.004+01:00

Rachid Taha: Bonjour (Wrasse/BAM)
Algeriske Taha försöker följa upp succén från fem år gamla Tekitoi med en ny crossoverplatta. En lång rad starka låtar, men det förtas av ett spretigt, riktningslöst sound. Läs min recension i Sonic här.

Cold Cave: Love comes close

2009-11-05T22:06:00.003+01:00

Cold Cave: Love comes close (Matador/Playground)
Vurmen för gammal postpunk och svartsyntig new wave ger inte med sig. Amerikanske sångaren Wesley Eisold är tidigare bekant från en radda hardcorepunkband, men har här samlat ett gäng likasinnade under det otroligt passande namnet Cold Cave. Dystopiska Joy Division-stämningar dominerar, men de hårda industrirytmerna möter egentligen rätt mjuka melodier och ystra syntljud som inte kan dölja sin livsglädje. Kultmusik med potential att breaka, vilket Matador insett och nu ger ut skivan internationellt. (Tidigare publicerad i GP.)

Annie: Don't stop

2009-11-05T14:40:00.001+01:00

Annie: Don't stop (Smalltown Supersound/VME)
Vilken cirkus det blev. Don't stop, uppföljaren till norska Annies firade debut, var bara veckan från att släppas förra hösten när den plötsligt drogs tillbaka. Varför beror på vem du frågar. Men nu är den här igen, på nytt skivbolag och något omarbetad - fortfarande jättebra. Lite Kylie, lite Lily, lite Sally (Shapiro), en gnutta Madonna, men allra mest Anne Lilia Berge Strand från Bergen, numera Berlin, vars knorrigt indie-coola variant av electropop jag innerligt hoppas får sitt breda genombrott nu. Till slut. (Tidigare publicerad i GP.)

Four Tet: Love Cry (plus nytt album på gång)

2009-11-05T09:18:00.002+01:00

Four Tet: Love Cry/Our Bells (Domino)
Om en månad släpper Kieran "Four Tet" Hebden tolvan Love cry, som redan nu går att lyssna på via hans myspace. Titelspåret är en nio minuter lång, härligt driven och relativt enkel sak med en samplad kvinnoröst i förgrunden. Medan Our Bells än en lågmäld orgie i klockspel och nog får betraktas mer som en studie i sakrala ljudlandskap. Nu kommer också klara besked om Four Tets kommande fullängdsalbum: There is love in you släpps på Domino den 26 januari!

A Mountain Of One: Institute of joy

2009-11-02T13:56:00.002+01:00

A Mountain Of One: Institute of joy (10 Worlds-PIAS/Border)
Brittiska A Mountain Of One kom fram ungefär samtidigt som svenska Studio, lät någorlunda lika och petades kvickt in i samma fack av balearic, cosmic disco och ny-psykedelia. Albumdebuten, efter en tidig ep-samling, har dock dröjt tills nu och plötsligt framstår AMOO mer som ett etablerat band än ett sökande projekt, på gott och ont. Den pastoralt svepande men rytmiskt drivna psykedelian är suggestiv och mäktig, men övergår ibland i pretentiösa plattityder. Som covern av Leonard Cohens Who by fire. Se dem live i Göteborg om ett par veckor - 21 nov på Jazzhuset!

Cesaria Evora: Nha sentimento

2009-11-02T12:01:00.001+01:00

Cesaria Evora: Nha sentimento (Lusafrica/SonyBMG)
Det är lätt att glömma och försumma en så självklar stjärna som Cesaria Evora. Hon gör ju samma sak hela tiden, men som hon gör det! Här låter hon dessutom piggare än på länge, tempot hålls överlag högre (det har blivit väl beskedligt emellanåt tidigare) och inramningarna är föredömligt varierade. Ibland kontrasteras de vanliga sydatlantiskt afrokaribiska rytmerna med stråkarrangemang inspelade i Kairo med märkbart arabiska klanger. Hennes finaste på länge.

Beak>

2009-11-02T11:59:00.001+01:00

Beak> (Invada/Border)
Portisheads senaste tog elva år att spela in, så det är begripligt att det första Geoff Barrow nu gör är att dra igång ett sidoprojekt med radikalt annorlunda approach: debuten här skrevs och spelades in på tolv dagar. Trion har jammat fram ett dussin spår primärt instrumental electrorock med ekon av såväl monoton kraut som barskrapad postpunk. Svärta, dämpat tempo och karghet dominerar. Stundtals biter det verkligen tag, men det blir ändå lite väl sketchartat för att räcka hela vägen.

Yello: Touch Yello

2009-10-28T13:33:00.001+01:00

Yello: Touch Yello (Universal)
Den kändes måttligt upphetsande först, denna schweiziska kultduos nya skiva, deras första på sex år. Allt bara puttrar på i beskedligt tempo med insvepande atmosfärer och mjukt rundade kanter. Mogenjazzig ambientpop med enstaka upptemponummer. Men det är nåt i perfektionisten Boris Blanks arbete med musiken, hur själva fylligheten i soundet tränger på med underliggande dramatik och närvaro och extremt precis musikalitet. En slags djuplodande kvalitativ edge som Yello delar med exempelvis Kraftwerk.

Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba: I speak fula

2009-10-28T13:31:00.001+01:00

Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba: I speak fula (Out Here/BAM)
Fjolårets huvudnummer på Clandestinofestivalen var malinesen Bassekou Kouyaté och hans ngoni-band, en förbluffande fyllig och nervigt rockande orkester som skapar storartad musik med fokus på den lilla burkiga ngoni-lutan i olika varianter. Deras nya skiva, producerad av rootsmästarna Jerry Boys och Lucy Duran, är till och med bättre än den hyllade föregångaren. Musik med härligt driv och jordnära klanger, frontad av lysande sångerskan Amy Sacko jämte gäster som Toumani Diabaté och Vieux Farka Touré.

Kraftwerk: The catalogue

2009-10-21T10:02:00.003+01:00

Kraftwerk: The catalogue (Mute/EMI)
Efter att Beatles fått sin katalog restaurerad är det nu dags för den elektroniska popmusikens anfäder att putsas upp för sam- och framtiden. Åtta album har ommastrats digitalt från originaltejperna, försetts med nya konvolut och saluförs både separat och i box.
Allt kring Kraftwerk tenderar att fokusera på hur banbrytande de var, hur mycket de betytt för utvecklingen av allt från techno till hiphop. Liksom hur konceptuellt skickliga och obstinat egensinniga de var.
Det där är förstås helt sant. Men i farten glöms ibland själva musiken bort. Att de kring 70-talets andra hälft gav ut fem urbota klassiska skivor som än idag utgör makalös lyssning.
Efter tre mer sökande album, som tyvärr ignoreras här, kom genombrottet med 1974 års Autobahn. Här dröjer man delvis kvar vid tidigare års friflummiga konstrock och briljerar främst i det varmt glittrande och 22 minuter långa titelspåret. En vagt ironisk hyllning till den moderna tidens framsteg.
Radio-activity från året därpå är generellt underskattad. Ett mörkt och stämningstätt konceptalbum, introvert och majestätiskt på samma gång, förebådande deras första mästerverk: Trans Europe Express.
Soundmässigt är detta Kraftwerks absoluta peak, det är direkt omtumlande hur de lyckas bygga in så mycket liv och djup och nerv i den utstuderat mekaniska musiken. Än idag framstår den som technons oöverträffade magnum opus.
Från denna svartvita retrovision var klivet stort men logiskt till den lika magnifika The Man Machines blodröda robotdisco. Här tar Kraftwerk på allvar klivet ut på poparenan, klangerna är varmare, melodierna mer i centrum. Under allt en påtaglig melankoli, utsökt gestaltad i den lika retronostalgiska som futuristiska approachen. The Model, Kraftwerks kanske mest kända låt, kunde ju lika gärna handla om det glada tjugotalet som Warhols disco-dekadenta sjuttiotal. Eller 2009.
Sedan kom åttiotalet. Kraftwerk svarade med Computer World. Deras sista stora album och en blåkopia på det som skulle komma att kallas electro. Rytmiskt kärvare, melodiskt blippigare. Ibland gränsande till det fåniga.
Computer World är också skivan som vunnit mest på ommastringen. Generellt är skillnaderna inte enorma. Soundet är genomgående varmare, klarare, krispigare. Men här sker ett markant lyft och en låt som Numbers får en rått muskulös tyngd jag inte uppfattat tidigare.
Här hade gärna historien om Kraftwerk fått sluta för min del. (Eller mer exakt med Tour De France-singeln 1983, men den är inte med här.) 1986 års Electric Café har återfått sitt bättre arbetsnamn Techno Pop, men musiken låter fortfarande hopplöst överarbetad och riktningslös. Och daterad. Ett outgivet spår får vi dock i House phone, det enda nya i hela boxen.
Efter det tog det ytterligare fem år för Kraftwerk att få ihop The Mix och dess klubbiga nytolkningar av de egna hitsen. 2003 gjordes en slags comeback med albumet Tour De France (där det förvirrande efterledet Soundtracks nu strukits), som var helt okej men inte mer.
Idag är Kraftwerk främst ett turnéband som lever på gamla meriter, även om ende återstående originalmedlemmen Ralf Hütter utlovat ett nytt album. Men avtrycket i historien stannade nog vid den här seriens fem första skivor.
Till sist kan väl noteras att den som hoppas på fylliga booklets med historien bakom skivorna, får leta annorstädes. Här talar endast musiken och den fantastiska formgivningen.
PATRIK LINDGREN
(En något kortare version publicerades i GP 091021)

Maps: Turning the mind

2009-10-16T19:35:00.002+01:00

Maps: Turning the mind (Mute/EMI)
Uppföljaren till We can create är en brokig, spretig och bara delvis helt lyckad historia där gitarrerna lagts åt sidan till förmån för mer syntar. Läs min recension på Sonics webb.

Svarta Safirer: Sutka flamenco

2009-10-16T19:33:00.001+01:00

Svarta Safirer: Sutka flamenco (Gypsy Records)
De har hörts och setts i tv-serier som Hammarkullen och Den första zigenaren i rymden, men nu kommer Svarta Safirer med ett helt eget album av "gypsy fusion", som de själva kallar det. De nio göteborgarna härstammar från i princip alla nationer som finns kring Balkan, och deras musik är minst lika brokig - en spegling av den romska kulturens spridning och bredd, från ärtig Gypsy Kings-flamenco till svart Kusturica-romantik. Klart bra, även om det hetsiga ibland går överstyr.

Vitalic: Flashmob

2009-10-09T13:40:00.001+01:00

Vitalic: Flashmob (Different-PIAS/Border)
Så otippat: efter fyra års tystnad (sedan debuten OK Cowboy) och när många av hans gelikar (Daft Punk, Laurent Garnier, Digitalism) tappat sitt momentum drämmer franske Vitalic till med en präktig storslägga till skiva, mer disco än sist men med samma råa, punkiga, nästan industriella tyngd. Drivet är knorrigt och extremt energiskt, soundet lekfullt och snyggt, och låtar som Poison lips och Your disco song formligen tvingar din kropp att dansa!

Air: Love 2

2009-10-09T13:38:00.002+01:00

Air: Love 2 (EMI)
Dussinet år i hetluften, fyra framgångsrika album, ett väletablerat och unikt sound, nybyggd tipptoppstudio. Då är det väl bara att luta sig tillbaka och casha in, rent artistiskt? Nej tyvärr, Jean-Benoît och Nicolas. Det här är snyggt och elegant och högst behagligt, men också idéfattigt, småtråkigt och navelskådande. Kanske behöver de den input de tidigare fått från utomstående producenter och vokalister, för senast de verkligen glimrade till var på skivan de gjorde med Charlotte Gainsbourg. Och jag har fortfarande inte fattat albumtiteln?

Luke Vibert: We hear you

2009-10-05T21:54:00.002+01:00

Luke Vibert: We hear you (Planet Mu)
Luke och jag goes way back som det heter. Jag brukar tröttna på hans oddball-electronica ibland, orkar inte ens försöka lyssna när han släpper nytt, men så dyker han upp och känns intressant igen. Som nu, med detta osedvanligt pigga album. 14 spår från dubstep till sprattlig electro och det mesta däremellan. Knåpiga melodier, bångstyrig rytmik och finurliga samplingar knåpas samman med imponerande finess där den jämnskyhöga kvaliteten i produktionerna ger musiken det sammanhang som egentligen saknas.

The Crêpes: What else?

2009-09-30T09:55:00.002+01:00

The Crêpes: What else? (Information/Border)
Ena halvorna av två av Göteborg främsta stoltheter, Fredrik Lindson från The Embassy och Dan Lissvik från Studio, har gått samman för en kort och anspråkslös men högst smaklig liten skiva. Ekon hörs av Stone Roses och dylikt men också av Go-Betweens skevt smågnälliga sommarpop liksom av klassisk surfpop med söta körer. Titelspåret är den riktiga pärlan, en omedelbar favorit, där övriga sju spår mer framstår som trivsamma bagateller vars luftiga grooves då och då genomskärs av behövligt mörkare stråk.

Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky

2009-09-30T09:52:00.002+01:00

Yoko Ono Plastic Ono Band: Between my head and the sky (Chimera)
76 år ung har Yoko Ono satt samman en ny upplaga av bandet hon en gång hade med John Lennon, nu med gemensamma sonen Sean som närmaste partner. Och plötsligt känns hon angelägnare än på årtionden. Här växlas obekymrat mellan postpunkigt skrammel, malande funk, tajt electro och stillsamma pianostycken. Ono själv sjunger, ylar och deklamerar omvartannat, alltid med stark närvaro och en karg men distinkt pondus. Lustfylld och spännande musik som väcker lust att gräva bakåt i Yoko Onos spretiga katalog!

Simian Mobile Disco: Temporary pleasure

2009-09-24T11:59:00.002+01:00

Simian Mobile Disco: Temporary pleasure (Wichita/BAM)
Egentligen har engelska Simian Mobile Disco inget alls att komma med. Inget eget. Däremot fungerar de ypperligt som en slags levande sampler på rådande trender i klubbmusikvärlden. Lite Get Physical-vibbar här, lite Audion-beats där. Och får med kreddigt folk som Jamie Lidell, Telepathe och Hot Chips Alexis Taylor på tåget. Bäst blir det i den små-corny Audacity of huge med Yeasayers Chris Keating på sång.

Felix Da Housecat: He was king

2009-09-24T11:53:00.002+01:00

Felix Da Housecat: He was king (Nettwerk)
Nej, titeln är ingen hyllning till kungen av pop, möjligen till den något bedagade tronaspirant som besjungs i singel- och öppningspåret We all wanna be Prince. Eller den äldre regent som åkallas i tunga Justice-liknelsen Elvis. I övrigt är det ungefär som vanligt när vår käraste electrohousekatt är i farten: brokigt och småfånigt och halsbrytande skarpt i kurvorna. Men det saknas en musikalisk röd tråd, lite som en samling stilstudier i alla tänkbara riktningar. Rätt kul om man är på det humöret, tröttande annars.

Fela Kuti återutges, 45 gånger om!

2009-09-24T07:53:00.002+01:00

Skön rubrik där på dagens Pitchfork: "Forty-five Fela Kuti albums to be reissued". Bara sådär liksom. Tydligen ska amerikanska Knitting Factory ge ut i princip allt med kungen av afrobeat under de kommande 18 månaderna. På vinyl dessutom. En dyr framtid stundar fansen.

Warp20 - Recreated/Chosen

2009-09-21T19:57:00.003+01:00

Warp20 - Recreated/Chosen (Warp/Border)
Ok, om någon missat det så firar den epokgörande engelska skivetiketten Warp imponerande tjugo år i dagarna, bland annat med två dubbel-cd-samlingar som släpps 28 september. (Det finns förstås även en lyxbox-version med bägge skivorna plus en trio tiotumsvinyler med outgivna pärlor ur arkiven.)
Den ena heter Recreated och utgörs av 21 nyinspelade tolkningar av Warp-låtar gjorda av nya och gamla Warp-akter. Det borde vara jättekul. Men jag vet inte, inte ens att läsa låtlistorna lockar särskilt. Många av låtarna är av det rätt obskyra slaget och det förvånar också att det så ofta känns förutsägbart. Jag menar, att höra Bibio tolka ett spår av själsfränderna i Boards of Canada, eller Tim Exile ett av Jamie Lidell - det uppstår liksom ingen spänning.
Och när nu Seefeel (wow!) skulle återförenas för att göra något nytt tillsammans, varför då välja ett spår av rockiga Maximo Park – som jag aldrig fastnat för? Och, för att fortsätta på samma gnälliga linje, vilken besvikelse att det första spår jag verkligen kastar mig över, Luke Viberts remix av LFO:s ärkeklassiker med samma namn, inte tillför något alls.
Kanske är hela idén feltänkt. Warp har ju aldrig ägnat sig åt att blicka bakåt, alltid framåt. (Förutom senast de firade förstås, då tio år.) Men visst, Mira Calix gör åtminstone en klart suggestiv remake av redan nämnda Boards of Canadas mästerverk In A Beautiful Place Out In The Country. Och det finns säkert fler pärlor som väntar på upptäckt.
Men betydligt mer givande är då, lite otippat, den rena retrospektivvolymen Chosen, där den ena skivan helt sonika är de tio spår som Warp-fans kollektivt valde i en webbomröstning. Och den andra ett mer personligt urval av Steve Beckett, en av labelns grundare.
Här påminns vi om storheten i Aphex Twins förunderligt klara kompositioner, den pastorala känslosamheten hos Boards of Canada, lekfullheten hos Squarepusher, Plaids elegans, Luke Viberts till synes nonchalanta driv, Autechres komplexa mörker, Clarks svindlande knivskärpa.
Det är faktiskt så att jag baxnar. Än en gång.

Javed Bashir - fantastisk pakistansk sångare

2009-09-18T09:43:00.003+01:00

Fick, apropå en liknande grej, ett tips av brittiska skribenten Ken Hunt att kolla upp
ett YouTube-klipp med pakistanske sångaren Javed Bashir - och det var baske mig bland det grymmaste jag hört! Kolla in själva här!

The Very Best: Warm heart of Africa

2009-09-18T08:15:00.002+01:00

The Very Best: Warm heart of Africa (Moshi Moshi/BAM)
Det har bubblat några år kring den lilla indiescen som kallas tropical (minns albumet med A J Holmes häromåret) och därifrån kommer nu vad som måste kallas blogg-generationens Graceland - för att dra en oundviklig parallell till Paul Simons sydafrikanska utflykt anno 1986. The Very Best är ett möte mellan den svensk-franska electrohouseduon Radioclit och den malawiske sångaren Esau Mwamwaya, och är en lika enkel som smittande mix av afrikansk tradpop och europeisk electro komplett med gästspel av Ezra Koenig från Vampire Weekend och MIA. Tops!

Speed Caravan: Kalashnik love

2009-09-18T08:11:00.002+01:00

Speed Caravan: Kalashnik love (Real World/Playground)
Oud-ekvilibristen Mehdi Haddabs nya rock'n'roll-band Speed Caravan (vid sidan om likartade DuOud) var ett av de tyngsta inslagen på försommarens Clandestinofestival. Hendrix-aktig teknik på lutan och lika electrorockig som rai-ig uppbackning. Kul, drivet, energiskt och kryddat med logiska covers: The Chemical Brothers hit Galvanize och The Cures gamla Killing an arab med Rachid Taha på sång. Liksom live leder skivan efter ett tag till viss övermättnad men i mindre doser är det häftig lyssning.

Massive Attack: Splitting The Atom EP

2009-09-14T17:26:00.003+01:00

Massive Attack: Splitting The Atom EP (Virgin)
Typ hundra år sedan den gravt undermåliga skivan 100th Window (nja, 2003 var det visst) är Massive Attack på gång igen med ett album utlovat till februari men först denna fyrspåriga ep med kommersiell release satt till 5 oktober.
Efter ett par rätt trevande originalspår, först och bäst det långsamt och högtidligt framskridande titelspåret med Horace Andy som en av flera sångare, sedan den lika långsamma Pray for rain (gästad av Tunde Adibempe från TV On The Radio) som inte riktigt verkar veta åt vilket håll den ska ta vägen, så följer ett par remixar av, får man förmoda, kommande albumspår.
Och nu börjar det riktigt intressanta, dels för att det är idel svenskar bakom versionerna, dels för att det är nu det lyfter musikaliskt. Psyche med trotjänerskan Martina Topley-Bird på härlig sång ges en präktigt Fever Ray-klaustrofobisk inramning av paret Van Rivers och The Subliminal Kid (inte att förväxla med That Subliminal Kid som ju är DJ Spooky aka Paul D Miller), som den namnkunnige kanske råkar veta jobbar med just Fever Ray.
Inte lika omedelbart stark men likväl bra är Christoffer Bergs remix av Bulletproof love, gästad av en pratsjungande Guy Garvey.

Julian Plenti... is skyscraper

2009-09-07T18:53:00.002+01:00

Julian Plenti: Julian Plenti... is skyscraper (Matador)
Riktigt vad som ligger bakom att Interpol-sångaren Paul Banks ger ut ett soloalbum under halvhemlig pseudonym vet jag inte (än mindre vad som menas med skivtiteln – anyone?), bara att det känns konstigt och orättvist att den hittills passerat så obemärkt. Av skivans lite spretiga karaktär kan man göra gissningen att det var ett sätt att testa vingarna åt lite olika håll utan den press det innebär med ett så pass sound-nischat band som Interpol. Nå, riktigt bra tycker jag, med några undantag, att det här är. Öppnande trion med Only if you run, den kantiga Fun that we have och den tungt dramatiska Skyscraper är direkt lysande!

The Feelies: Crazy Rhythms + The Good Earth

2009-09-07T18:01:00.004+01:00

Antar att fler än jag genom åren fascinerats av The Feelies lätt mytomspunna debut Crazy Rhythms från 1980. Härligt oskuldsfull och rytmiskt driven garagepop. Faktiskt lite som en uppföljare till The Modern Lovers ännu mer klassiska debut, utgiven fyra år tidigare. I samband med att The Feelies återförenats för en serie konserter återutges Crazy Rhythms av Domino, tillsammans med den senkomna uppföljaren The Good Earth (från 1986) som jag inte hade hört tidigare. Medproducent här var Peter Buck från R.E.M., ett stort fan av gruppen, och dennes inflytande hörs tydligt. Associationerna här går omväxlande till tidiga R.E.M. och till Dean Warehams Luna - ett av undertecknads stora favoritband (R.I.P.!). Inte i klass med debuten, men kul att höra och med flera fina stunder. Mer info här.

The Orb: Baghdad Batteries

2009-09-07T15:03:00.003+01:00

The Orb: Baghdad Batteries (Malicious Damage)
Efter den förvånansvärt poppiga The Dream senast har allas vår rytmdoktor Alex Paterson återförenats med studiopartnern Thomas Fehlmann för en fortsättning på deras fina Kompakt-platta Okie Dokie från 2005. Titeln har inget med dagens Iraksituation att göra, utan syftar på två tusen år gamla arkeologiska fynd av ett slags primitiva batterier i Mesopotamien. Tydligen är musiken gjord till en tysk film, men ges även ut i sin egen rätt – skivbolaget drar paralleller till Pink Floyds album More, som ju också levde ett parallellt liv som filmsoundtrack och artisalbum. Nå, musikaliskt är det ett litet kliv bort från de typiskt Kompakta schaffel-rytmerna från Okie Dokie (även om de finns här också), fram träder istället – faktiskt – mer Pink Floyd-skt bubblande och brusigt pulserande rytmer men i kombination med klassiskt Orb-iga dubvirvlar och skönt framlunkande beats. Inget fantastiskt men klart hörvärt.

Parov Stelar: Coco EP

2009-09-03T09:24:00.003+01:00

Parov Stelar: Coco EP (Etage Noir)
Jag vidhåller: Parov Stelar kanske inte ligger i någon frontlinje och avfyrar nydanande projektiler, han kommer knappast heller att uppnå någon slags legend- eller kultstatus. Men, han gör underbart catchy, fyndig, driven samplingshouse. Som en försmak inför ett kommande album släpps nu en ep med fyra nya låtar, alla typiska Parov-produktioner med swingjazzigt sväng och på Let's roll lite charmigt Calvin Harris-stuk.

Zimmes: Zimmes

2009-09-02T10:27:00.002+01:00

Zimmes: Zimmes (Ezra Infotainment)
Nya göteborgskvartetten Zimmes, med bland andra gitarristen Jonas Lundberg från Räfven och violinisten Max Wulfson, spelar klezmer med modernt anslag och folkrockig sättning (bas, trummor, gitarr och fiol - inget blås) utan att för den skull avvika radikalt från traditionen. Tio av tolv spår är därtill traditionella, men en del orientaliska inslag friskar upp liksom det skönt intima och rootsigt mustiga soundet. En stark och förtroendeingivande debut – däremot tillför inte sången, på två av låtarna, något alls.